Poeterne, som nu gråta så mycket för enskild räkning, skola låta tvätta sina näsdukar, för att med dem – rene – börja avtorka mänsklighetens tårar.
Ur Poesi i sak av C.J.L. Almqvist, 1839
Det är den 19 juli 1837. En fin dag. Och en märkesdag i både näringsfrihetens och de mänskliga rättigheternas historia. Kanske började alltsammans med att en moster just detta datum missade ångbåten i Stockholm.
Unga Sara Videbäck skulle då resa ända till Lidköping, och moster skulle ju vara förkläde! Hade sjusovaren anat hur illa det skulle gå hade hon hoppat i Mälaren bums.
Här börjar Sveriges mest skandalomsusade roman, Det går an, som kom ut 1839. Författaren var Carl Jonas Love Almqvist.
Ombord på båten möter Sara sergeanten Albert. Det är ingen tillfällighet att jungfru Videbäck är hantverkardotter och Albert underofficer – ”icke av sämre folk, men ej alldeles av bättre sort heller” – goda representanter för en uppåtsträvande lägre medelklass. Tycke uppstår. Men framme i Lidköping vill inte Sara gifta sig. Nej, nej. Då förlorar hon ju sitt lilla näringsfång som dotter till en glasmästare! Kvinnor har ännu inte näringsfrihet, och gift kvinna är inte myndig.
Författaren Almqvist har kallats Sveriges modernaste man. Han angrep äktenskapet, kyrkan och staten. Han var mot skråväsendet och för näringsfrihet, inte minst för kvinnor. Det är den ena tändande gnistan i Det går an – den andra var pläderingen för fri kärlek utan äktenskapets välsignelse.
När gudarna inte dög
Efter den lilla romanen blev Almqvist ”Det går an-prästen” som ingen ville se i möblerade rum. Han straffade ut sig ur den kulturella kovärmen, fick sparken som rektor för Nya Elementarläroverket, och åkte ut i kylan.
Almqvist blev därmed också den första betydande författare i Sverige som helt försörjde sig på sitt skrivande. Samtliga Almqvists manliga författarkollegor var ju ämbetsmän; Geijer och Atterbom var professorer i Uppsala, Tegnér och Wallin hade biskopssäten.
Denna kvintett, i anden 1809 års män, har verkligen deltagit i danandet av det moderna Sverige. De beskrev olika politiska banor; Tegnér började som revolutionär i fransysk anda, men vandrade högerut. Almqvist och Geijer startade som konservativa romantiker, men tog steget över i det liberala lägret i var sitt skandalomsusat ”avfall”, som fick det konservativa Uppsala att storkna. Då skrev Geijer sin berömda dikt Nyåret 1838: ”Ensam i bräcklig farkost vågar seglaren sig på det vida hav.”
Eldade av Erik Gustaf Geijer åtog sig de svenska romantikerna ett lika gigantiskt som vanskligt intellektuellt uppdrag. De skulle skapa en helt ny historia åt de förnedrade och utfattiga svenskarna. Fosterlandet hade verkligen förlorat allt 1809. Nu gällde det som Tegnér skrev – ”att inom Sveriges gräns erövra Finland åter”.
Krigarkungarna och svärden var obrukbara för en tid. Det måste finnas annat att yvas över. Och säkrast var den historia som inte kunde slå tillbaka. Asagudar och vikingar fick träda i tjänst, liksom naturen. Skogen, bergen och vattenfallen och alla deras bebyggare: älvor, skogsrån, näckar, tomtar och troll.
”Må skalden göra sig hemmastadd i dessa jättelika sagors underbara värld”, skrev Geijer. ”Må han tränga till deras märg, bemäktiga sig deras anda. Må han uttala sitt genom dessa studier närda snille, i vad verk, under vad former och bilder han behagar, och han skall hava skänkt oss äkta nordiska dikter, om också i ingen av dem Tor, Oden och Frigga nämnas.”
Det var klokt sagt, för gudarna tog slut. Efter att först ha pläderat hårt för dessa ämnen som de mest lämpliga för både skalder och målare, ångrade han sig efter att ha läst Per Henrik Lings stora versepos Asarne:
Återgiv mig mitt löfte att recensera ditt verk. Vi äro vänner. Vi komma blott i gräl. Livet är ej långt.
Geijer erkände att de fornnordiska gudarna hade tjänat ut och bestämt inte lämpade sig för poesin – men att målarna kanske fortfarande kunde vinna guld därur.
