150 färgstarka år

”Det finns inga färgbutiker i Sverige.” Det konstaterar Carl Wilhelm Becker när kommer hit som resande försäljare för tyska färgfabriker och handelshus.

Becker är född 1838 i staden Hespe i nordvästra Tyskland, inte långt från Hannover. Han har utbildning i kemi och i vad som idag heter företagsekonomi. Han kommer till Sverige 1864, samma år som riksdagen beslutar att avskaffa skråväsendet även i städerna. Det krävs inte längre mästarprov och rätt till burskap för att idka handel i en stad. Becker kommer samtidigt som näringsfriheten, som är en förutsättning för att han kan etablera sig.

Den 1 september 1865, alltså för nästan exakt 150 år sedan, antecknar magistraten i Stockholm att Ferdinand Leidig öppnat färghandelsrörelse på Malmtorgsgatan 5, ett par kvarter från Kungliga Operan och Riksdagshuset. Ett par månader senare anmäler Leidig att Carl Wilhelm Becker upptagits som bolagsman. De två delar lägenhet i huset på Malmtorgsgatan och till att börja med är det också där de har sitt kontor. 1868 ändras firmanamnet till Firma Wilh. Becker.

Inte bara färg

Redan från start har firman ett mycket brett sortiment av bland annat oljor, pigment, lacker och oljefärger. Man säljer också droger, det vill säga läkemedel och kemikalier, som hittills helt eller delvis säljs av apotekare som alltså får en ny konkurrent. Den första priskuranten, den katalog där varor och priser presenteras, är daterad 1873 och är på hela hundra sidor.

Huvuddelen av Firma Wilh. Beckers försäljning går till Stockholm. Till butiken kommer kärror, både häst- och persondragna, och budpojkar i strid ström. Beckers säljer också utanför Stockholm, till exempel till andra färghandlare, en bransch som nu växer fram. Enligt Beckers egna uppgifter är Firma Wilh. Becker först i Sverige med att ha produktion samt detalj- och grossisthandel i samma bransch. Carl Wilhelm Becker säljer 1901 verksamheten till den mångårige medarbetaren Herrman Gentele.

Även om det inte fanns färghandel i Sverige när Firma Wilh. Becker startade så fanns det förstås konkurrens. Det främsta exemplet är läkemedel där man utmanar det starka apotekarskrået. Under många år i början av 1900-talet pågår en opinions- och marknadskamp om detta lönsamma område. Till exempel kallas färghandlare och allra mest AB Wilh. Becker för ”tjuvapotek” av intresseorganisationen Apotekarsociteten och flera polisrazzior genomförs på Malmtorgsgatan 5. ”Apotekarstriden” avgörs 1913 när statsminister Karl Staaffs liberala regering ändrar lagen till färghandlarnas fördel. Apoteken behåller ensamrätten att sälja receptbelagda läkemedel i detaljistledet, men inte mer än så.

Första världskriget blir en mycket bra period för AB Wilh. Beckers. Trots stor brist på många insatsvaror får man fram produkter och efterfrågan är mycket stor både från staten och från svenskarna. Sannolikt har Beckers aldrig varit så lönsamt som under några av krigsåren. De höga priserna då är ett av skälen till att AB Wilh. Beckers tillsammans med AB Astra i Södertälje bildar AB Svensk Färgämnesindustri. Detta bolag ska tillverka färger, läkemedel och andra kemiska produkter. En rad skäl, bland annat att många varupriser faller drastiskt när kriget är över, leder till att detta blir en total felsatsning. AB Wilh. Becker är inte direkt inblandat, men företagets överlevnad står ändå på spel eftersom man är ett dotterbolag till AB Svensk Färgämnesindustri. En rekonstruktion lyckas dock till sist.

Rationalisering

AB Wilh. Becker behåller sitt breda sortiment till och med andra världskriget men därefter börjar en rationalisering. Till exempel försvinner tillverkning och försäljning av sjukvårdsprodukter som en följd av att det kommer mer specialiserade tillverkare som har lägre kostnader. Under åren gör AB Wilh. Becker ett antal förvärv i Sverige av både färgtillverkare och färgbutiker, som ibland tas över för att inte konkurrerande färgproducenter ska kunna få bättre fäste på marknaden. 1951 köps AB Arvid Lindgren & Co som är betydligt mindre än AB Wilh. Beckers men stora på färg till industrin – ett område som därmed ökar i betydelse för Beckers. Med åren visar sig därför det vara ett av de mest centrala företagsköpen.

Den mest synliga trenden under 1950-talet är att ”gör det själv” blir ett vanligt argument i reklamen – och svenskarna målar som aldrig förr. Det är bra för Beckers butiker, men under nästa decennium får dessa ökad konkurrens av nya aktörer som varuhus och stormarknader och AB Wilh. Becker drar ned butiksbeståndet.

