Wilhelmina Skogh – hotelldrottning på Grand Hôtel

Det har skrivits många rader om Wilhelmina Skogh (1849–1926), eller Wahlgren som hon hette som ogift. Men ingen har lyckats greppa hennes livs historia, därför att hon inte lämnat så många tydliga spår efter sig som förklarar varför just hon lyckades bli en av vårt lands största entreprenörer under industrialiseringen. Hon förstod visserligen sitt eget värde och gav ut sina memoarer redan 1912, fjorton år före sin död, men där får man inte veta så mycket om hennes egentliga drivkraft i livet.

Dock började den yrkesmässiga framgången 1874 när hon fick jobb som piga på det nybyggda hotellet Stadshuset i Gävle. Hon hade dessförinnan arbetat inom hotell- och restaurangbranschen både i Stockholm och i Uppsala men nu dragit norrut.

En lyckosam slump

Gävle hade på 1800-talet en av Sveriges största hamnar, och segelfartygen låg på rad längs Gavleåns inlopp och många var de språk som talades på hamncaféerna i staden. Det här var en tid då hotellen i Gävle ständigt var fullbelagda och sent en kväll kom en välklädd man och sökte husrum och mat. Källarmästaren nekade gästen rum eftersom hotellet var fullbelagt, men den unga pigan Wilhelmina steg fram och erbjöd gästen sitt eget rum högst uppe i huset. Hon serverade honom även de smörgåsar han bett om.

Wilhelmina hade kanske redan då utvecklat en alldeles särskild intuition för service, och det här mötet visade sig också bli avgörande för hennes framtid. Gästen var nämligen den inflytelserika trafikchefen vid Gefle-Dala Järnväg. Ett par månader senare sökte hon en utlyst tjänst som restauratris för den nyöppnade järnvägsrestaurangen i Storvik, som då var en av landets viktigaste järnvägsknutar. Trafikchefen som ansvarade för anställningen kom ihåg den unga damens servicekänsla och belönade henne nu.

En hotellbyggare föds

Wilhelmina hade som 12-åring rest ensam med ångbåten från Gotland till Stockholm. Redan på kajen lurade en man av henne den nya ullkappan hennes mormor kärleksfullt sytt åt henne. En bitter erfarenhet som hon sade sig ha haft stor nytta av när hon tvingades överleva i huvudstaden. Efter många års slit som barnjungfru, diskerska och piga i Stockholm började hennes framgångssaga hösten 1875 i Storvik i Gästrikland.

Det här var en tid då järnvägsbyggare drog fram över vårt land och gästgiverierna och värdshusen ersattes med järnvägsrestauranger och järnvägshotell. Kungen, Oscar II, hade några månader före Wilhelminas ankomst till Storvik invigt den nyöppnade järnvägen dit. Wilhelmina gjorde stora förtjänster på att sälja öl i väntsalarna till enkelt folk, och hon blev snabbt en av de mest välbetalda i hela Ovansjö socken. Efter bara något år sökte hon tillstånd att bygga ett järnvägshotell och 1878 stod det klart. Det skulle sedan bli fler hotell under hennes vingar. 1884 köpte hon järnvägshotellet i Bollnäs och 1897 tog hon ledningen över Turisthotellen i Rättvik.

Kungligheternas hotelldrottning

Det dröjde inte länge förrän Storviks Järnvägshotell blev känt som ett av de modernaste och komfortablaste i landet. Wilhelmina var före sin tid på många sätt. Hon införde värme och elektricitet på hotellen långt innan det var allmängods. Hon lät uppföra en telefonledning mellan sina hotell för att bättre kunna sköta affärerna och ge order åt sina anställda.

Kungligheter och andra från samhällets översta skikt var regelbundet gäster på hennes hotell. Där erbjöds nämligen både den bästa maten och framförallt den bästa servicen. Hon annonserade sällan eller aldrig i lokalpressen, utan föredrog tidningar som gavs ut i huvudstaden och som lästes av en mera inflytelserik samhällsklass. Hon medverkade i de första svenska turistguiderna, som trycktes på både engelska och tyska, för att locka välbärgade engelsmän, tyskar och fransmän till hennes hotell. Jaktresor och fisketurer var stående erbjudanden för de celebra gästerna.

Grönsakerna kom till Storvik

Vad var då Wilhelminas stora begåvning? Säkerligen hennes talang för organisation men också en nyfikenhet och vetgirighet. Hon tog alla chanser att resa till de stora städerna i Europa där hon kunde inspireras av konst, inredning, blomsterdekorationer och inte minst mat och vin. I Milano, London, Paris och Berlin fick hon nya idéer som hon tog med sig till sina hotell, vilket säkert bidrog till att hon blev en av hotell- och restaurangbranschens stora pionjärer.

