Amanda Christensen lärde svenska män klä sig mer färgglatt och var en föregångare när det gäller arbetsgivaransvar.
Kungsbroplan 1 i Stockholm är ett hus byggt 1886, vars fasad syns vida omkring och där det med stora guldbokstäver står skrivet: Amanda Christensen AB. Vem var då denna kvinna? Hon flyttade till Stockholm som tonåring, uppväxt i ett fattigt lantbrukarhem i Gnesta där hon var ett av nio barn, för att utbilda sig till småskollärare. Hon fick ett vikariat 1883 men året därpå bytte hon jobb och blev sömmerska på syfirman Edén, där hon visade sig ha stor talang – hon hade tidigare sålt egenhändigt sydda plagg vid Gnesta järnvägsstation.
Satsade på Flugor
Hon blev dock snart klar över att hon inte ville arbeta åt andra utan startade 1885 en egen firma, där från början endast hon själv och hennes syster arbetade, och som låg på Stora Nygatan 23 i Gamla stan – på den tiden modecentrum i Stockholm. Konkurrensen bland syfirmorna var hård men Amanda Christensen, som fortfarande hette Svensson i efternamn, insåg att om man skulle göra stora pengar gällde det att sy vita flugor, något hon också kom att specialisera sig på. Hon riktade sig till de mest förmögna eftersom det var i de kretsarna hon visste att hon skulle kunna få bra betalt för sina produkter – en grundtanke som skulle få företaget att utvecklas. Hennes motto blev: ”Jag säljer inte ett pris, jag säljer kvalitet.”
Männen i de högre samhällsskikten i Stockholm bytte på kvällen om till den närmast uniformsmässiga högtidsdressen som gällde bland borgerskapet: mörk frack, vit skjorta med stärkkrage och fluga. Luftföroreningarna i form av koldamm och sot från industriernas skorstenar krävde mörka ytterkläder samtidigt som den vita skjortan signalerade att man inte smutsade ned sig med kroppsarbete. Amandas flugor var mer välsydda och hade bättre tyg än konkurrenternas. Hon arbetade hårt och hade också en tydlig begåvning; en stark känsla för form och kvalitet, och hon utökade efter några år sortimentet till att också innehålla svarta flugor.
Amanda Christensens företag var ett av de första i Sverige som tillämpade löneavtal med personalen. Bild: Amanda Christensen AB.
Gjorde inköpen själv
Firman växte, bytte namn till Amanda Christensen sedan Amanda gift sig med dansken Charlie Christensen, och skaffade återförsäljare även utanför huvudstaden. Samtidigt byggdes Stockholm snabbt ut och de män som bar frack och fluga blev allt fler. Den vid den här tiden expanderande industrialismen skapade ett allt större förmöget borgarskap, vilket givetvis gynnade Amandas affärer. Firman anställde kontinuerligt nya sömmerskor och flyttade regelbundet till större lokaler.
Amanda Christensen var en av de få kvinnor i Stockholm som drev en större firma. Det var bland annat det förakt hon upplevde från sina leverantörer, på grund av hennes kön, som låg bakom att hon 1890 gjorde sin första utrikesresa till tyg- och modemetropoler i övriga Europa, med syfte att göra inköpen själv. Hon behövde dessutom få inspiration att utveckla sina kollektioner. Det pratades en del i tidens anda om huruvida en ung kvinna som ”Vita frun”, som Amanda ibland kallades efter sina flugors färg, verkligen skulle klara av att genomföra en sådan resa själv. Men bortsett från vissa svårigheter att komma från Sverige på grund av stark isbildning, blev resan mycket lyckad. Hon knöt inte bara affärskontakter utan fick också inspiration till nya produkter och kollektioner.
Ville klä männen färggladare
Amanda Christensen hade länge haft en vision om att de svenska männen skulle klä sig mer färgglatt, och nu hade hon en chans att göra visionen verklig. Hemkommen med nya intryck expanderade hon rörelsen kraftigt med ett tiotal nya sömmerskor och inledde produktion av halsbeklädnader – flugor, halsdukar, kravatter (det sistnämna ett mellanting mellan halsduk och slips) – i ett flertal färger och mönster, vilka snart kom att tillverkas i siden, något som tidigare varit ovanligt i såväl Stockholm som övriga Sverige. Sidenet köpte hon in från främst Frankrike och Italien.
Ryktet om den höga kvalitet och raffinemang som präglade Amanda Christensens produkter spred sig nu bland allt fler av Stockholms mer exklusiva herrekiperingar, och för varje år under 1890-talet utökade hon sin produktion. Det gjorde att hon under decenniet ständigt behövde skaffa större lokaler eftersom den utökade produktionen krävde allt fler sömmerskor. Lokalerna var dock alla problematiska eftersom de tillhörde privatvåningar och syateljéerna endast var avskilda från dessa med provisoriska väggar. Först 1901 hittade Amanda Christensen ändamålsenliga lokaler på Gamla Brogatan 32, där firman, som nu hade ett trettiotal anställda sömmerskor, hyrde ett helt våningsplan.
