Det var på Liljeholmen som Lars Johan Hierta startade sin stearinfabrik och Nobel började tillverka dynamit. Härifrån kom släplinorna till Andrées luftballong, hemligheten bakom Dagens Nyheters framgångar och mycket annat.
Liljeholmen är den äldsta industriförstaden till Stockholm. Den etablerades på allvar efter det att västra stambanan stod färdig 1862. Men näringslivshistorien på Liljeholmen har äldre rötter än så.
Det äldsta företagsklustret, vid sidan av jordbruket, var de krogar och värdshus som etablerades här under 1600- och 1700-talen. Vid Liljeholmen passerade tre vägar ut från staden. För det första sjövägen in mot Mälaren. För det andra vintervägen som gick från Södermalm över isarna på Liljeholmsviken och Trekanten för att sedan passera ut på Mälarens is vid Vinterviken. För det tredje landsvägen ut från Hornstull. Vid alla dessa vägar låg krogar och värdshus.
Det mest ansedda värdshuset var Liljeholmen. Där sökte Carl Michael Bellman nödhamn 1775 efter att hans häst hade stupat och måst avlivas i den besvärliga Nyboda backe. På värdshuset skaldade Bellman:
Uppå Herrans vilodag
vilar jag och min gelike.
Chaisen ligger uti dike
Hästen uti Karons rike
och på Liljeholmen jag.
Textil och stearin
Textilindustrin var det första industriella klustret i Liljeholmen. Stränderna längs Trekanten och Mälaren var lämpliga för till exempel färgerier som fordrade mycket vatten. Omkring år 1800 började framförallt judiska kattuntryckare etablera sig här. Eftersom Stockholm saknar vattenkraft av större betydelse kom textilindustrin här att trängas tillbaka när den började mekaniseras ett par decennier in på 1800-talet.
Det företag som mest av allt har gjort namnet Liljeholmen känt i Sverige är Liljeholmens stearinfabrik, grundad av Lars Johan Hierta. Just denna fabrik har dock en mycket kort historia på platsen. Den startade 1839 men flyttade redan efter två år till Danviken (och ligger sedan 1970 i Oskarshamn).
Men stearinfabriken är ett bra exempel på det andra industriella klustret i Liljeholmen, nämligen den kemiska industrin. Lokaliseringsmotiven var i stort sett desamma som för textilindustrin: tillgång till vatten och kommunikationer samt frånvaro av sådana regleringar som var besvärande för verksamheter som var särskilt riskabla för människor och miljö. (Fram till 1913 tillhörde nämligen Liljeholmen inte Stockholms stad.)
Under 1800- och 1900-talen har här legat allehanda kemisk-tekniska fabriker som tillverkat bland annat tvål, tändstickor, sprängämnen, skokräm, färg, kolsyra, svavelsyra, malpapper och råttgift. Säkert kände skadedjursbekämparen Anticimex därför den rätta atmosfären här då företaget 1985 flyttade sitt huvudkontor till en tomt vid Trekantens strand.
Järnvägen kommer!
Den faktor som mer än någon annan skulle stimulera framväxten av en fabriksförstad kring Liljeholmen var järnvägens tillkomst. Här anlade SJ bangård, lokstallar, reparationsverkstäder för lok och vagnar, stationshus och bostäder för järnvägsanställda. Senare tillkom även telegrafverkstad, lokmästarexpedition, förrådsbyggnader, tvättinrättning för linne till sovvagnarna, kontorslokaler, övernattningsrum med mera. I anslutning till järnvägen etablerades också fabriker som producerade för SJ:s behov, bland annat koksfabriken i Marievik. Det fanns även tillverkare av ångpannefilt och smörjdynor här.