Ulf G. Lindén, tidigare sjökapten men nu företagsledare, tar över som vd för AB Wilh. Becker 1973 efter flera år med dålig lönsamhet. Lindén förändrar bolaget rejält genom att både rationalisera och internationalisera. Det är redan sedan tidigare viktigt att finnas i de frihandelsområden som växer fram, först EEG och Efta, men affärer över gränser fortsätter att öka. AB Wilh. Becker köper bland annat bolag i Frankrike och i Storbritannien och då främst inom området för industrifärg, där bandlack – när till exempel stål och aluminium beläggs eller lackas innan det används till färdiga produkter – blir det största och viktigaste området. Under 1970-talet ökar utlandsandelen av koncernens försäljning från nästan ingenting till fyrtio procent 1980. AB Wilh. Becker passerar då en miljard i omsättning.

Familjen Lindén

När Ulf G. Lindén lämnat vd-posten blir han relativt snart huvudägare i bolaget i början av 1980-talet och några år senare övertar han alla aktier i AB Wilh. Becker. När han går bort 2009 övertar dottern Jenny Lindén Urnes, som några år tidigare utsetts till både ordförande och vd, ägandet. Familjen Lindén har därmed varit huvudägare i AB Wilh. Becker under längre tid än Carl Wilhelm Becker själv.

Successivt går bolaget in på fler marknader i Europa och något i USA. Det handlar om att finnas där kunderna finns och många kunder får verksamheter i allt fler länder. Industrifärgen är mest internationell medan konsumentfärg är mer nationell eller möjligen nordisk. Medan det är förvärv och strukturaffärer som får övriga områden att växa så ökar industrifärgen till stor del organiskt, även om AB Wilh. Becker väljer att köpa befintliga bolag för att snabbare få ett fotfäste i några av de länder där man etablerar sig. Finanskrisen i Sverige i början av 1990-talet slår mot AB Wilh. Becker, inte minst för att ägarbolaget Lindéngruppen är skuldsatt. När krisen är passerad i mitten av 1990-talet börjar omvärlden förändras i snabbare takt än tidigare. Plötsligt märks det tydligt att det är i Asien och i Östeuropa som det sker mest. Tillverkare i många branscher, som hushållsmaskiner, entreprenadutrustning och lantbruksredskap, flyttar sin produktion till dessa områden av kostnadsskäl men också för att det är här det finns bättre tillväxt. Färgtillverkare som AB Wilh. Becker måste följa efter för att inte tappa kunder. Under 1990-talet ökar utlandsandelen från 50 till 75 procent av koncernens försäljning.

Beckers ägare och styrelse kommer till slutsatsen att koncentrera koncernen till färre områden för att klara de satsningar som krävs inom samtliga affärsområden. Därför görs, med tio års mellanrum, två stora försäljningar av först Alcro-Beckers, alltså konsumentfärgen, och sedan träfärgsverksamheten Becker Acroma.

I ständig utveckling

Beckers utveckling har följt samhällets. Från en värld där det mesta hanteras lokalt, sedan regionalt, så nationellt, internationellt och till sist globalt. Ständigt med fokus på att veta vad kunden vill ha, att ta fram det och att finnas där kunden finns. Efter ganska försiktiga steg i Norden gick Beckers vidare ut i Europa på 1970-talet. 1990-talet är decenniet då koncernen blir verkligt internationell, inte minst genom en rad satsningar i Asien. Kund för kund, marknad efter marknad, har tillkommit och tillkommer.

När det gäller produkter har utvecklingen, lite förenklat, gått åt motsatt håll. Efter att ha haft en rad produktområden och tusentals olika varor under de första sextio åren sker en minskning av mängden varor och varuområden. En av flera milstolpar är när Beckers lämnar sin sista färgbutik i egen regi, på Sturegatan i Stockholm, 1988. Lite förenklat pågår renodlingen i cirka sextio år, tills industrilacker blir den enda verksamheten år 2010. Den här utvecklingen följer kunderna som förutom att bli allt mer globala även blir mer specialiserade, vilket ställer krav på att deras leverantörer också ska vara det. Mätt på det sättet har Beckers aldrig varit så smalt som idag, med en inriktning på enbart bandlacker för metall och plast.

Beckers har idag över tjugo produktionsanläggningar i nästan lika många länder på fem kontinenter. Sverige står endast för ett par procent av intäkterna. Oavsett vad som mäts – ställning i världen, forskning och utveckling, finanser eller hållbarhet – har Beckers aldrig varit så starkt som idag.

Författare: Bengt Carlsson

Dela med dig av dina tankar