Ericsson fanns på den kinesiska marknaden redan på 1890-talet. Med det var inte telefonbolagets egen förtjänst. Bakom det låg Gustaf Öberg, affärsman, sjökapten, äventyrare och entreprenör av stora mått.
Ericssons produkter dök upp i Kina för första gången i början av 1890-talet, då firman Schiller & Co i Shanghai började sälja telefonapparater och annan teleutrustning från det svenska företaget. Chefen för Schiller & Co hette Gustaf Öberg, och han gjorde affärer med alla möjliga varor, bland annat kol.
Gustaf Öberg var en svensk sjökapten som i många år hade seglat längs den kinesiska kusten. Samtidigt lyckades han etablera sig som affärsman i Asien. Från 1870-talet bodde han i Shanghai, men flyttade 1883 till Hai Phong i dåvarande franska Indokina. Han anlade torrdockor åt franska marinen och skapade semesterbyar med hus som köptes av européer.
Gustaf Öberg levde ett äventyrligt liv. Han var född i Stockholm 1850 och gick till sjöss vid 15 års ålder. Den första kaptenstjänsten fick han under en tyfon, när kaptenen på det fartyg där Öberg arbetade drunknade. Det betydde att styrman Öberg fick ta över som kapten på skeppet. När han bodde i Hai Phong i mitten av 1880-talet blev han arresterad av fransmännen, misstänkt för att ha sålt vapen till gerillagrupper.
Flydde maskerad
Gustaf Öbergs tillgångar konfiskerades och han dömdes till döden. Avrättningen sköts dock ständigt upp och 1889 lyckades han fly ur fängelset. Han tog sig förklädd ut ur Indokina. Öberg hade maskerat sig som en kinesisk kuli, inklusive hårpiska, och gjort det så skickligt att ingen kunde ta honom för en europé.
Svensken blev senare rentvådd från anklagelserna, då en pirathövding i en domstol erkände att han hade ljugit om att Öberg varit inblandad i vapenförsäljningen, något som berodde på att pirathövdingen ville rädda sitt eget liv. Sina konfiskerade tillgångar fick Öberg dock aldrig igen.
Runt 1890 var Gustaf Öberg tillbaka i Shanghai och satsade helhjärtat på affärerna. Det gick bra – pengarna strömmade in och han kunde snart bygga sig en stor villa. Dit bjöd han så småningom sin fru och sina två barn.
Efter att Gustaf Öberg hade flytt från fängelset hade familjen inte hört av honom och de fruktade att han var död. Det första livstecknet kom i december 1892 då hustrun Theodolinda, som flyttat tillbaka till Stockholm med barnen, fick ett telegram där det helt kort stod: ”GOD JUL, Gustaf”. Theodolinda fick en chock …
Den erfarne affärsmannen Gustaf Öberg trodde på Ericssons potential – han menade i ett brev till Ericsson att företaget borde kunna utvecklas till ett ”av de allra största i verlden”. Men ett problem var att det brittiska Oriental Telephone Company var telefonoperatör i Shanghai, och de prioriterade inte Ericsson som leverantör.
Det brittiska bolaget hade dock en svag ledning och misslyckades med försäljningen av telefonabonnemang. Inför koncessionens utgång år 1900 hade britterna inte lyckats sälja mer än några hundra. Ändå var Shanghai Kinas viktigaste hamn- och handelsstad.
Gustaf Öberg såg sin chans och började driva en intensiv kampanj för att det brittiska bolaget inte skulle få fortsätta att vara teleoperatör i Shanghai under det nya seklet. Hans kampanj var framgångsrik och en ny operatör, The Shanghai Mutual Telephone Company, kom att bildas av ett antal borgare i Shanghai. Till vd för bolaget utsågs Gustaf Öberg.
Bärstol och tjänare
Svenskens kampanjmakeri var berömvärt. År 1899 hade han i ett brev till kontorschefen Axel Boström på Ericsson noggrant beskrivit hur omständligt det var att göra affärer i Kina:
Höfligheten fordrar att åtskilliga artiga brev först utväxlas för att bestämma tid, ställe och omständigheter för mötet. Sedan det väl är gjort måste den man möter, i en stil passande sin rang med en mer eller mindre stor skara av tjänare, komma i bärstolar, till häst eller gående. Därefter, när alla hälsningsceremonier är genomförda, försöker den ena överträffa den andra i artighet så att det dröjer innan man komma till ämnet för saken.
I sitt brev förklarade sedan Öberg hur mycket tid och pengar som gick åt under de ceremoniella affärsförhandlingarna. Att vinna tid var inte så viktigt för kineser, framhöll han, men däremot brydde man sig mycket om pengarna. Om kineserna skulle kunna inse hur mycket man kunde tjäna på att göra affärer via telefon i stället för genom kostnadskrävande personliga möten, skulle telekombranschen ha en lysande framtid i Kina.
Gustaf Öbergs första åtgärd som chef var att sätta igång med uppförandet av en telestation i Shanghai. Ericsson bistod med telefonmateriel och kunskap. Nu inledde Öberg en ny kampanj, denna gång för att locka abonnenter till det nya bolaget. Även den här kampanjen lyckades. Många Shanghaibor skaffade telefon och abonnemang hos svenskens bolag.
