Ingenjörer, uppfinnare och entreprenörer

Framför alla andra har Gustaf de Lavals separatorer blivit själva sinnebilden för snilleindustriernas framgångar. Försöken att lansera de Lavals separator – med vilken man genom centrifugering kunde skilja mjölken från grädden, en vidareutveckling av en tysk uppfinning – hade dock så när dött i sin linda. de Laval hade doktorerat i kemi i Uppsala 1872 på avhandlingen Om volfram och dess klorföreningar. Det nätverk av kemister, teknologer och andra entusiaster som delade hans vurm för att ”i fosterlandets tjänst” utveckla den svenska jordbruksnäringen skulle visa sig helt avgörande för att utveckla den idé som de Laval fått när han arbetade som ingenjör vid Klosters järnbruk i Dalarna år 1877. Avgörande för framgången var också kontakterna med industrimannen och bergsingenjören Oscar Lamm, vars far varit verksam vid André Oscar Wallenbergs sida i Stockholms Enskilda Bank. Lamm insåg snart den kommersiella potentialen med separatorn, men det skar sig nästan omedelbart mellan honom och Laval. Tiderna var allmänt dåliga mitt under pågående finanskris. Det blev inte bättre av att de Laval betraktades som slarvig och vårdslös med pengar, inte minst av fadern Ludvig och farbrodern Jacques.

Men trots detta fortsatte samarbetet, och Lamm sköt under klagorop till kapital för att starta en tillverkning på basis av de Lavals uppfinning. Redan ett år efter att produktionen hade satts igång vid Ludvigsberg 1878 gick verksamheten med vinst – men med blygsamma 717 kronor och 68 öre.

Ganska omedelbart insåg Oscar Lamm möjligheterna med en internationell lansering. I mars 1879 reste han till Hamburg för att sondera terrängen, och därefter vidtog en fyra månaders resa som tog honom till Holland, Belgien, London, Dublin och Paris. I London satte han upp ett eget kontor. Efter hemkomsten började han återigen tvivla på projektet, men snart kom verksamheten igång i större skala. År 1881 såldes 113 enheter och året därefter 560. När tillverkningen 1882 flyttade in i egna lokaler på Kungsholmen var antalet arbetare tjugo. För att skaffa pengar till sina vidlyftiga experiment för att åstadkomma andra tekniska genombrott inom livsmedelshanteringen lyckades de Laval övertala Lamm om att starta ett aktiebolag. Detta kom till stånd 1883 under namnet Aktiebolaget Separator. Lamm och de Laval delade på aktierna. Lamm blev både styrelsens ordförande och företagets verkställande direktör, medan de Laval blev styrelsens andre och ende övriga ledamot.

Trots de allmänt dåliga konjunkturerna expanderade Separator snabbt under 1880-talet. År 1885 kunde företaget fakturera 826 sålda separatorer, varav 262 till Tyskland. Knappt en fjärdedel hade sålts inom landet. Till detta kom en legotillverkning i USA som omfattade 394 separatorer. Men de båda huvudägarna drog inte jämnt, och år 1886 drog sig Lamm bort från företaget. Istället inträdde John Bernström i firman som verkställande direktör. Han skulle sitta kvar på sin post ända fram till 1916. Under Bernströms tid skedde en enorm expansion av firmans verksamhet. Bara mellan 1895 och 1900 steg faktureringen i värde från 3,5 till 6 miljoner kronor. Arbetarantalet växte till cirka ett tusen. Samtidigt utvecklades verksamhet i en rad andra länder, bland annat Tyskland, USA och Danmark. Separator blev ett för sin tid multinationellt företag. Samtidigt ökade exportandelen kraftigt. Vid mitten av 1890-talet utgjorde den svenska andelen av försäljningen bara 12,6 procent, och efter 1905 låg den under 10 procent.

