Expressens förre chefredaktör Staffan Thorsell berättar om sitt arbete med boken ”Warszawasvenskarna – de som lät världen veta”. Boken handlar om en grupp svenska affärsmän i Polen som under andra världskriget smugglade ut information om den pågående förintelsen av Europas judar och arbetade som kurirer åt den polska motståndsrörelsen. Fyra av dem dömdes till döden av Hitlers mest ökända domare.
Sigge Häggbergs barnbarn hade samlat en del av sin morfars papper och några fotografier i en liten vit kartong som jag fick låna. Där fanns hans studentbetyg från Östra Real i Stockholm, några pressklipp om hans insatser för idrottsföreningen i Mariefred och flera brev som han hade skrivit från fängelser i Polen och Tyskland hem till sin fru på gården Kalkudden utanför Mariefred. Där fanns också ett aktiebrev från 1915 som visar att han ägde en del av det Svensk-dansk-ryska telefonaktiebolaget som grundats för att bygga telefonnät i Moskva och Warszawa. (Bolaget startades när Polen fortfarande var en del av tsarens ryska imperium). De kuponger som skulle ge utdelning på aktien för 1918 och åren därefter fanns kvar i den vita kartongen. Efter 1917 blev det ingen utdelning. Lenin och ryska revolutionen kom emellan.
Sigge Häggberg var en mycket viktig person för L M Ericsson. I slutet på 1930-talet var de polska dotterbolagen de största och mest lönsamma av alla Ericssons många utländska företag. De var hans skapelse och hans ansvar.
Skulle betala sin egen avrättning
Jag hajade till inför ett gult dokument som fanns i kartongen. Den 1 mars 1944 hade ”den Direktor Sigfrid Häggberg zur Zeit im Strafgefängnis in Bautzen” fått en räkning från åklagaren vid den tyska folkdomstolen i Berlin. Åklagaren krävde att Häggberg snarast skulle betala 9 503 riksmark till den tyska statskassan.
Den första posten i räkningen var ett krav på att han skulle betala för sin egen avrättning. ”Avgift för dödsstraff enligt paragraferna 49 och 52 i Lagen om Domstolskostnader” står det på tyska. Avgiften för en dödsdom var 300 riksmark, ungefär 500 svenska kronor med den tidens valutakurs. Andra poster i räkningen var kostnaden för tiden i ett häkte i Berlin och för beslagtagna utländska valutor som de tyska myndigheterna tänkte lägga beslag på. Dessutom vill man ha 20 pfenning för ett frimärke.
I ett annat arkiv fanns en räkning till ingenjör Nils Berglind som var Sigge Häggbergs kollega på LM Ericsson. Han skulle betala sammanlagt 3 140 riksmark. 300 för sin dödsdom och resten för tiden i Gestapos häkte i Berlin.
Svenskarna greps 1942 och dömdes den 1 juli 1943 men räkningarna hade kommit på villovägar när de flyttade till ett nytt fängelse och nådde dem inte förrän våren 1944. Två av Svenska Tändsticksaktiebolagets medarbetare hade också dömts till döden men deras räkningar hade den effektiva chefen i Berlin Alvar Möller redan klarat av. Nu tog L M Ericsson hand om de sina. En obetald faktura skulle inte få stå i vägen när man arbetade på att få dem frigivna.
De fyra dödsdömda var några av de s.k. Warszawasvenskarna. De tog stora risker när de försökt hjälpa utsatta polska vänner och medarbetare. Att hjälpa judar på flykt straffades med döden. Några av dem hade tjänstgjort som kurirer mellan den polska exilregeringen i London och motståndsrörelsen i Polen och smugglat ut digra rapporter om de tyska övergreppen i Polen. Ett par av dem hade smugglat in stora penningsummor till motståndsrörelsen. Alla hade försökt hjälpa nödlidande polska vänner och medarbetare.
Warszawasvenskarna kände varandra väl så som svenskar i utlandet ofta gör när de arbetar i främmande land, men det är fel att klumpa ihop dem. De var ingen välorganiserad, sammanhållen motståndsgrupp som gemensamt kämpade mot nazisterna. Deras insatser var av helt olika karaktär. Tändsticksbolagets chef Carl Herslow försäkrade alltid att han inte hade haft en aning om att det funnits filmer och fotonegativ insydda i de kläder han bar med sig mellan Warszawa och Stockholm. Sigge Häggberg hävdade alltid att han bara försökt bistå nödställda och hårt utsatta vänner i Polen. Han hade många vänner.
”Den farligaste av svenskarna”
Två andra av Warszawasvenskarna var under mer än två år den polska motståndsrörelsens viktigaste kurirer. Aseas chef i Polen, Sven Norrman, var den person som bokstavligt talat bar ut den första stora rapporten från Warszawa om den pågående förintelsen av Europas judar för att världen skulle få veta vad som pågick i Polen. I maj 1942 hade han med sig en stor rapport på flygplanet till Stockholm som i detalj visade hur nazisterna redan hade mördat 700 000 judar, planerade att döda alla Europas judar och nu hade börjat använda gas för att snabba upp processen. Ett par dagar efter att Norrmans plan landat i Stockholm fanns rapporten i London.