Som historieprofessor vårdar Geijer fortfarande en konservativ syn på utvecklingen, men den sociala frågan och hans starka religiösa samvete driver honom med tiden vänsterut.
Människorna blir fler, och fattiga
Första halvan av artonhundratalet innebär en befolkningsexplosion, framkallad av ”freden, vaccinet och potäterna”, med Tegnérs ord. Varken det svenska lantbruket eller industrin kunde svälja den nya arbetskraften, följden blev pressade löner, arbetslöshet och massfattigdom. Effekterna av den hotande ”pauperismen” engagerade Geijer och hans liberala författarvänner, som Almqvist och Fredrika Bremer.
I Geijers värld var det skråtvång, fattigdom och bristen på spekulation som kom hjulen att gnissla.
– Vilken värld av intelligens är ej här i rörelse, utbrast Geijer när han såg Londonbörsen.
Men med pauperismen för ögonen varnar han för överdrifter och exploatering. Han bevittnar barnarbetet i Lancashire, där barnen arbetar skift och sover i samma säng som aldrig kallnar. De går på krogen och får supen i särskilt små glas. Geijer tycker sig ha fått en förklaring till varför ekonomer hävdar ”att nationalekonomien endast är en vetenskap om rikedom, utan avseende på dygd och lycka.”
Eller detta att Sverige håller slavar i Västindien. ”Barbari”, menar Geijer i en motion mot slaveriet 1840, och argumenterar för att ”erkännandet av människans rättigheter börjar slå igenom i alla fria och bildade samhällen.”
Reformer är viktiga för att mota revolten i grind.
Både Geijer och kollegan Almqvist hade Gud i hågen. Almqvist var mystiker och närmast fanatiskt religiös.
Frihet, det är att leva ”som Gud har inrättat en”, menade han. Det var alltså närmast en kristens plikt att leva ut sin frihet, och ständigt häckla institutioner som Kyrkan och Staten, och att spränga alla samhälleliga och klerikala bojor och band.
Även Fredrika Bremers liberalism och kvinnosyn var fast rotad i hennes religiösa övertygelse. ”Se Herrens tjänarinna!” var Bremers credo, och det betydde varken mer eller mindre än att kvinnor och män var likvärdiga och lika personligt ansvariga inför Kristus. Kvinnan var alltså inte reducerad till herrarnas tjänarinna, utan rapporterade direkt till Gud.
Geijers kristendom var av en solitt solig sort som fick allt större roll i hans tankar. De som fruktade allmänna rösträtten försökte Geijer också trösta med tron: ”intet medborgarskap är för högt för den, som är kallad att vara medborgare i Guds rike.”
Litteraturprofessorn Henrik Schück skriver i en rolig kommentar om Geijers personlighet: ”Av denna tids litterära stormän var Geijer den ende lycklige.”
Atterbom kom på sned med hela sin samtid och flydde in i romantikens drömvärld. Hierta slutade som förgrämd pessimist, Tegnér och Stagnelius såsom sinnessjuklingar, och på sin dödsbädd erkände Wallin att han trots alla framgångar ”föga njutit av livet”. Geijer däremot höll levnadsmodet uppe in i det sista, tyckte Schück:
Endast några få år före sin död skrev han, mer än sextioårig, en Skridskovisa, som slutar med orden: ’ – Framåt! Ännu är livet ej tungt, och mod är i bröstet och hjärtat är ungt.
Vad skulle man ha sagt om Almqvist? Alla som träffade Almqvist vittnar om hans dubbelhet. Vem var han? Älsklig och enkel – eller manipulativ och demonisk?
Hans gamle vän Jonas Waern skriver bittert efter deras gemensamma gröna vågen-experiment i ungdomen, som romantiska bönder i Värmland, i brev till en gemensam vän:
Om någon af oss låg i sjön, i lifsfara, så wågade Gustaf lifvet för att frälsa, det samma gjorde Du, och jag i sanning; men om Love gjorde det – vet jag ej.
Manipulativ var han nog. Så här säger en av hans romanfigurer:
Menniskor hafva den likheten med fortepianos, att gerna gifva ifrån sig den ton, man slår an.
I sin stora biografi över Almqvist konstaterar Johan Svedjedal att så snart Love ville få kollegan Atterbom att göra något – denne var hypokondriker – brukade han inleda sina brev med beklagande frågor om skaldens sjukdomar.