Efter Lamms sorti hade ägarmajoriteten av aktiebolaget övertagits av de Laval själv. Men hans svindlande affärer gjorde att han hamnade i svårigheter redan under 1890-talet. Han fortsatte med sina experiment i stor skala och engagerade sig i en rad olika företagsprojekt, bland annat Bångbro Rörverk, de Lavals Elektriska Smältugn, Trollhättans Elektriska Kraft och mycket annat. de Laval var en entreprenör och hade näsa för det nya. Men han spände sin båge för hårt. År 1897, när flera av nyss nämnda företag trädde i likvidation, stod han med en personlig skuld på tio miljoner kronor. Sakta men säkert gled AB Separator ur hans händer. Istället blev en av huvudfinansiärerna den beryktade Ernst Thiel, som samtidigt var Bröms man i konflikten med bröderna Wallenberg (se sidan 000). När de Laval avled 1914 var han utblottad, och dödsboet hamnade i konkurs. Samtidigt gick hans skapelse AB Separator för fulla segel. Produktionen ökade språngvis. I Ryssland bildades ett försäljningsbolag med den Nobelska firman (Alfa-Nobel). År 1914 fakturerade moderbolaget för 6 482 sålda maskiner och genomförda reparationer. De viktigaste köparländerna var i fallande skala Ryssland (nästan en fjärdedel av totalen), Sverige, Tyskland, Frankrike, Österrike och Australien inklusive Nya Zeeland.

En rad andra företag som startades samtidigt eller efter Separator brukar också räknas till de så kallade snilleindustrierna. Ett sådant är AGA (Aktiebolaget Gasackumulator). Detta blev på allvar känt några år efter det att civilingenjör Gustaf Dalén knutits till AGA:s föregångare i början av 1900-talet och anställts som ingenjör 1906 och sedan som vd år 1909. Dalén förde bara på några år fram AGA till en världsledande position när det gällde fyrar. Genombrottet för den så kallade Agafyren kom när företaget erhöll en stor order i samband med byggandet av Panamakanalen. Dalén fick Nobelpriset i fysik 1912 för sin uppfinning av självverkande regulatorer i fyrbelysningar – den första och hittills enda verkställande direktör för ett stort företag som erhållit ett sådant. Bland Daléns uppfinningar återfanns klippljusapparaten, solventilen, glödnätsbytaren, linspendeln och i synnerhet AGA-massan för säker hantering av acetylen. Gustaf de Lavals verksamhet var en stark inspirationskälla för Dalén. Efter studier utomlands fick han möjlighet att genomföra experiment med luftkompresser och pumpar hos de Lavals Ångturbin i Nacka.

År 1912 flyttade AGA sin verksamhet från centrala Stockholm till Lidingö. Orsaken var behovet av en djuphamn där företagets fyrar kunde utskeppas direkt. Vid sidan av sina stora exportframgångar bidrog AGA till utvecklingen av Lidingö. År 1915 fanns där cirka nio hundra arbetare.

Ett annat viktigt företag som bars fram av samma framgångsvåg var verkstadsföretaget Atlas, som idag är känt som Atlas Copco. Företaget kan räkna sin start till 1873, då bankdirektör A O Wallenberg tillsammans med nationalekonomen J W Arnberg samt två andra ansökte hos Kunglig Majestät om att fastställa en bolagsordning för Aktiebolaget Atlas. I lokalerna nära det gamla porslinsbruket Rörstrand på norra Norrmalm i Stockholm var den huvudsakliga verksamheten under den första tiden att bygga vagnar och annan utrustning för den snabbt växande järnvägsutbyggnaden. Bolagets förste vd blev ingenjören Edvard Fränckel, medan den störste aktieägaren A O Wallenberg blev styrelsens ordförande. Företaget har sedan dess tillhört Wallenbergarnas ägarsfär. I själva verket var Atlas den första byggstenen i det industriella engagemang som gjort familjen Wallenberg berömd och som bestått till idag.