Med stöd av de dokument som Norrman smugglat ut kämpade judiska aktivister i London förtvivlat för att berätta för världen om för vad som hände i Polen. De hade gott stöd av den engelska regeringen och BBC. Sommaren 1942 inledde nazisterna en ny etapp av förintelsen. Den nya dödsfabriken i Treblinka några ifrån Warszawa stod klar i mitten av juli. Judarna i Warszawas ghetto skulle ”förflyttas”. Tyskarna förstod att det var via svenskarna i Warszawa som nyheterna om förintelsen nådde ut i världen. Om judarna insåg vad som pågick skulle förintelsen vara svår att genomföra. I juli 1942 slog Gestapo till mot svenskarna.
Jag hade stött på Warszawasvenskarna redan i samband med arbetet på en bok om Sveriges kontakter med Hitlers rikskansli. (Mein Lieber Reichskanzler. Bonnier Fakta 2006). Det var när jag bestämde mig för att ta reda på exakt vad de hade gjort och hur det hade gått till att få hem dem till Sverige som jag hamnade hos Sigge Häggbergs barnbarn. En gemensam bekant berättade att de brev han skickat från fängelserna i Warszawa och Berlin fanns hos ett av hans barnbarn. Hos ett annat av hans barnbarn hittade jag hans dagbok från krigets första veckor.
Det var inte bara breven hem till hustrun i Mariefred och den där räkningen på dödsdomen som låg i den vita kartongen. Där fanns också en liten svartvit bild på tre svenska direktörer med rock och portfölj som omgivna av tyska soldater stod på centralstationen i Warszawa i oktober 1939. Några veckor tidigare hade de räddat sig undan tyska bomber och granater under belägringen av Warszawa och rest hem till Sverige. Men när striderna var över vände de tillbaka. De återvände för att ta tillvara LM Ericssons, Tändsticksbolagets och Aseas intressen i Polen men de kom att göra mycket mer än så.
Jag insåg så småningom att det var Aseas chef i Polen, Sven Norrman, som var den viktigast av Warszawasvenskarna. Han råkade vara hemma i Sverige när Gestapo slog till mot de andra svenskarna i juli 1942. Han planerade att resa tillbaka till Warszawa den 12 juli. När TT läste upp sina kvällsnyheter i radio dagen innan hörde Norrman att en av hans svenska vänner gripits på flygplatsen i Berlin. Han ställde in sin resa. Det räddade hans liv. Hade Gestapo fått tag på honom hade ingen makt i världen kunnat rädda honom, sa en av de höga cheferna i Himmlers SS senare till en svensk bekant. På nyårsafton 1942 skrev Himmler i en PM till höga nazister som Joachim von Ribbentrop, Reinhard Heydrich och Hermann Göring att Sven Norrman var den farligaste av svenskarna.
Flera av Sven Norrmans medarbetare greps av tyskarna. Hans närmaste man avrättades senare med giljotin i fängelset i Plötzensee i Berlin. Men Norrman lyckades rädda sin judiska sekreterare trots att hon satt fängslad hos Gestapo i nästan två år. Hemma hos Sven Norrmans barnbarn hittade jag ett fotoalbum som visade att de fick några lyckliga år tillsammans efter kriget när hon hade blivit Norrmans andra hustru och de på nytt arbetade tillsammans i Warszawa.
Arkiv om okända hjältar
På 1970-talet mötte den polske historikern Jozef Lewandowski bara stängda dörrar och låsta arkivskåp när han närmade sig de svenska företagen för att skriva om Warszawasvenskarna Nu finns en annan mer öppen och modern inställning. Jag fick god hjälp av de som ansvarar för Aseas, Ericssons och Tändstickbolagets arkiv. Vart jag kom till stora privata och offentliga arkiv i fyra länder mötte jag – med undantag bara för familjen Wallenbergs arkiv – bara hjälpsamhet och öppna dörrar.
Det var Hitlers mest ökända domare Roland Freisler som 1943 dömde svenskarna till döden. Handlingarna från hans folkdomstol var länge gömda bakom järnridån. Nu fanns de tillgängliga på Bundesarchiv i Berlin och i samma stad fanns också intressanta uppgifter från det gamla Stasiarkivet. I USA:s National Archives fanns mängder av tyska dokument som amerikanerna lade beslag på efter kriget, I London fanns intressanta dokument om hur engelsmännen stöttat den polska motståndsrörelsen och i det tyska militärarkivet fanns dokument som visade hur leveranserna av svenska kullager fick hjälpa till att befria de dödsdöma svenskarna
Det här är inte rätt plats att redovisa alla resultat av tre års grävande i arkiven men jag vill gärna nämna en av mina slutsatser. Vi känner alla till Raoul Wallenbergs och Per Angers insatser i Budapest, men när man hedrar dem borde man nämna också Sven Norrman. Han tog stora risker när han gjorde vad han kunde för att världen skulle få veta vad som pågick i Polen och de rapporter han smugglade ut räddade säkert livet på många. Han är en av krigets okända och mycket fåtaliga svenska hjältar.
Sven Norrman och Sigge Häggberg var inte färdiga med sina insatser för Asea och LM Ericsson när kriget var över. Tvärtom låg deras största tid som framgångsrika affärsmän fortfarande framför dem. De hade överlevt den tid när Hitler härskade i Polen. Sommaren 1945 återvände de till Warszawa när Stalins män var i färd med att gripa makten. Efter krigets förödelse hade landet enorma behov av sådant som LM Ericsson och Asea kunde leverera. Sven Norrman och Sigge Häggberg återgick till rollen som affärsmän. Åren efter kriget gjorde de sitt livs största affärer. Men de polacker som nu höjde rösten mot Stalins män kunde inte hoppas på deras stöd.
Författare: Staffan Thorsell
Dela med dig av dina tankar