Den svenska skivindustrin

Det helsvenska skivbolaget Sonora startade 1932, mitt under 1930-talskrisen. Företaget framhävde sin nationella hemvist, och på skivkonvolutet kunde man läsa ”Sonora – den svenska skivan” och ”Giv arbete åt svenska arbetare – gynna svensk industri”. Det är uppenbart att Sonora såg chansen att spela på sin ”svenskhet” under en tid av arbetslöshet och finansiella kriser. Att Sonora valde att göra sina inspelningar och pressa sina skivor i Sverige var emellertid en viktig orsak till företagets relativa framgångar. På så sätt slapp bolaget den höga tull på grammofonskivor som de utländska bolagen i Sverige fick betala då deras skivor i stor utsträckning pressades utomlands. Genom denna fördel kunde Sonora även hålla ett lägre pris än sina konkurrenter.

Efter andra världskriget startades Metronome, ett skivbolag inriktat på jazz med både original- och licensinspelningar. Andra svenska skivbolag som startade under perioden var Cupol, Karusell och Scandinavian Record Company (senare Sonet). Sonora förvärvades av holländska Philips svenska dotterbolag år 1958, ett bolag som då även representerade det amerikanska CBS. Men det var under 1960-talet som skivindustrin fick sitt stora genombrott. I den framväxande ungdomskulturen fick ”populärmusiken” ett stort genomslag, och försäljningen av grammofonskivor ökade kraftigt.

En starkt bidragande orsak till den ökade skivförsäljningen var att Sveriges Radio startade P3, som var ett svar på de ”piratsändningar” som hade utgått från internationellt vatten. På grund av bristfällig statistik går det inte att redovisa skivförsäljningen på ett tillfredsställande sätt, men trenden följde i stort sett den övriga ekonomin med en stadig uppgång under 1960-talet fram till mitten av 1970-talet och sedan en tillbakagång. Mellan 1969 och 1973 fördubblades försäljningen av inspelad musik (i löpande priser).

Under tillväxtåren genomgick skivindustrin strukturförändringar, med nya ägarförhållanden och nya utländska skivbolag som etablerade sig på den svenska marknaden från 1960-talet fram till 1980-talet. Vid mitten av 1960-talet bildade tyska Siemens och Philips tillsammans Polydor och förvärvade Karusell. Skandinaviska Grammofon bytte namn till Electrical and Musical Industries Ltd, Svenska AB (EMI). Cupol köptes år 1970 av CBS, och Metronome förvärvades av den amerikanska storkoncernen WEA (Warner Electra Atlantic) år 1979.

Flera av de nya popbanden under 1960-talet skrev kontrakt med små svenska bolag, till exempel Hep Stars på Olga och Tages på Platina. Dessa bolag förvärvades sedan av de utlandsägda skivbolagen Cupol respektive EMI. Om det inte hade startats nya svenska skivbolag under samma period hade skivindustrin på 1980-talet varit helt dominerad av utländska företag. Polar Music International AB (Polar) grundades 1963 och fick tidigt försäljningsframgångar med bland annat Hootenanny Singers. Det var dock under 1970-talet som bolaget slog igenom på allvar, med artister som Ted Gärdestad men framför allt ABBA. Sonet, som hade fokuserat på utgivning av svenska och licenserade jazzskivor, knöt även till sig ett antal svenska artister, bland annat Peps Person. Bolaget hade också en stor utgivning i Danmark och Norge, och var även aktivt på den brittiska marknaden. Både Sonet och Polar förvärvades av Polygram, en sammanslagning av Polydor och Phonogram (tidigare Philips och Deutsche Grammophon), under tidigt 1990-tal. Såväl Metronome som Svenska Philips skrev kontrakt med kända svenska artister och hade även licenser för utländska inspelningar.