Redan tidigt blev Atlas en av de största verkstadsindustrierna i landet. Vid mitten av 1870-talet var det redan det största och distanserade då anläggningar som Bolinders och Bergsund i Stockholm, Keillers och Lindholmen i Göteborg och Munktells i Eskilstuna. Under det sena 1870-talets kris drabbades Atlas särskilt hårt, och arbetarantalet och omsättningen sjönk kraftigt – antalet arbetare från 781 år 1875 till 394 år 1879. Men den kraftiga järnvägsutbyggnaden hjälpte företaget på fötter – år 1870 hade det funnits knappt 1 500 kilometer järnvägsspår i landet medan det tjugo år senare fanns nästan 6 500 kilometer, och detta innebar ytterligare beställningar av järnvägsvagnar. Sakta kröp omsättning och arbetarantal upp igen. Atlas var en av de största leverantörerna till SJ men hade ingalunda något monopol. Ungefär lika stora var Kockums i Malmö och Keillers i Göteborg.

Trots återhämtningen på 1880-talet blev A O Wallenberg alltmer kritisk till Fränckel. ”Fränckels soppa som jag ej ensam kan avreda”, skrev han till sonen Knut 1885. Bolaget drabbades mot slutet av 1880-talet av ekonomiska problem, och under ledning av Knut och brodern Marcus kom också en rekonstruktion av företaget till stånd år 1890, då Nya Aktiebolaget Atlas bildades.

Fränckel lyftes ut och SEB:s aktieandel ökade kraftigt. Med Oscar Lamm i spetsen (vars tidigare verksamhet hos de Laval vi redan stiftat bekantskap med) fortsatte verksamheten under 1890-talet att domineras av byggandet av vagnar och annan materiel till järnvägen. Men några år in på det nya seklet utvecklades en ny specialitet som i längden skulle ta över: tillverkning av olika tryckluftsprodukter. Efter 1912 försvann tillverkningen av vagnar helt medan de nya produkterna stod för över femtio procent av det fakturerade värdet. Det hade varit svårt att vinna hög avkastning när det gällde järnvägsmaterialet. Med tryckluften var det annorlunda, och under åren före första världskrigets utbrott blev Atlas en stor exportör av den nya tekniken. Ångmaskiner i olika utföranden hade tidigare helt dominerat som kraftkälla, och även Atlas hade byggt ångmaskiner. Men nu gällde motorer med tryckluft som kunde appliceras till generatorer, pumpar, kompressorer och annat, men också till borrar med olika användningsområden. Vägen ledde hur som helst fram till den stora fusionen 1917 mellan Atlas och ett annat företag som hade specialiserat sig på att tillverka motorer, AB Diesel. Företaget fick namnet Atlas Diesel. Det var först 1956 som det bytte namn till Atlas Copco, samtidigt som det växte ut till den världskoncern det är idag med anläggningar i ett stort antal länder.

Till skillnad från separatorn var tryckluftsverktyg inte någon specifikt svensk uppfinning. Hos Atlas började experimenten efter det att den i företaget anställde ingenjören Gustaf Ryd genomfört två studieresor 1892, den ena till England och Skottland och den andra till New York. Till Sverige hemförde han en pneumatisk diktningsmaskin och en liknande nithammare. Strax därefter påbörjades en tillverkning i mindre skala av just dessa produkter. Kanske ännu viktigare var den unge ingenjören Gunnar Jacobssons studieresa till USA 1898. Han blev 1901 chef för den avdelning som på allvar började tillverka olika typer av tryckluftsverktyg. År 1898 tillverkades även den första tryckluftsdrivna borrmaskinen.

En annan viktig person under denna tid var Sven Wingquist. Han gjorde sig bemärkt för första gången vid ett möte med Tekniska Samfundet i Göteborg den 19 november 1907 inför en grupp arkitekter, ingenjörer och byggmästare. Birger Steckzén har beskrivit tilldragelsen:

Föreningens sammanträde … hölls i en gammal numera nedlagd restaurang vid namn Phoenix, belägen vid Östra Hagagatan. Som ordförande för kvällen fungerade professor August Wijkander och föredragshållare var ingenjör Sven Wingquist. Denne höll ett föredrag om ”Kullager och deras användning” och demonstrerade en synnerligen vacker utställning av kullager tillverkade av AB Svenska Kullagerfabriken.

