Den dolda designhistorien

Få företag väcker så heta åsikter som IKEA. Vi blir allt fler i världen som har ett personligt förhållande till detta företag. Vi har köpt något, och lyckats eller misslyckats med monteringen. Vi har besökt någon av IKEA:s gigantiska ”drömfabriker” – varuhusen. Inredningarna där, med sina imaginära invånare, har förfört oss och skapat fantasier om ett annat hem än det vi har därhemma. ”Önskebo till önskepris” var också den slogan som prydde IKEA:s lastbilar på 50-talet. De transporterade möbler från Älmhult i Småland till köpare runt om i landet. IKEA:s internationella expansion har sedan dess varit enorm och så ska det fortsätta om man får tro Eva Atle Bjarnestams nyligen utgivna bok IKEA design och identitet.

400 formgivare

Vad Eva Atle Bjarnestam gjort är bland annat att ta reda på vem som egentligen ritat alla de produkter som under årens lopp strömmat ut från fabriker i Öst- och Västeuropa, i Asien och i länder som Turkiet och Egypten, vidare till IKEA-varuhusen och därifrån in i våra hem. Det är en imponerande insats att namnge de drygt fyrahundra – framför allt svenska – formgivare som antingen bidragit med enstaka produkter eller haft en långvarig relation till företaget. Den fasta formgivarstaben i Älmhult på 12 personer 2008 har under senare år blivit mer internationell. Detta gäller i ännu högre grad för alla de frilansare man arbetar med.

Lite mer research hade jag önskat, när Eva Atle Bjarnestam nu tog på sig detta uppdrag. Varför har somliga formgivare berövats sina förnamn – som till exempel P. (Pia) Amsell, B-M (Britt-Marie) Boulogner, och B. (Barbro) Wesslander? Men eftersom IKEA under årens lopp sällan förmedlat formgivarnas namn, är kartläggningen trots allt beundransvärd.

Genom boken strömmar kataloginteriörer varvade med enstaka möbler, år för år. Bara det gör boken till ett nostalgiskt eldorado för många läsare. Stickfåtöljen ”Rut” från 1952 avbildas tidstypiskt i svartvitt. I de kommande katalogerna blir bilderna desto färggrannare.

IKEA har aldrig varit avantgardistiskt – den marken har andra fått plöja. Målgruppen är ”de många människorna”, som grundaren Ingvar Kamprad så ofta påpekat. IKEA:s sortiment har bekräftat de designidéer, livsmönster, synsätt och hushållsekonomiska förändringar som redan funnits i tiden. Detta förmedlar bokens bildkavalkad.

Plockar upp idéer

Författaren har valt en kronologisk indelning. Först presenteras en lista med de samhällsföreteelser som karaktäriserade respektive decennium. Sedan tar berättelserna om IKEA vid. Läsarna får själva koppla samman och jämföra IKEA:s utveckling med omvärldens.

När jag ser detta urval samlat – självklart inte allt IKEA tagit fram – inser jag hur skickligt IKEA sugit åt sig idéer. Den första knock down-möbeln, bordet ”Lövet” från 1956, är inspirerad av Tapio Wirkkalas ”Löv”, som Elizabeth Gordon på den amerikanska tidskriften House Beautiful utnämnde till ”The most beautiful product of 1951”. Fåtöljen ”Joker” från 1959 är alltför lik den italienske arkitekten Osvaldo Borsanis fällbara stol från 1954. Exemplen är fler. Ingvar Kamprad erkänner bredvilligt i en av intervjuerna i boken:

Från början snodde vi idéer överallt där vi hittade dem. Erik Wørtz var specialist på att förändra produkter vi hittade på marknaden.

