Bröllop var i urminnes tider en affärsuppgörelse mellan släkter. Dagens bröllop bygger på kärlek i stället för släktallianser, men den affärsverksamhet som i århundraden funnits kring bröllop är i dag minst lika blomstrande som förr.
Alla som blir bjudna på bröllop, och hela bröllopsindustrin, skall vara glada för att kunskapen om våra historiska traditioner fallit i glömska. Om det förälskade paret visste att de fullföljer seden att fira en större framgångsrik affärstransaktion efter ett långvarigt köpslående, skulle de nog blekna.
Under hednatiden var brudköpet en förhandling mellan friaren och flickans far och familj, där man vid fästningsceremonin tog varandra i hand för att bekräfta att alliansen, och därmed trolovningen, var klar. Brudfärden, brudlopp (bröllop), innebar överlämnande av bruden och det följdes av ett bröllopsgille.
Kvinnan förde med sig kapital, oftast i mark och boskap. Med mycket land och liten befolkning var den framtida makten över marken viktig att säkerställa. Länge levde dessa seder kvar bland de besuttna i samhället, hos kungar, furstar, inom adeln och bland bönderna som, över huvudet på kvinnan, ingick strategiska och ekonomiska allianser. Deras överdådiga fester blev en förebild för den övriga befolkningen.
Ut med frillorna
Den kristna ceremonin hade svårt att etablera sig, då kyrkan stred för en vigsel där kvinnan inför präst och församling, fritt och själv gav sitt samtycke. Den föregående lysningen vid tre tillfällen var viktig eftersom frillor (En frilla var en kvinna som levde med — eller hade längre sexuell relation med — en man som hon inte var gift med) och frillobarn då kunde lyftas fram. Därmed kunde de inte flytta in i den gifta kvinnans hem och dela på egendomarna, så som det kunde ske under hedendomen. Då var hustruns enda egendom hemgiften, ett förtida arv från hennes familj, samt morgongåvan från makens familj, vilken var avsedd som änkeförsörjning.
Kyrkans syn på äktenskapet höjde utan tvekan kvinnans status. Först 1734 blev vigsel i kyrkan, föregången av lysning (hindersprövning), den enda lagliga formen i vårt land för ingående av ett juridiskt giltigt äktenskap. Kvinnan gick härmed in i äktenskapet som en av två självständiga parter, och den rituella övergången i livet bekräftades av kyrkan och staten. Kanske är det från och med denna tid vi kan räkna med en bröllopsindustri i Sverige.
Friargåvor och brudskrin
Ett ordentligt bröllop krävde rekvisita och funktionärer såsom brudkläderskor, brudsvenner och brudpigor. Men först gick mannen på friarstråt med en sked i fickan, och fick han ja vändes skedbladet nedåt. Sedan uppvaktade friaren sin käresta med vackert utarbetade arbetsföremål som linfästen för spinnrocken, klappträ och mangelbräden för tvätten, räfsor, skäkteträn och bandgrindar men också skrin, dosor, smycken och schalar. Eftersom han inte alltid kunde framställa allt själv köptes dessa friargåvor, och de var ofta serieproducerade av hantverkare.
Vid trolovningen/giftermålet fick kvinnan en trolovningsgåva i ett särskilt vackert fästmö- eller brudskrin. Först var det silverskedar, kedjor, bälten, huvudkrans och klädesplagg, och från 1700-talet psalmbok med ägarinnans initialer, schal, silkesnäsduk och broderade handskar, framställda av skråets hantverkare. Guldsmeden tillverkade ring, dosor och brudsmycken, bokbindare och boktryckare psalmboken, handskmakarna handskarna och vävmanufakturen schalen. Ju högre klass man tillhörde desto större och mer formaliserade var gåvorna. Flickornas brudgåvor kunde vara ett finare klädesplagg eller köpta silverdosor eller klockkedjor.
Från mangelbräde till lysningspresent
Eftersom bosättningen ägde rum i samband med bröllopet gav grannar och övriga bekanta bidrag till hemmet i form av praktiskt användbara bröllopsgåvor. Men när industrisamhället etablerats försvann behovet av friargåvor som linfästen, mangelbräden och räfsor, och byns bröllopsgåva var inte längre nödvändig för bosättningen. I stället kom släkt, grannar och vänner med lysningspresenter under någon av söndagarna när det lystes för paret i kyrkan.