Till skillnad från de andra företagsgrundare som här beskrivits hade Wingquist ingen vetenskaplig bakgrund. Han kom från enkla förhållanden i Hallsberg där hans far var stationsinspektor. Efter teknisk utbildning vid Örebro tekniska elementärskola och en vävskola praktiserade han först vid Gävle Mekaniska verkstad, och när han efter några år som praktikant i USA återkom till Sverige knöts han först till Jonsered Fabriker och sedan till Gamlestaden i Göteborg. Sitt eget företag för att tillverka kullager hade han startat 1907. Vid mötet på hösten samma år inför Tekniska Samfundet var hans verksamhet bara i sin linda.

Något anspråk på att ha uppfunnit kullagret kunde Wingquist inte ha. Den första kullagerfabriken Fischer hade startats i Schweinfurt i Tyskland 1885. Rent tekniskt utvecklades kullagret genom den tyske metallurgen och professorn Richard Stribecks försorg runt 1899. Införandet i Sverige och vidareutvecklingen av produkten kan dock tillskrivas Wingquist, som vid sitt ritbord utformade en unik sfärisk konstruktion som han började tillverka i en liten verkstad på Gamlestadens Fabrikers område. Ett blygsamt men nödvändigt kapital lyckades han övertyga ägarna till Gamlestaden att bistå honom med. De första orderna gällde en leverans till ASEA i Västerås i mars 1907, men den första kunden av någon betydelse skulle bli Jonsereds fabriker. Samtidigt fortsatte Wingquist att utveckla konstruktionen, och i maj 1907 lämnade han in en patentansökan till Stockholms Patentbyrå. Han sökte och fick även patent i Tyskland, Storbritannien, USA och Frankrike för det ”dubbelradiga sfäriska kullagret”. Nu gick händelserna slag i slag. På hösten 1907 kunde verksamheten flytta till en egen, ny verkstad i Sävedalen, och under hela det första året sålde Svenska kullagerfabriken (SKF) sammanlagt 2 200 lager.

Ivriga försök att få till stånd en exportförsäljning gjordes med en gång. Under 1908 reste Wingquist först till Kristiania i Norge och sedan till Tyskland, Frankrike och Belgien. Han tycks ha lyckats med att övertyga särskilt tyskarna om sin egen konstruktions förträfflighet, trots att den var något dyrare än konkurrenternas. Att vinna den tyska marknaden var förstås oerhört angeläget eftersom kullagret kom till stor användning i landets omfattande maskin- och verkstadsindustri. Wingquist insåg också tidigt att det låg stora fördelar i att utveckla en egen direktförsäljning istället för att – vilket var vanligt tidigare – utnyttja de traditionella köpmanshusen. Han utvecklade därefter en försäljningsorganisation som var ovanligt avancerad för sin tid. Här fanns förstås också nackdelar. Genom att utesluta mellanhänder tog det producerande företaget hela risken vid till exempel prisfall eller vikande konjunkturer. Men försöket lyckades, och produktionen steg snabbt fram till första världskriget. En stor del gick till export: till exempel 1913 såldes kullager för 6,5 miljoner kronor varav en knapp miljon gällde hemmamarknaden i Sverige. För att åstadkomma detta byggde SKF upp ett omfattande nät av återförsäljare och agenter i en mängd länder, även utanför Europa. Under åren strax före kriget blev Ryssland en särskilt intressant marknad. År 1910 var bolaget representerat i 10 länder, och 1914 hade siffran stigit till 27. Dessutom tillkom flera dotterbolag och fabriksanläggningar utomlands. I första hand var det en ökad protektionism och höga tullmurar som förmådde SKF att ta detta steg. År 1914 köpte företaget Norma Compagnie i Cannstatt i Tyskland för att där bedriva tillverkning på ort och ställe. Av samma skäl tillkom en fabrik i Lille i Frankrike samma år. Under rykande världskrig startades sedan anläggningar i Hartford och Philadelphia i USA 1915 respektive 1916, och även fabriker i Moskva och i Frankrike. Som neutralt land kunde Sverige sälja relativt fritt, men ubåtsblockader och annat gjorde det riskfyllt. Att bygga upp fabriker utomlands var ett sätt att minska denna risk. Företaget hade växt enormt fort: från några tiotal arbetare 1907 till 1 900 i Göteborg och 3 500 totalt i världen år 1914.