Hon lärde sig att grönsaker var en viktig del av fransk och italiensk kökskonst och introducerade råa grönsaker och olivoljedressingar i rask takt i Ovansjö socken. Inte för att hon ville att gästerna skulle äta hälsosammare, nej hon såg att förtjänsten ökade rejält när det dyra köttet ersattes med grönsaker på tallriken, grönsaker som hon odlade billigt i sina egna växthus. Köttet var dock ett bekymmer för Wilhelmina eftersom de lokala bönderna levererade så dåligt kött att det inte gick att servera gästerna: ”I Hälsingland dåligt, i Dalarna ohjälpligt. Jag tror till och med kalfvar födas gamla.” skriver hon i sina memoarer.

Men hon ordnade det för sig och mitt i smällkalla vintern prydde hon restaurangborden med nysnittade tulpaner och hyacinter. Tack vare de uppvärmda växthusen.

The Grand lady

Efter 25 års exempellös framgång på landsbygden handplockades hon år 1902 till landets fashionablaste hotell, Grand Hotel i Stockholm. Vem hade kunnat motstå ett sådant uppdrag? Inte Wilhelmina som raskt reste till huvudstaden och lämnade över skötseln av hotellen till en förtrogen vän. Landets mest magnifika hotell och nöjescentrum krävde en chef som satsade allt.

Åren på Grand började bra, men när maken och vinhandlaren Pehr Skogh dog 1904 började Wilhelminas stabila ledning vackla. Hon hade i flera decennier lyckats med allt hon företog sig, lagt den ena framgången på den andra, men åren på Grand blev inte alls lyckosamma. Hon fick allt svårare att övertyga styrelsen om att fortsätta hennes storstilade byggprojekt med Grand Royal och den världsberömda Vinterträdgården. Byggkostnaderna skenade och samtidigt som Grand Hotel Royal slog upp portarna 1909 inleddes den förlamande storstrejken över hela landet. Gästerna svek och Grand Hotel stod inför sin största kris. Wilhelmina Skogh var ytterst ansvarig för verksamheten och den 15 december 1910 avgick hon som verkställande direktör, trött på alla intriger och, som hon uppfattade, orättvis kritik.

Konstnären Carl Larssons varma tack

Wilhelmina Skogh var en hårdför chef som inte tolererade några som helst avsteg från den kadaverdisciplin som hon satt upp för sina anställda. Det finns många historier om den despotiska hotellchefen som till och med gillrade fällor åt de anställda för att prova deras lojalitet. Privata besök var inte tillåtna och de anställda var tvungna att be om lov om de ville lämna hotellet och omgivningen. Bröt man mot de uppsatta och skriftliga reglerna gjordes avdrag på lönen. Men här skiljde sig Wilhelmina inte från sina manliga kollegor – hotell- och restaurangbranschen avverkade kypare, pigor och servitörer på löpande band och de anställda behandlades många gånger som livegna.

På Grand Hotel finns en balkong i den världsberömda vinterträdgården och det sägs att Wilhelmina satt där och övervakade de anställda. Hon införde också på Grand en särskild bok där klagomål mot personalen skrevs in, och som hon därefter markerade med sin signatur att hon tagit del av. Ingen detalj lämnades alltså åt slumpen. Men hade man kungligheter och andra celebriteter som gäster var endast det bästa gott nog.

Men Wilhelmina hade också andra sidor. Konstnären Carl Larsson var 1908 inbjuden till middag på Grand. Och hon gjorde stort intryck på honom. Efteråt skrev han dessa rader till hotelldrottningen:

Ni är en härlig kvinna! Och därför angav ni också den glada och öppenhjärtiga ton vid denna ståtliga middag som ni bjöd oss igår. Och sådana rara och betydande människor ni samlat! Och ert humoristiska och varma tal! Tack!

Så var hon också denna Wilhelmina Skogh.

Det svagare könets tribut

De sista åren blev inte värdiga en hotelldrottning. Wilhelmina flyttade 1910 till stenborgen Foresta på Lidingö som hon låtit bygga som privatbostad under sin tid som chef på Grand. Men första världskriget och lågkonjunkturen ledde Wilhelmina in i stora ekonomiska svårigheter. Till slut tvingades hon sälja sitt praktverk och fick på nåder återvända till sin forna arbetsgivare på Grand där hon fick ett litet rum att bo i. Den 18 juli 1926 hittades Wilhelmina medvetslös på rummet, hennes liv gick inte att rädda. I all avskildhet genomfördes begravningen. Tidningen Restauratören skrev:

Det är nog ett så märkligt kvinnoöde som härmed funnit sin avslutning, och hennes livsgärning är ett lysande bevis för att även det så kallade svagare könet kan vara i besittning av den kraft och förmåga som tarvas för att från en ringa ställning höja sig upp till en av livets toppunkter.

Wilhelmina Skoghs livsberättelse är som en saga, men alla sagor har inte ett lyckligt slut sett ur det mänskliga perspektivet. Ser vi på henne ur ett historiskt perspektiv var hon en urkraft av sällan skådat slag och förtjänar en given plats i vår historiebeskrivning.