Föregångare som arbetsgivare
Åren runt sekelskiftet var en tid med stora klassklyftor och ständiga konflikter ägde rum mellan arbetsgivare och arbetstagare. Amanda Christensen var en föregångare när det gällde att ge sina anställda goda villkor. Hennes företag var ett av de tidigaste i Sverige som hade löneavtal med personalen och hon gav dem bra betalt. En annan förmån var att de anställda inte kunde sparkas på dagen utan hade uppsägningstid. Kanske hade hon medkänsla med sina sömmerskor eftersom hon själv var utsatt som kvinnlig företagare i en mansdominerad tyg bransch. Dessutom förstod Amanda att nöjda medarbetare skapade bättre stämning på företaget och därmed ett mer lyckat resultat.
Röda sigillet
I början av 1900-talet lanserade Amanda Christensen det varumärke som företaget blivit mest känt för, ”Röda Sigillet”. Det kom med tiden att namnge företagets exklusiva sidenslipsar som tillverkades i små kollektioner. Med det nya seklet gjorde nämligen slipsen i sin moderna form entré. Den industriella revolutionen skapade behov av ett halsplagg som var lätt att sätta på, var bekvämt och som skulle kunna användas en hel arbetsdag – och slipsen som var tunn, lång och lätt att knyta fyllde det behovet. Det var 1800-talets halsdukar som blivit smalare och ändarna, som knöts ihop vid halsen, hade förlängts.
Det manliga borgerskapet hade nu börjat lägga av sin ”uniform” med frack och vit eller svart fluga, och iklädde sig allt oftare en färgglad accessoar som fluga eller kravatt och så småningom slips i olika färger. Amanda Christensen var en centralgestalt i Sverige när det gällde att förändra det manliga modet från det gammaldags strikta till något mer ledigt och färgglatt.
Kungsbroplan,där Amanda Christensens namn står skrivet med guldbokstäver på fasaden. Bild: Ankara / Wikimedia Commons.
Flytt till Kungsbroplan
Nästa flytt för företaget gick 1909 till Kungsbroplan 3. Amanda, som började närma sig de 50, slutade med sina affärsresor i Sverige året därpå. I stället anställde hon försäljare som reste runt för firmans räkning och upprätthöll de kontakter Amanda Christensen under åren knutit med grossister över hela landet. För henne var det tillräckligt att hålla koll på arbetet på företagets egna syateljéer och den ökande administrationen i Stockholm. Samtidigt skolades sonen Rudolf in för att ta över verksamheten. Efter att ta tagit studentexamen vistades Rudolf Christensen utomlands tre år i början av 1910-talet och studerade sidenväverier och accessoartillverkare i bland annat Wien och Paris. Under decenniet reste mor och son Christensen gemensamt två gånger på affärs- och studieresor till städer som Zürich och Lyon.
I slutet av 1910-talet köpte Amanda Christensen huset på Kungsbroplan 1, där fasadreklamen upplyste om vem som var fastighetens innehavare och vilket företag som fanns här. Vid samma tid omvandlades företaget till aktiebolag – Amanda Christensen AB – och sonen Rudolf tog över den dagliga driften. Så småningom sattes en stor ljustavla högst upp på huset där det stod: ”Röda Sigillet – kvalitetshalsdukar”.
Sömmerskorna arbetade på flera av våningsplanen i luftiga lokaler med bra ljus från de stora fönstren och familjen Christensen bodde i våningen högst upp. Amanda Christensen själv var fortsatt generös mot sina anställda och lät sömmerskorna ta del av företagets vinst. Hon glömde aldrig de enkla förhållanden hon kom ifrån.
Kunglig leverantör
År 1949 hade bonddotterns firma nått högsta status i och med att den utsågs till Kunglig Hovleverantör. Amanda hann dock aldrig uppleva denna triumf, eftersom hon avled 1928. Hon var då sedan två år tillbaka bosatt i Nice.
Fram till 1999 drevs Amanda Christensen AB i familjens regi, därefter såldes företaget till Jens Engvall AB. Huvudkontoret finns i dag i Ulricehamn och produktionen görs i Italien. Förutom att sälja sina egna produkter är företaget distributör för varumärkena Burlington, Jockey och Falke. I dag är det de enklare polyesterslipsarna som kallas ”Röda Sigillet”, medan de exklusivare sidenslipsarna bär grundarens namn ”Amanda”. Man marknadsför även bälten, scarves, strumpor, manschettknappar och andra accessoarer. Men nu på 2000-talet är flugan den kanske bäst säljande av accessoarerna. Historien går igen.
Dela med dig av dina tankar