Till skillnad från de andra ”snilleindustrier” som behandlats här grundades det företag som kom att kallas ASEA och numera är en del av den europeiska jätten Asea-Boveri av en grosshandlare – Ludvig Fredholm från Stockholm. Fredholm hade efter kraschen 1878 gjort konkurs med den bankirfirma han var delägare i, Guillemot & Weylandt, och letade efter nya verksamhetsområden. Under en resa till Tyskland och England insåg han att starkströmsteknik var något som kunde användas till mycket, i synnerhet elektrisk belysning i städer där de gamla skumma gasljusen hade spelat ut sin roll. Såsom historien går kom genombrottet när Fredholm år 1881 träffade bröderna Göran och Jonas Wenström, den förre civilingenjören och den senare student i Uppsala och ingenjör. Året därpå tog Jonas patent på en dynamomaskin som var en vidareutveckling av en engelsk förlaga. Kort därefter, i januari 1883, konstituerades Elektriska Aktiebolaget i Stockholm med huvudkontor i huvudstaden men med tillverkningen förlagd till Arboga. Aktiekapitalet var blygsamt, endast 75 000 kronor. Västerås var den första staden som utrustades med elektriskt ljus levererat av Elektriska AB. Samtidigt startade brodern Göran tillsammans med en gruvingenjör Wenströms och Granströms Elektriska Kraftbolag 1889 med syfte att bygga elkraftsanläggningar för industrin. När de båda brödernas företag gick samman 1890 bildades Allmänna Svenska Elektriska Aktiebolaget (ASEA). Året därpå fick Jonas patent på ett nytt kraftöverföringssystem, trefassystemet, som skulle revolutionera marknaden. Inte heller här kan Wenström räknas till den ursprunglige uppfinnaren, som förmodligen var den ryske ingenjören Dolivo-Dobrovolskij. Den nya lokaliseringsorten blev Västerås – förmodligen en konsekvens av stadens val av leverantör för sin stadsbelysning.

Trots att både Jonas Wenström och Ludvig Fredholm avled i början av 1890-talet utvecklades företaget i rask takt. De första stora orderna gällde en tretton kilometer lång trefaskraftöverföring från Hellsjön för att driva verksamheten vid Grängesbergs gruvor 1893, och året därefter utrustades valsverket vid Hofors med starkström. Redan tidigt såg ASEA en stor potential i export och upprättade agenturer i de skandinaviska huvudstäderna samt i Sankt Petersburg och London. Familjen Wallenberg, som sedermera skulle se ASEA som en av kronjuvelerna i sitt stora företagsimperium, kom in i bilden efter den kris som utbröt runt sekelskiftet 1900 efter haussen på 1890-talet. Under ledning av Stockholms Enskilda Bank reorganiserades bolaget, och en ny dynamisk ledning tillsattes med den senare så beryktade Sigfrid Edström i spetsen år 1903. Edström hade erfarenheter från USA där han arbetat vid både Westinghouse och General Electric. År 1900 hade han nyss hemkommen blivit verkställande direktör för Göteborgs spårvägar. Det skulle visa sig vara en viktig erfarenhet, och inte minst tillverkningen av elektriska spårvagnar skulle bli en viktig del i ASEA:s produktion. Steget var därmed inte långt till att börja tillverka elektriska lokomotiv. Utländska dotterbolag startades runt 1910 för att på allvar komma in på den europeiska marknaden, något som inte alltid var möjligt enbart genom export. Det land som annars dominerade stort när det gällde tillverkningen av elmotorer, elektriska hushållsartiklar och mycket annat var Tyskland. Genom att den tyska industrin hade svårt att exportera kunde ASEA fylla detta tomrum på hemmaplan. Genom att både utnyttja importsubstitution för hemmamarknaden och sälja på export – särskilt större anläggningar – växte ASEA ut till ett starkt diversifierat företag. Särskilt Ryssland, Norge och Finland blev viktiga exportmarknader för ASEA strax före 1914. Den fabrik bolaget byggde i Jaroslavl i Ryssland 1916 nationaliserades visserligen efter revolutionen 1917, men ASEA fick tillbaka anläggningen tio år senare på koncession: här gick alltså effektivitet före ideologi för de sovjetiska makthavarna.