Den dåtida bröllopsindustrin levde stort på överklassens och hovens påkostade och spektakulära bröllopsfester, vilka fick karaktären av allmänna folkfester med riddarlekar, tornerspel, skådespel, festmusik samt fyrverkerier. Men även vid ett bondbröllop trakterades över hundratalet gäster i upp till en vecka med mat och underhållning.
Adeln och städernas borgare anlitade så kallade tillfällighetsförfattare för att skriva och framföra bröllopspoem. Under 1600-talet skrev Lars Wivallius, Lasse Lucidor, Sophia Brenner och Johan Runius bröllopspoem, på 1700-talet var det en inkomstkälla för Carl Michael Bellman.
Redan i den äldsta kända svenska kyrkliga vigselordningen från 1498 fanns ringen med, och gavs då som symbol till bruden för det trohetslöfte brudparet gav varandra. Bland förmögnare borgare blev trolovningsringar vanliga, ofta av silver och dekorerade med handslag eller hjärtan. De släta guldringarna spreds i anslutning till den i de borgerliga kretsarna på 1800-talet nya populära ritualen, förlovning före bröllopet, då paret växlade ringar. Efter vigseln kom då bruden att bära två ringar.
Brudkronan från Rom
Att bära brudkrona är en för Norden unik, nästan 500-årig tradition. Under tidig kristen tid bars kransar av brud och brudgum i Rom och denna sed gick sedan över till att bli ett, med metall och stenar belagt, band i håret för bruden. Seden med brudkrona har troligen inspirerats från tidiga avbildningar av jungfru Maria med drottningkronan. Kyrkorna över hela landet ägde kronor som lånades ut till brudar i alla samhällsklasser. Där fanns också halskragar, kedjor, hängsmycken och bälten av förgyllt eller oförgyllt silver, vilka i dag till stor del har gått förlorade.
Även adeln och borgarna ägde sådana smycken som, om de inte skänktes till kyrkorna, gick i arv i släkten. Kronor av myrten började användas parallellt av de högre samhällsklasserna under 1700-talets senare del. Att bära slöja blev modernt under 1800-talet, först som en liten kant under krans eller krona för att sedan bli allt längre. Från svart till vitt Att införskaffa en särskild brudklänning var inte alltid så vanligt förr i tiden. De flesta ägde en svart finklänning eller högtidsdräkt och den användes vid dop, begravningar, och bröllop. Bruden och
Vad finns på listan, verkar kvinnorna på bilden fråga sig. Fotografiet är från Militärekipering AB, MEA, och taget någon gång under 1940-talet. Den stora konkurrenten till MEA var NK, och där lever traditionen att lägga ut önskelistor med lysningspresenter kvar än i dag, även om brudparens önskebok numera finns i digital form på nätet. MEA:s historiska arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.
hennes brudpigor smyckade denna klänning med vit slöja, krona eller krans, brudbukett och vita handskar. Därtill kunde hon använda sidenhalsdukar, konstgjorda blommor och smycken, som kanske lånades av någon i släkten. Bara de mest förmögna skaffade redan för över 500 år sedan särskilda vita eller ljusa bröllopskläder av importerade tyger för både man och kvinna.
På landet var det en högtidsdräkt representativ för trakten, det vi i dag kallar folkdräkt, som smyckades extra mycket inför bröllopet. Rika bönder, adel och borgare kom att äga hela uppsättningar av dräktsmycken i silver som användes på bröllop. Att guld- och silversmeder tillhörde de mest välbeställda inom skråväsendet har sin förklaring. För att äktenskapet skulle bli lyckligt krävdes tre ting i brudens klädsel: lite fornt (en gammal ring eller ett äldre smycke), lite blått (en blå tråd syddes in) och lite lånat (oftast brudkrona och slöja) samt senare också lite nytt. Det var först en bit in på 1900-talet som den vita brudklänningen användes i alla samhällsklasser liksom frack för brudgummen.