Som tidningsskribent var Almqvist modern, och på många sätt ett föredöme:
Det triviala, dåskiga och ledsamma ligger aldrig i något ämne själv: det är betraktarens fel. Icke en enda sten vid vägen är trivial, ingen stuga lumpen, och intet förhållande opoetiskt, det vare vilket som helst, högt eller lågt…
Almqvists eget liv var inte dåskigt. Det är en rövarhistoria, vildare än hans egna romaner, vilket inte säger lite. Det hände mycket runt Carl Jonas Love, nästan ruskigare saker än i hans romaner. Han skapade rubriker redan som privatperson. Folk gick i ån omkring honom, eller begick dubbla självmord. En liten sektledare var han nog.
Han startade som konservativ ärkeromantiker, men dras alltmer mot realismen: I sin artikel ”Poesi i sak” från 1839 skriver han:
Poeterne, som nu gråta så mycket för enskild räkning, skola låta tvätta sina näsdukar, för att med dem – rene – börja avtorka mänsklighetens tårar.
När Almqvist kommer ut som liberal och börjar skriva i Aftonbladet, drar sig hans konservativa vänner tillbaka.
Men Almqvist dröjde lite för länge med sidbytet. Till hans grämelse hann Geijer före honom med sitt berömda avfall! Det kunde Almqvist inte förlåta honom. Uppsala universitet kallade han föraktfullt för ”Geijers stuga”.
En boren och välboren entreprenör
Lars Johan Hiertas betydelse för Almqvist kan inte överskattas. Hierta ska med rätta kallas vår förste moderne tidningskung. Han startade det liberala Aftonbladet 1830, och lurade listigt staten som försökte censurera tidningen med hjälp av indragningsmakten. Då startade han det nya Aftonbladet, eller det femtonde, sextonde etc Aftonbladet. Hierta var dessutom entreprenör, verksam i alla branscher – han var framgångsrik förläggare av romaner genom Läsebiblioteket, hade stilgjuteri, intressen i gasverket, och var redare både på Stockholms ström och i ostindiefarten; han startade Liljeholmens stearinfabrik och Munksjö pappersbruk, han dikade ut Gotlands myrar – och skylldes som spion för England.
Som redaktör kämpade Hierta för näringsfrihet och bedrev idogt krypskytte mot prästernas och adelns privilegier, trots att han själv var adelsman. När Almqvist började förfäkta sina förgripliga idéer föll mycket ovett på hans redaktör. Hierta var lika avskydd som ”Helvetesprästen” Almqvist, och de båda var omtyckta måltavlor i tidens konservativa press, till exempel Folkets röst.
Belsebub själv dyker upp i en teckning i Folkets röst, vilket säger en hel del om tonfallen i tidens debatt. Fan myser, efter att ha presenterat Almqvist och Hierta för varandra:
– Jag trodde väl att det skulle passa. Jag har hört att om det finns två skabbiga får på en fälad så leta de rätt på varandra!
Som det fria ordets förkämpe visste Hierta att det fria ordet behövde finansiering. Han fann till slut sin guldgås i Liljeholmens stearinfabrik. De materiella stearinljusen fick bekosta det inre, liberala ljuset i Aftonbladet. Det var genialt, eftersom folket gärna läste Hiertas tidning och Hiertas romaner i skenet av Hiertas ljus!
Man måste ställa frågan, apropå dagens tidningskris. Vem vill bekosta framtidens tidningar? Var finns framtidens Hierta, och framtidens stearinljus?
Privat var han lika mångsidig, och levde i ett gott äktenskap med fru Vilhelmina – och ett annat, minst lika gott, samvetsäktenskap med pennskaftet Wendela Hebbe, Sveriges första kvinnliga journalist.
Redaktionens enda pennskaft
Hon är den enda kvinnan i Hiertas redaktion. Hennes öde är talande. Maken var en slarver som gjorde konkurs och lämnade henne med tre små barn och rymde till Amerika (precis som hennes gode vän och kollega Almqvist senare skulle göra). Detta förde det goda med sig att hon klassades som änka och blev myndig, till skillnad från den gifta kvinnan som aldrig blev myndig. Men hur skulle hon försörja sig? Esaias Tegnér tog chansen och idkade närmast sexuell utpressning mot henne i passionerade brev, men Hebbe sa nej tack.
Hon kom till Aftonbladet och blev mycket uppskattad som redaktör och reporter, romanförfattare och kompositör. Men framför allt blev hon Sveriges första socialreporter med inträngande porträtt av nöden och de riktigt fattiga. Det blev god kampanjjournalistik med insamlingar. Befolkningstillväxten och proletariseringen av lantbefolkningen var ett gigantiskt problem, och hur skulle alla dessa fattiga försörjas? Goda liberaler som Wendela Hebbe, Geijer, Almqvist och Fredrika Bremer hade ett levande socialt samvete.