Ännu en så kallad snilleindustri bör nämnas i detta sammanhang: L M Ericsson har under senare årtionden konkurrerat om att vara världens ledande företag inom telefoni. Det är förstås ingen slump. Stockholm var redan på 1880-talet den mest telefontäta staden i världen, och fram till 1914 låg Sverige i täten vad gäller antalet telefoner per tusen innevånare (186 år 1914, medan USA hade 119, Tyskland 49 och Storbritannien 26). Framför allt två förklaringar bör framhållas. För det första växte det snabbt fram en omfattande privat sfär inom vilken lokala ekonomiska föreningar eller lokala aktiebolag etablerades över hela landet under 1880- och 1890-talen. Den viktigaste marknaden var Stockholm, och där stod också kampen mellan olika företagsintressen som hårdast. Som bekant uppfanns telefonen i USA av Graham Bell. Bells företag försökte tidigt skaffa sig ett slags monopolställning överallt med hjälp av sitt patent både när det gällde att bygga nät och tillverka telefoner. Redan 1880 startades Stockholms Bell Telefon AB. Men bara tre år senare tillkom ett nytt företag, Stockholms Allmänna Telefonaktiebolag. Tillsammans med Telegrafverkets eget nät, som 1889 blev tillgängligt för allmänheten – först enbart med syfte att koppla samman de statliga departementen med de olika centrala ämbetsverken i Stockholm – innebar detta en så stark konkurrens att Bellbolaget måste lägga ned sin verksamhet.

Även utanför Stockholm hade lokala telefonnät upprättats, och i de flesta fall valdes Stockholms Allmänna Telefonaktiebolag (SAT) som leverantör. Avgörande var prisbilden, men förmodligen fanns här också en gnutta nationalism inbyggd: SAT samarbetade med L M Ericsson.

Lars Magnus Ericsson föddes i Värmskogs församling i Värmland 1846. Han var en bondson som förlorade sin far i unga år och fick gå i lära för att bli smed. Efter att ha flyttat till Stockholm 1866 blev han antagen som instrumentmakarlärling hos telegrafdirektören Öller, som med hjälp av statssubventioner drev en liten verkstad för att tillverka apparater och materiel för telegrafens behov. Efter en studieresa till Tyskland och Schweiz öppnade Ericsson en egen mekanisk verkstad 1876. Redan tidigt ville han bygga telefoner, men Bellföretaget höll hårt på sin exklusivitet. I sin lilla verkstad på Biblioteksgatan i Stockholm, dit han flyttade med sina nitton arbetare 1880, fick han visserligen betjäna Bellföretaget med visst material och reparationer. Men det var först när SAT tillkommit och börjat konkurrera med Bellföretaget om näten som han kunde börja tillverka telefoner på allvar. Civilingenjören H T Cedergren, som hade startat SAT, ville ha en egen leverantör av telefonapparater och fann Ericssons telefoner både billigare och bättre. Det samarbete som startades ledde till att L M Ericson växte till ett storföretag under 1890-talet: år 1889 hade bolaget 100 arbetare och tio år senare 1 000. Då hade det flyttat från Biblioteksgatan till det mera perifera läge på Surbrunnsgatan där det skulle stanna under lång tid. Aktiebolag blev företaget 1896 med Lars Magnus Ericsson som ägare av samtliga tusen aktier.

