Kvinnliga taxiförare

Att de alls släpptes in i yrket berodde på att det var brist på manliga sökande. Passagerarna mötte pionjärerna med nyfiken vänlighet, i dag blir ingen förvånad om det sitter en kvinna bakom ratten.

Beslutet att anställa kvinnliga taxichaufförer hade fattats vid ett extra styrelsemöte med Taxi Trafikförening på Restaurant Metropol i december 1955. Beslutet var enhälligt, den svåra bristen på yrkeschaufförer gjorde att man måste tänka nytt och djärvt. Kvinnorna skulle få samma anställningsvillkor som männen – nio och en halv timmes arbetsdag med en timmes rast. Ersättningen var 22:26 kr per arbetspass och dessutom 12 procent på inkört belopp.  En bra dag kunde en chaufför tjäna 100 kr, en vanlig dagskassa låg på 40 kr.

Rädes varken fan eller trollen

Ett femtiotal kvinnor anmälde sitt intresse, av dem föll mer än fyrtio bort redan i första sållningen. Nu väntade körträning, teorilektioner, prov för trafikkort, förhör om alla Stockholms gatuadresser och läkarundersökning. Utdrag ur körkortsregistret och strafflöshetsintyg var en förutsättning för att komma vidare.
– Jag kan redan alla Stockholms gator och räds varken fan eller trollen, sa Harriet Jonsson till Aftonbladets reporter när hon gick in till den första lektionen.
– Köra bil kan jag redan, jag har kört skåpbil de senaste åren i min mans åkeri. Jag tror inte att karlarna ska bli besvärliga heller!

Hennes kollega Gun Carlsson var bilkårist, privatchaufför och väl förtrogen med bilmotorer.
– Min make är mycket bortrest och barnen är stora så jag kan rå över min tid. Nattpassen är jag inte orolig för!

De första kvinnorna kom från olika håll in i taxirörelsen. Maud Hansson arbetade på dagarna som kartriterska och räknade med att bara ta nattpassen. Det skulle innebära att hon började klockan 18.30 och körde till 04 på morgonen.
– Trött? Nej, det kommer att gå bra! Jag har haft körkort sen 1932 och har både trafikkort och busskort.  Att köra bil är min hobby.

Henny Thörngren hade vana från körningar från Bergs hovkonditori där hon hade kört ut tårtor och kartonger med kakor i flera år.
– Jag har redan lokalkännedom och hittar i stan. Sonja Hawerfors hade haft körkort i mer än 20 år och varit handelsresande i Norrland de senaste tio åren.
– Jag är inte rädd för körningen!

Uppmärksammade ”töser”

Taxitöserna, som de kallades, väckte till en början stor uppmärksamhet i pressen. Tonen i reportagen var aningen avvaktande men artigt uppmuntrande mot de modiga kvinnor som vågade ge sig in i ett yrke som ansågs så klart manligt. Framför allt var det risken för överfall som anfördes till de kvinnliga chaufförernas nackdel, men farhågorna infriades inte.
– Det har inte varit mer våld mot kvinnor än mot män, säger i dag Taxi Stockholms verkställande direktör Tanja Ilic.
– Våld mot taxiförare har minskat, vi har nu kameror i bilarna och det har ytterligare ökat säkerheten. Föraren har också en nödknapp som ger larm till alla kollegers bilar, man kan snabbt få hjälp om så behövs.

Pionjärerna möttes redan från början av positiva attityder från kunderna och så har det fortsatt. Taxi Stockholm har en hög andel kvinnor bland kunderna, säger Tanja Ilic.
– Vi samarbetar med Lottakåren, Bilkåristerna och vår egen stödförening, Dorisarna, för att hitta fler kvinnliga chaufförer.
Men trots ansträngningar att locka kvinnor har i dag Taxi Stockholm inte mer än 200 kvinnor bland sina totalt 4 200 chaufförer. Det borde vara fler tycker vd:n, som har en majoritet av kvinnor i sin ledningsgrupp – fem kvinnor och tre män. Styrelsen är däremot solitt manlig, endast vd:n och tjänstemannarepresentanten är kvinnor.