Respekten för upphovsrätten har blivit bättre under senare decennier, men det finns exempel, onödiga för ett företag som vill främja fantasi och ge människor möjlighet att själva ”inreda som de vill leva”. Eva Atle Bjarnestam refererar bland annat till en kritisk artikel av mig i tidskriften Form 1989. Artikeln handlade om Bergdala glasbruks glasklara filbunksskålar med tjock blå kant, som IKEA efterapat och låtit tillverka i Kina. Visst, formen är klassisk och liknande koniska skålar har gjorts av många glasbruk som Eva Atle Bjarnestam påpekar – men inte med exakt lika tjock blå kant i kombination med tunt, glasklart glas. Det som Bergdala och dess försäljningskanaler – hemslöjds- och souvenirbutikerna – på så sätt berövades var ett symbolvärde. Dessutom blev det svårt att sälja en likadan produkt till mångdubbelt pris – ett pris som beror på den lön svenska glasarbetare får jämfört med kinesiska. De favoritprodukter som Ingvar Kamprad nämner inledningsvis, fåtöljen ”Poem” (nu ”Poäng”), bordet ”Stabil” och vitrinskåpet i Stockholmsserien klarar dock att granskas. De är tillräckligt självständiga gentemot sina förebilder.

På IKEA finns det mesta, även om sortimentet skurits ned drastiskt under senare år. Somligt är suveränt bra som till exempel Knut och Marianne Hagbergs resväska och datorväska ”Upptäcka” från 2007. Mer oroad blir man över framtiden, när Ingvar Kamprad hävdar att ”alla vill förbättra med 100 procent, men för oss räcker det med 89–90 procent” och propagerar för att täcka möblerna med folie i stället för faner.

Bokens största svaghet är att Eva Atle Bjarnestam alltför ofta släpper distansen till sitt ämne. Hon blir taleskvinna för IKEA, försvarar och slätar över – helt i onödan. Ibland blir man också som läsare konfunderad över kryptiska intervjusvar, som beror på att de återgivits i stackato. Trots det tycker jag att några intervjuer hör till det intressantaste i boken, som Tomas Jelineks och Wiebke Braaschs insiktsfulla kommentarer.

De ger en inblick i den extrema produktionsanpassning och uppfinningsrikedom som krävs av IKEA:s formgivare. De hantverksindustrier i Asien där möbler nu flätas, mattor vävs och knyts för hand och textilier broderas är en motpol till de superrationella, högteknologiska industrierna i Östeuropa. Hantverket ger en specifik kvalitet, inte enbart till de enskilda varorna och till sortimentet som helhet utan också till varuhusen. Det gör miljöerna överraskande och oväntade.

Hemvant och trivsamt

Eva Atle Bjarnestam menar att det är sortimentet som är IKEA:s identitet. Men lika viktigt för identiteten är det ofta humoristiska, självironiska, uppfordrande och personliga tilltalet till oss som ser annonserna, läser katalogerna och besöker varuhusen. Det känns hemvant och trivsamt. Häromveckan kunde vi läsa i Dagens Nyheter hur kinesiska pensionärer mer eller mindre flyttat in på IKEA för att undgå vinterkylan. Det varma och trevliga varuhuset var en utmärkt plats för att fördriva tiden i med mahjong och andra spel. Kaffet var dessutom gratis.

IKEA:s akilleshäl är transporterna av varor och att det ofta krävs bil för att ta sig till varuhusen. Ingvar Kamrad försvarar sig med att det är miljömässigt vettigt att lägga varuhusen intill shoppingcenter. Men som Bo Ekman, grundare av Tällberg Foundation, säger i bokens slutintervju: ”… transporterna står för 13,5 procent av alla koldioxidutsläpp” och dessutom – den dag då ”… bensinen kostar 25 kronor litern så tänker man sig kanske för innan man kör ut till IKEA”.

Men IKEA hittar kanske lösningen också på detta problem.

Ur Företagshistoria 2010:2

Text: Kerstin Wickman. Kerstin är professor emeritus i design- och konsthantverkshistoria, Konstfack.

Eva Atle Bjarnestam, IKEA design och identitet, Bokförlaget Arena, 255 sidor, Värnamo 2009.