Men den lovande utvecklingen såg ut att ta en ände med förskräckelse när först SAT och sedan även Telegrafverket startade egen fabrikstillverkning av telefonmaterial 1896. Därmed upphörde i stort sett leveranserna till dessa företag. Ericsson fick istället satsa på export. År 1900 stod den svenska marknaden för ynka fem procent av Ericssons försäljning, medan det gick lite bättre i övriga Norden och Storbritannien, som hade en så hög andel som femtio procent av försäljningen. Genom en uppgörelse år 1901 med Cedergren och SAT – som därmed lade ned sin egen produktion av apparater – ökade åter de svenska beställningarna. Samtidigt fortsatte satsningarna i utlandet. Agenturer i många länder i olika världsdelar upprättades samtidigt som även dotterbolag tillkom för fabrikation. Det första för hopsättning och montering av delar från fabriken i Stockholm startades i Sankt Petersburg 1896. Snart nog tillkom även fabriker i England, USA, Frankrike och Österrike-Ungern. Trots detta svällde anläggningen i Stockholm till att sysselsätta 1 500 arbetare 1914, och tillverkningen ökade från 50 000 telefoner per år 1900 till 100 000 i början av 1910-talet.

Genom uppgörelsen med SAT år 1901 fick dock Lars Magnus ge upp sin totala makt över företaget. SAT:s folk kom in i styrelsen, och den nye starke mannen blev Axel Boström, som tog över som vd 1902 – en utveckling som skulle leda till den stora fusionen mellan L M Ericsson och SAT år 1918 under namnet Allmänna Telefon AB L M Ericsson. Lars Magnus själv var då sedan länge bortkopplad från sin skapelse. År 1903 avgick han definitivt från styrelsen och två år senare sålde han sina resterande aktier. Han drog sig tillbaka för att bedriva jordbruk och leva herrgårdsliv vid Alby strax utanför Stockholm, där han dog 1926. Enligt uppgift satte han aldrig mer sin fot i företagets lokaler.

Utöver den öppna marknaden med en tidig förekomst av många olika lokala aktörer, var det statliga Telegrafverkets engagemang i uppbyggnaden av ett nationellt stamnät, Rikstelefon, en avgörande faktor för den svenska särställningen som det telefontätaste landet, liksom för den snabba utvecklingen för L M Ericssons telefoner. Redan från sekelskiftet 1900 fanns ett tekniskt samarbete mellan L M Ericsson och Telegrafverket, där Ericsson utvecklade telefonapparater och Telegrafverket telefonväxlar och långväga transmission. På motsvarande sätt samarbetade både Statens Järnvägar och Vattenfall med ASEA. I forskningen brukar man kalla dessa relationer för utvecklingspar. Dessa långsiktiga samarbeten mellan det privata näringslivet och statliga ämbetsverk var mycket viktiga för den svenska industrialiseringens utformning under 1900-talet.

Med nytt folk vid rodret drogs L M Ericsson in i den värld av finansiella affärer och motsättningar som kännetecknade årtiondet före 1914. Ericsson hade sålt sina aktier till Louis Fraenckel vid Handelsbanken och drogs på detta sätt in i denna banks intressesfär. Fraenckel skulle också bli högst behjälplig när det gällde L M Ericssons satsningar i Colombes strax utanför Paris och i Wien i början av 1910-talet. Vi ska snart skärskåda den väv av finansiella transaktioner och relationer mellan banker och företag som nu växte fram.

Författare: Lena Andersson och Lars Magnusson

Lena Andersson-Skog är professor i ekonomisk historia vid Umeå universitet och Lars Magnusson är professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet. Avsnittet är hämtat ur boken Det svenska näringslivets historia 1864–2014, del I: 1864–1914 Samhällsdynamik och industrialisering. Boken har getts ut genom ett samarbete mellan Dialogos Förlag och Centrum för Näringslivshistoria.