Storstilade bröllopsfester
Bröllopsfesten hölls i det hem där det fanns plats, och för de obemedlade hos deras husbondfolk. Hemmen skurades, pyntades och utrustades med äreportar. Det var inte ovanligt att tillresande stannade en tid, och festandet varade därför ofta i mellan tre och fem dagar. Spelmän underhöll både i kyrkan och när man vandrade hem samt under själva festen.
Gästerna placerades efter given etikett. På 1500-talet förekom mest träföremål på bordet, på 1600-talet kom föremål i tenn och från 1700-talet användes glas, fajanser och porslin. På 1800-talet höll värdfolket själva med bestick, ofta i silver. Damastdukar och linneservetter införskaffades. Bröllopsmåltiden varierade beroende på landskap och klasstillhörighet liksom tidens seder och bruk. I vissa delar av landet gav sedan gästerna bröllopsgåvor till brudparet efter måltiden. Därpå följde dansen till spelmännens musik.
En tillbakablick visar att den kyrkliga ceremonin och bröllopsfesten förändrats relativt lite under århundradena. Kläder, musik, tal och poesi samt måltider har dock anpassats efter samtida kulturella uttryck. Men själva ceremonin i samband med den kyrkliga riten, övergången i livet till familj, har haft samma innebörd sedan vi kristnades, och dessförinnan har gillet eller festen alltid firats i kretsen av familj, släkt, vänner och bekanta. Ju större egendomar och rikedomar i familjen, desto mer påkostade bröllop, till gagn för bröllopsindustrin.
När ett par i dag planerar sitt bröllop utgår de från gamla traditioner och lägger därtill lite egna inslag, kanske hämtade från samtida kändisbröllop och amerikanska filmer och deras ”movie stars”.
Rätt klädd för vårbröllop, enligt Nordiska Kompaniet året 1942. Inte bara klädbutiker utan också blomsterfirmor, restauranger, fotografer, frisörer och biluthyrningsföretag är en del av bröllopsindustrin. Huvudstadens historiska arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.
Bruket av en koordinator speglar att båda parter förvärvsarbetar och behöver professionell hjälp. Kyrka och festlokal skall bokas liksom transporter och musikunderhållning. Inbjudningar skickas i god tid ut och gäster skall inkvarteras.
Blomsterarrangemang kräver specialister liksom fotograferingen av hela bröllopet och festen. Det stora utbudet av brudkläder och accessoarer liksom vigselringar och smycken kräver tid av brudparet för att detta skall ges en egen personlig touch. Det gäller också brudbukett, festtillbehör och dekorationer. Kanske lägger paret upp bröllopslistor på nätet och berättar vilka presenter som skulle uppskattas. Gästerna planerar möhippor och svensexor liksom festtal och telegram eller liknande. Fyrverkerier avslutar en minnesvärd fest och bröllopsresan väntar.
Talskrivare och koordinator
Bröllopsindustrin blomstrar som aldrig förr. Nya yrken har uppstått såsom bröllopskoordinator, bröllopstalskrivare, bröllopstårtspecialister, fyrverkerimästare för bröllop samt bröllopsdekoratörer för festlokal respektive borddukning. Det finns företag i dag som skapar individuellt anpassade inbjudningskort och bröllopstrycksaker, erbjuder stilanalys för brudar, skapar kreativa och trendiga bröllopsbuketter och bordsdekorationer, erbjuder lektioner i klassisk brudvals, tillhandahåller presentförpackad choklad till gästerna, upplåter en häst och vagn eller vit limousine eller RollsRoyce för brudparets transport.
Bröllopsindustrin har blivit så stor att det förekommer särskilda bröllopsmässor. Det har etablerats tidskrifter som bara handlar om bröllop respektive bröllopsresor. Även om giftermålet i dag inte handlar om strategiska allianser, med stora kapitalöverföringar, betraktar vi denna övergång i livet med familjebildning som en ceremoni väl värd att kostas på och firas.
När ett bröllop i kungahuset firas känner många sig idag som delaktiga via massmedia och tv-utsändningar över hela världen. Mellan 10 000 och 20 000 turister väntas vinka utefter kortegen den 19 juni (2010) i Stockholm. Företagen lockar med bröllopserbjudanden av alla de slag. Det blir en merförsäljning för tillverkare och handlare, och bröllopsindustrin kan invänta en högkonjunktur, inspirerad av kronprinsessans giftermål.
Dela med dig av dina tankar