Kiruna – en industrihistorisk pärla i ödemarken

Det finns bara en grav i parken vid Kiruna kyrka, nämligen Hjalmar Lundbohms. På den stora gravstenen står:

Till fosterlandets båtnad blottade han bergets skatter och skapade staden.

Järnmalmen i Kiruna har varit känd sedan 1600-talet. Först i slutet av 1800-talet hade dock metallurgin och transporttekniken utvecklas så att malmen blev brytvärd. Brytningen i Kiirunavaara inleddes 1898.

Den som såg till att det skapades ordnade förhållanden i det unga gruvsamhället, miltals från civilisationen, var Hjalmar Lundbohm (1855–1926). Som geolog reste han till malmfälten första gången 1889 för att rekognoscera förekomsten av apatit, en viktig råvara för handelsgödsel. Men Lundbohm kom i stället att intressera sig för järnmalmen och blev LKAB:s disponent 1898–1920.

Hjalmar Lundbohm var en framsynt och socialt engagerad industriledare. Han ville undvika det som hade hänt i Malmberget när gruvdriften startade där tio år tidigare, nämligen framväxten av en usel kåkstad. I Kiruna skulle ett mönstersamhälle skapas för arbetarna. Marken utanför bolagsområdet utformades av den berömde arkitekten och stadsplaneraren Per Hallman så att gatorna följer naturen, inte ett traditionellt rutmönster. Därigenom försvårades för iskalla vindar att svepa genom staden (vilket Luleå ända sedan 1600-talet lider av).

Lundbohm gjorde LKAB till pionjär genom att inrätta yrkesskola för pojkar och flickor 1905 och införa två veckors semester 1912. Bolaget prenumererade också på en tidning från hemorten till alla anställda som flyttat från olika orter i Sverige till Kiruna. Han uppförde manskapshus där gruvarbetarna kunde duscha och byta om före hemfärden. Detta ledde till att en deputation arbetare uppsökte Lundbohm och begärde återgång till den gamla ordningen, då de kunde åka direkt hem efter arbetet. Lundbohm avfärdade begäran med att be uppvaktningen först höra sig för om hustrurnas uppfattning. Deputationen återkom aldrig.

Lundbohm var känd för sina konstnärliga intressen och för sitt stöd till forskningen om Lappland. Han arrangerade också välbesökta konstutställningar och konserter för samhällets invånare. Han tog emot många av tidens ledande konstnärer och kulturpersonligheter som gäster, och låg bakom den höga arkitektoniska och konstnärliga ambitionsnivå som sedan grundandet har präglat Kiruna.

Det mest fullödiga uttrycket för detta är Kiruna kyrka (1912), donerad av bolaget. Gustaf Wickman var arkitekt. Konstnärliga utsmyckningar utfördes av Christian Eriksson och prins Eugen. Det var också Eriksson som utformade Hjalmar Lundbohms gravsten, medan texten på den författades av en annan vän till Lundbohm: Albert Engström.

Kiruna är en unik industrihistorisk pärla i ödemarken. Den som ännu inte har sett den måste skynda sig dit. Snart ska nämligen hela staden rivas.

Anders Johnson är skriftställare och författare till ett flertal böcker med näringslivshistorisk inriktning, bland annat boken Fånga platsen – guide till Sveriges företagsamma historia. Artikeln är hämtad från Centrum för Näringslivshistorias tidning Företagsminnen 2009:5.

Dela med dig av dina tankar