Som litteraturkritiker var Almqvist också flitig i Aftonbladet och andra tidningar, inte minst med att översvallande berömma sina egna böcker. Och att ge sina konkurrenter ett tjuvnyp. En av hans roligaste artikelserier är Tråkigheten, stadd på uppvaktningar, där Tråkigheten är en envis gubbe som erbjuder svenska författare sina tjänster. Den snälla mamsell Bremer tar emot, därför att Tråkigheten hade tagit på sig en gudlig uppsyn, ”fällde en blågrå tår och hälsade från de fattiga.”
Nydanare med aristokratisk bakgrund
Fredrika Bremer var också en av Almqvists farligaste konkurrenter. Hon var en av den svenska liberalismens få internationella hjältar, känd för sin kamp för kvinnornas rättigheter, slavarnas befrielse och även djurens rättigheter.
Tegnér fick ett internationellt genombrott med Frithiofs saga, och vissa av Geijers tankar letade sig ut på kontinenten, men Fredrika Bremer blev världsberömd på riktigt.
Hon reste i Amerika 1854 – och skriver om sin resa i rapportboken Hemmen i nya världen. I brev berättar hon hur hon kommer dammig och uttröttad till ett litet värdshus i en tuff pionjärhåla i vilda västern, och frustrerat försöker kalla på pigans uppmärksamhet. Men pigan varken ser eller hör, för hon är fördjupad i en bok, ett tidsbevis på att tjänstefolket minsann läste också i USA. Till slut tittar den läsande pigan upp ur sin roman: Familjen H… När hon fattar att den lilla damen som står där är författaren själv, den berömda Miss Bremer, svimmar hon nästan av sensationen.
År 1856 gav Bremer ut romanen Hertha som handlar om kvinnans rätt att bli myndig. Den bidrog substantiellt till en ”Herthadiskussion” som ledde till att riksdagen 1858 beslutade att ogifta kvinnor skulle bli myndiga vid 25 års ålder. År 1861 grundas Högre lärarinneseminariet som i sin utformning inte är alltför olik den ”högskola” för kvinnor som Bremer skissat i Hertha.
Om Tråkigheten blir artigt insläppt hos Fredrika Bremer, så kammar han noll hos Emilie Flygare-Carlén.
Där blir han över huvud taget inte insläppt, vilket är högt beröm från den dokumenterat avundsamme Almqvist.
Vid slutet av 1860-talet var Emilie Flygare-Carlén Sveriges mest hyllade författare, en diktarfurste i klass med H.C. Andersen. Hon kan med rätta kallas den svenska romanens moder. Emilie var också en av de första moderna skriftställarna, tvingade att leva på sin penna, en litterär entreprenör. Detta gjorde hon framgångsrikt, under ett långt, produktivt liv.
Svenska Akademien, genom biskopen Carl Adolph Agardh, berömde ”Raskheten av hennes pensel, friheten från allt pjunk, variationen i händelserna, och slutligen den i Sverige sällsynta förmågan att skriva ett arbete i flera toner utan att dessa bliva mördande genom sin tråkighet”.
Biskopens litterära omdöme står sig.
Internationellt känd, men ganska okänd
”Olyckliga äktenskap, orenhet och brott” var Emilie Flygare-Carléns ämnen, enligt en grinig samtida kritiker. Men läsarna applåderade. Flygare-Carlén blev liksom Bremer flitigt läst, översatt och plagierad över hela den läsande världen under artonhundratalet.
Nyckeln till hennes framgångar finns förstås både i hennes personlighet och i tidsandan:
”En romanförfattare bör snoka omkring åt alla håll”, skrev hon i sina memoarer, något som låter som ett gott motto, om man vill tillfredsställa en växande medelklasspublik.
Hon rör sig hemtamt hos fattiga fiskare i Bohuslän, krögare, köpmän och kaptener, smugglare och tullare, och i adelns salonger, småländska prästgårdar och kvinnornas kök och förmak.