Många andra företag lokaliserades till Liljeholmen på grund av det goda kommunikationsläget med såväl landsväg och järnväg som hamnmöjligheter intill segelleden i Mälaren. Stora Katrinebergs ägor omedelbart norr om järnvägen styckades för industritomter. Den första fabriken, en gelatinfabrik, uppfördes 1892. På en karta från 1905 finns här dessutom smedja, före detta syrafabrik, maskinverk, skofabrik, vaddfabrik, mejeri, spritförädlingsverk och galvaniseringsfabrik. Lite närmare Trekanten låg kafferosteri och gjuteri.
Ett viktigt företag var Liljeholmens kabelfabrik vid Trekantens sydöstra hörn. Det hade grundats 1870 som en fabrik för tillverkning av stubintråd av en för Sverige helt ny typ. Bakom företaget stod kemisten och fabrikören Theodor Winborg (mest känd genom Winborgs ättika) och fabrikören John Jansson. 1883 togs ett viktigt steg då företaget började tillverka de första elektriska ledningarna och man kom här att bli en av pionjärerna i samband med elektricitetens introduktion i landet. En prestigefull leverans gällde släplinorna till ingenjör S.A. Andrées luftballong, med vilken han avsåg att fara till Nordpolen. 1916 förvärvades företaget av Asea och 1930 överfördes huvuddelen av verksamheten till en ny anläggning i Västberga.
Ett annat stort företag är Ekensbergs Varv som var verksamt 1875–1970. Där byggdes inte bara båtar utan även stålkonstruktioner till Västerbron och Tranebergsbron. 1955 gjordes ett rekordbygge då kylfartyget San Blas byggdes åt Saléns. Minnet av detta bananfartyg har odödliggjorts genom Povel Ramels sång Måste vägen till Curacao gynga så?
Det finns fortfarande högst aktiva industrier kvar i Liljeholmen, bland annat Alcro-Beckers som etablerade sig här 1902, Cementa som startade driften 1948 och Nordströms trä som har anor sedan 1908.
Explosivt
Slutligen måste naturligtvis Nobels fabrik vid Vinterviken nämnas. 1864 bildade Alfred Nobel Nitroglycerin AB och fabriken i Vinterviken tillverkade tändhattar, sprängolja (nitroglycerin), dynamit och ballistit (nobelkrut). 1920 flyttade verksamheten till Gyttorp. Men anläggningarna vid Vinterviken kom sedan att användas för ett annat explosivt ändamål.
Här bedrevs nämligen ett av efterkrigstidens mest spektakulära tekniskt-vetenskapliga projekt i Sverige – att utveckla atomenergin för fredliga och eventuellt även militära ändamål. Sverige satsade efter kriget på att utveckla en tungvattenreaktor baserad på inhemskt uran. Sverige låg långt fram i den internationella forskningsfronten och i Vinterviken drevs kemisk forskning och utveckling som gick ut på att hitta metoder för att utvinna uran ur inhemskt skiffer. Vid Liljeholmsvägen, nära tvärspårvägens nuvarande station vid Liljeholmen, uppfördes huvudkontor för AB Atomenergi. Detta var ett halvstatligt företag grundat 1947 med uppgift att utveckla kärnenergin i Sverige. I dag ligger Nutek, det statliga verket för näringslivsutveckling, i denna byggnad.
I Vinterviken producerades 1949 uran i liten skala. Sedan inrättades en fabrik i anslutning till Atomenergis huvudkontor för utvinning av uran och tillverkning av bränsleelement. Härifrån levererades bränslet till den första svenska kärnreaktorn, R1, som låg under Drottning Kristinas väg vid Tekniska högskolan.
Kom sedan inte och säg att Liljeholmen saknar en spännande industrihistoria!
Anders Johnson är skriftställare som skrivit ett stort antal böcker om näringslivs- och samhällsfrågor, ofta ur ett historiskt perspektiv, bland annat ”Företagsamma Liljeholmen – Från värdshus till modecenter”. Artikeln är hämtad från Centrum för Näringslivshistorias tidning Företagsminnen 2005:2.
Dela med dig av dina tankar