Studentupploppen och den internationella vänsterradikaliseringen i slutet av 1960-talet fick ett stort genomslag i Sverige och hade stark påverkan på skivindustrin. Den svenska musikrörelsen växte fram i ett radikaliserat klimat där det kapitalistiska systemet och det politiska etablissemanget ifrågasattes. Som alternativ till den kommersiella och ofta multinationella skivindustrin söktes mer kollektiva lösningar med förankring i miljörörelsens och den gröna vågens ideal. Att sjunga på engelska blev en skamfläck och ett utslag av kommersialisering, men även artister som tidigt hade övergått till att sjunga på svenska (bland annat Cornelis Vreeswijk och Pugh Rogefeldt) kritiserades för avsaknad av politiskt engagemang.

Ett sätt att skapa alternativ till det kommersiella kulturutbudet var att arrangera egna festivaler och spelningar och att bilda egna, ofta kooperativa, skivbolag. I Stockholm bildades skivbolaget Music Network, som 1971 bytte namn till Musiknätet Waxholm (MNW). Bland bolagets artister återfanns bland annat Blå Tåget (tidigare Gunder Hägg), Hoola Bandoola Band, Nationalteatern och Nynningen. Ett annat tidigt initiativ var Silence, ett skivbolag som bildades i Stockholm men sedan flyttade till Koppom i Värmland. Artister som tidigt knöts till Silence var Bo Hansson, Kebnekajse, Samla Mammas Manna och Turid. Det var inte frågan om någon homogen grupp av artister, men de och musikrörelsens skivbolag hade det gemensamt att de ifrågasatte de kommersiella värderingar som styrde de svenska och multinationella skivbolagen. Deras musik anpassades inte till försäljningsmässiga kriterier, och med några få undantag nådde de flesta utgivningarna inte några större försäljningsframgångar.

Efter hand divergerade intressena inom den alternativa musikrörelsen, eller proggrörelsen som den även kallades, och sprickorna blev allt tydligare. Men MNW och Silence överlevde genom att anpassa sig till de förändrade förutsättningarna i slutet av 1970-talet. MNW, som hade nått stora försäljningsframgångar med Nationalteatern och Hoola Bandoola Band, skrev kontrakt med artister som Eldkvarn, Wilmer X och Tant Strul. Silence släppte skivor med bland annat Dag Vag, Kai Martin & Stick och Twice A Man. I proggrörelsens anda bildades flera mindre skivbolag under sent 1970-tal, till exempel Amalthea och Mistlur. De integrerades senare i MNW, som på 1990-talet börsnoterades och därefter ägdes av ”kommersiella intressen”. Silence fortsatte dock som oberoende skivbolag och har kvar sin inspelningsstudio i Värmland.

Den svenska skivindustrin fortsatte att internationaliseras under slutet av 1900-talet, samtidigt som flera nya mindre skivbolag sökte sig in på marknaden. Med start i ABBA:s internationella genombrott på 1970-talet växte den svenska musikexporten, där skivindustrin är en viktig komponent, dramatiskt och nådde stora framgångar under 1990-talet. Exportframgångarna leddes av Europe, Roxette och Ace of Base, och har följts av flera artister som fått ett internationellt genombrott.

På 1980-talet startade en koncentrationsprocess inom de multinationella skivbolagen, något som fick stora konsekvenser för den svenska marknadens struktur. Som påpekats ovan fusionerades Polydor och Phonogram och blev Polygram i början av 1980-talet, vilket följdes av ett samgående mellan Sony och CBS. Under andra halvan av 1990-talet bildades Universal Music AB, en sammanslagning av bland annat Polygram och Music Corporation of America (MCA). På 2000-talet gick Sony och Bertelsmann Music Group (BMG) ihop. BMG hade bildats genom en tidigare sammanslagning av bland annat Arista och RCA. De nya bolag som uppstod förvärvade flera av de mindre svenska skivbolagen, samtidigt som nya mindre bolag växte fram.

Författare: Peter Sandberg

Peter Sandberg är filosofie doktor i ekonomisk historia från Göteborg. Avsnittet är hämtat ur boken Det svenska näringslivets historia 1864–2014, del IV: 1965–1985 Näringsliv och stat i nya roller. Boken har getts ut genom ett samarbete mellan Dialogos Förlag och Centrum för Näringslivshistoria.