I hennes romaner ekar det liberala genombrottets ämnen: näringsfrihet, frihandel, skråtvång och klasskrankor. Kvinnans självständighet och myndighet tas också upp, men i försiktiga ordalag. Emilie ville inte stöta sig med den mer konservativa publiken. Men i sina memoarer, Minnen, röjer hon entusiasm för den nya liberala andan 1809, ”hur jublande och friskt” det gick undan när ”en mängd unga, raska seglare gav sig ut på det nya farvattnet… frihetshafvet”
Hon föddes 1807, som yngsta barnet av elva, i en köpmansfamilj i Strömstad. Fadern Rutger Smith var köpman och redare. Han kom på grön kvist i och med den sista stora sill-kampanjen på 1790-talet som innebar högkonjunktur för Bohuslän. Smith startade trankokeri och blev förmögen. Men sillen blixtrade till och försvann lika snabbt. Smiths affärer krängde svårt efter konjunkturernas storm och stiltje. Faderns yrke gav i alla fall både inspiration till dotterns litterära värld, och den ekonomiska skötseln av densamma:
Jag var köpmansdotter och förstod fullkomligt värdet och nödvändigheten af penningen såsom medel för andra ändamål, och aldrig kom mig någon romantik att förblanda lifvets praktiska och poetiska sidor. Trassel och derangerade affärer behöfva ingalunda vara synonyma med poesin.
Som tolvåring fick hon följa med fadern till sjöss. Pappa Smith hade även erfarenhet av smuggling, eller lurendrejande, som det kallades. Smuggling var en av de stora näringarna längs de svenska kusterna. I hennes berömda roman Rosen på Tistelön (1842) får en kapten Rosengren smuggla med ädla avsikter, som en sorts primitiv frihandel:
Jag kommer och reser, köper och säljer, utan att de förb- tullsnokarne ligga mig på hälarne och jaga mig som ett lumpet villebråd. Lefve friheten! Jag är ingen vän av tvång och pålagor.
Hon är en sann vän av frihandel.
Det är inte smugglingen i sig hon kritiserar, utan den våldsamma kulturen, med ond bråd död och brott mot Guds bud. Men i den mogna succén Ett köpmanshus i skärgården (1859) nagelfar hon även tullverket som ett näste för ”bedrägeri, snikenhet och det aldrig utdöda mutningssystemet”.
Emilie Flygare var änka med småbarn när hon kom till Stockholm på 1840-talet för att slå sig fram som fri litteratör. Friarna stod i kö, bland dem den briljante finländaren Johan Vilhelm Snellman som snart skulle initiera det liberala genombrottet i Finland med den framgångsrika fenniseringen av kulturen.
Hon överraskade alla genom att välja den beskedlige poeten Johan Gabriel Carlén. Han var söt med långa ögonfransar, men hade dåliga affärer, hölls för kuf och tittade för djupt i punschglaset.
Kretsarna bestod av radikala liberaler, som Almqvist, Hierta och kungaskändaren Anders Lindeberg. Men Carlén var rödast. Han hyllade verkligen den franska revolutionens motto: frihet, jämlikhet och broderskap, särskilt när han var på lyran. En besökare i salongen berättar att
där predikade revolutionsfåret Johan Gabriel Carlén, den berömda Emilie Flygare-Carléns man, och upprepade för envar som ville höra på honom, att han var en revolutionär av rödaste blod […] i själva verket skulle han inte varit i stånd att slakta en höna.
Att Emilie gifte sig med den sju år yngre Carlén var det smartaste hon gjort. I trettio år stödde han hennes författarskap, hjälpte henne med korrespondensen, inredde hemmet trivsamt och vattnade krukväxterna.
Kanske var Carlén ett får, men sant radikal som prestigelöst underordnade sig en intelligentare kvinna. Detta kunde Almqvist aldrig förlåta honom. Han som var radikalast av dem alla – i teorin. Han skrev maliciöst om ”hr Carlén, vilken jag räknar till damerna.”
Men Emilie ville ha honom.
Johan Gabriel begravdes på Norra kyrkogården i Stockholm. För att bekosta en vacker gravsten över honom lät Emilie Flygare-Carlén sälja guldmedaljen hon fått av Svenska Akademien, berättar Monica Lauritzen i sin läsvärda biografi. Den förnämsta utmärkelse hon fått som författare delade hon med sig åt den man som i så många år varit hennes make och lojale medarbetare. Och nog ska den trogne författarmaken också kunna räknas till det liberala genombrottets hjältar?
Emilie Flygare-Carlén skulle överleva sitt älskade revolutionsfår ända till 1892. Och själv skulle hon bli en av de sista hjältarna från det liberala genombrottets år; de som tvättade sina privata näsdukar för att med dem – rene – avtorka mänsklighetens tårar.
Författare: Ulrika Knutson
Dela med dig av dina tankar