Inom några år kunde en ny stations- och kontorsbyggnad uppföras för The Shanghai Mutual Telephone Company. När bygget startade 1906 skrev Gustaf Öberg i ett brev: ”Vi hafva börjat byggnaden på den nya Centralstationen”, som han förklarade skulle bli sju våningar hög. Den svenske vd:n var mycket stolt över sin skapelse och dokumenterade med hjälp av en kamera bygget av den nya telestationen.
Inga leveranser
Men vid den här tiden började det bli problem i kommunikationen mellan Ericssons dåvarande vd Axel Boström, som vid den här tiden hade efterträtt Lars Magnus Ericsson på chefsposten, och Gustaf Öberg. Ericsson var inne i ett mycket expansivt skede, och Shanghai ansågs vara en så fjärran och perifer marknad att man inte skötte kontakterna på rätt sätt. Öberg fick inte de varor han behövde, han fick inte ens svar på sina brev eller telegram. Så här skriver han till Axel Boström våren 1907: ”Bifogar kopior på brev avsända de sista 12 månaderna, [på] vilka överhuvudtaget inga svar inlupit från er.”
Öberg blev tvungen att beställa material från andra bolag. Till slut svarade dock Axel Boström på breven, och efter att Öberg i sitt nästa brev luftat sitt missnöje flöt samarbetet på bra under de kommande åren.
Erfarenheterna från Shanghai innebar att Ericssons intresse för Kina ökade. I den staden var det ju Gustaf Öbergs eget bolag som hade koncessionen för teleoperatörsverksamheten, men i en annan stor kinesisk hamnstad, Kanton (i dag Guangzhou) på sydkusten, planerade företaget i mitten av 1910-talet att driva telefonnätet. Planerna drogs upp i samarbete med teleoperatören Svenska Allmänna Telefon AB (SAT) och det danska bolaget Store Nordiske Telegrafselskab. Intresset startade när Ericsson 1913 började leverera utrustning till Guangzhous telefonnät. Det svenska företaget insåg att ett operatörsavtal med staden skulle bryta ny högintressant mark på den kinesiska marknaden.
Till Beijing för att förhandla med de kinesiska myndigheterna om koncessionen sände de skandinaviska bolagen 1915 Karl Wilhelm Gerdhem. Han var en skicklig ingenjör och telefonnätsbyggare som hade arbetat många år utomlands, bland annat i Ryssland och Mexiko, och med tiden även blivit en duktig förhandlare. Men det var fler som bjöd på koncessionen. Gerdhem skrev hem till Sverige:
Som du förstår, har jag ej stort hopp om att få entreprenaden; japaner och amerikaner äro, efter vad jag hört, starkt understödda på diplomatisk väg.
Det svensk-danska kontraktsförslaget låg dessutom högt i pris jämfört med de utländska konkurrenternas. Därför försökte Gerdhem som kompensation locka med räntesänkningar på det lån, som de kinesiska myndigheterna vid ett avtal skulle erhålla från Stockholms Enskilda Bank (dagens SEB) för att kunna betala för mångårig drift och skötsel av telefonnätet.
Respekterad affärsman
Någon avslutad affär blev det dock inte – vare sig för skandinaverna eller för någon annan part. Första världskriget satte stopp för handelsutbytet med Kina. Karl Wilhelm Gerdhem vände hem till Sverige och utsågs till chef för anläggningsavdelningen när Ericsson och SAT 1918 fusionerades till Allmänna Telefon AB LM Ericsson. Gustaf Öberg blev däremot kvar i Kina. Han dog 1920 i Shanghai som en mycket respekterad affärsman.
Affärsutbytet mellan Ericsson och Kina kom aldrig att återupptas efter krigsslutet, och efter det att Folkrepubliken Kina hade utropats 1949 var marknaden helt stängd. Först omkring 30 år senare började det styrande kommunistpartiet öppna landet för utländska företag. Vid den här tiden återupptog Ericsson försäljningen till Kina genom att sälja AXE-växlar, och 1985 öppnade företaget sitt första representationskontor i Kina.
Och 1994 – runt hundra år efter att man hade startat försäljning i landet – fick Ericsson sitt stora genombrott i Kina. Då grundades nämligen ett lokalt bolag, Ericsson China Ltd. Redan tre år senare var Kina Ericssons största marknad vad gällde orderingången.
Gustaf Öberg nickade nog gillande i sin himmel.
Texten bygger till stor del på två artiklar på webbplatsen www.ericssonhistory.com, som är producerad av Centrum för Näringslivshistoria. De två artiklarna handlar om Gustaf Öberg och är skrivna av journalisten Thea Oljelund, barnbarn till Öberg.
Mats Wickman är journalist och författare med inriktning på näringsliv och näringslivshistoria. Artikeln är hämtad från Centrum för Näringslivshistorias tidning Företagsminnen 2010:2.
Dela med dig av dina tankar