Sexism och pistolhot

Helena Wästfelt är en av Taxi Stockholms få kvinnliga åkare och har varit med sedan 1964. Hon började köra taxi som extraknäck, trivdes bra och blev kvar. Sedan 1984 är hon åkeriägare med en anställd manlig chaufför.
– När jag började kunde man få en och annan kommentar: Å fasen, har dom skickat ett fruntimmer! Jag minns en gång när jag hämtade upp en karl på Strandvägen. ”Har dom skickat dig och jag som har så bråttom!” Han skulle på en begravning på Skogskyrkogården, jag hade tur med rödljusen och kom dit på rekordtid. Då bad han om ursäkt för sin kommentar och betalade rikligt med dricks.
– Något våld har jag inte råkat ut för. Man bestämmer ju själv vem man tar upp i bilen. Om någon är full tar jag inte den kunden, på kommunikationen med kollegerna kan man informera om att man vägrat en kund av säkerhetsskäl.
– En enda gång har jag tittat in i en pistolmynning. Det var på 70-talet när knarkligorna var i full gång i söderförorterna. Jag blev ifattåkt och stoppad av en civilklädd polis som ryckte upp bakdörren och grep min kund med dragen pistol. Kunden fick vackert betala körningen, sedan åka vidare med polisen.

När Helena Wästfeldt började på 60-talet hade chaufförerna båtmössa och blå uniform med S:t Erik, Stockholms skyddshelgon, på de blanka knapparna. I dag är det mindre av uniform och större frihet i klädseln för både manliga och kvinnliga chaufförer.

Dorisarnas Doris

En annan som har varit med länge är Doris Nordlind som började som chaufför 1973 och som givit namn åt Taxi Stockholms kvinnliga stödförening Dorisarna, som bildades för att ge de kvinnliga förarna en mötesplats där de kan stötta varandra. – Jag rekommenderar gärna kvinnor att bli chaufför. Det är ett lämpligt yrke för en kvinna, vi har känsla för service, har lätt och ta folk och bra bilförare är vi också.
– En enda gång har jag fått en kniv i ryggen. Det var en berusad finsk kille som ville fortsätta att dricka sprit i baksätet. Jag sa nej – då drog han kniv. Jag är från Tornedalen och talar flytande finska, och jag höjde rösten och bad honom dra ända in i … Ja, du förstår vilket ställe jag rekommenderade. Han la ner kniven, betalade och drog sin väg. Annars har jag inte råkat ut för hot.
Doris Nordlind är 70 år i dag, har lämnat taxiyrket och arbetar som teaterproducent i Haparanda. – Jag har nytta av all min erfarenhet från Taxi, van att tala med vem som helst och få kontakt med alla.

Taxi Stockholms vd Tanja Ilic vill gärna se fler kvinnor bland chaufförerna.
– I dag säger kunderna ofta när de sätter sig i en taxi med en kvinna bakom ratten: vad kul, en kvinnlig förare! Min önskan är att det blir så vanligt att man inte reagerar alls, utan ser det som den naturligaste sak i världen att föraren är en kvinna.

Fakta

1899 Stockholms Droskägareförening bildades. Det fanns då 129 registrerade droskägare som tillsammans hade 175 droskor och 1 390 hästar. Droskägarna diskuterade på ett av sina första möten den nya uppfinningen automobilen som först setts på Stockholmsutställningen 1897. Taxametern blev obligatorisk för dem som ville bedriva taxirörelse. Detta år sattes ett par stolpar med direkttelefon upp i staden. Där kunde hästskjutsarna stå och vänta på körning.

1956 De första 10 kvinnliga taxichaufförerna anställdes. I dag har Taxi Stockholm 200 kvinnliga chaufförer.

1983 Taxi Stockholm fick ett nytt trafikledningssystem som innebar att bilarna bokades av datorer.

2002 De första biogasbilarna infördes. Målet är att under 2011 ha 95 % miljöbilar. Samtliga bilar ska ha dubbfria och HA-oljefria däck och alkolås.

2010 För första gången är vd:n en kvinna, Tanja Ilic. Hon är civilekonom, har en mastersexamen i pedagogik och språk från Uppsala universitet och har dessutom studerat i USA, England, Kroatien och Tyskland.

2011 Taxi Stockholm består i dag av 900 droskägare som sysselsätter 4 200 förare varav 200 kvinnliga. Varje dygn transporterar 1 500 taxibilar 45 000 resenärer. Under ett år uppgår antalet köruppdrag till 8,4 miljoner.

Ewonne Winblad är journalist och författare med förflutet bl.a. som chef för P1 respektive Rapport. Hon har skrivit flera böcker om kvinno- och näringslivshistoria och är aktuell med boken Annonsdrottningen på Atlantis förlag.

Författare: Ewonne Winblad