Under luftanfall! – på resa i Tyskland 1940

Reseberättelser är något av det mest fascinerande man kan hitta i ett företagshistoriskt källmaterial. I Harald Mörcks skildring av Tyskland under andra världskriget får vi t.ex. höra om hur hans sällskap, istället för att söka sig ner i skyddsrummet, äter en elegant supé och beskådar Hamburgs bombning på andra sidan fönsterrutan.

Man förnam ibland stridens hetta och intensitet genom skakningarna i husets grundvalar. Ingen sågs emellertid rädd eller besvärad. Också en sorts tragik – liknöjdhetens. Samtidigt och ej långt avlägset kämpade måhända många människor en hård kamp för sina liv bland spillrorna av sina hus eller mot eldlågornas slickande heta slingor. Sådant hände flera nätter.

Denna skildring av hur det kändes att sitta på ett hotell i Hamburg 1940 samtidigt som engelska bombplan fällde tonvis med bomber över staden, ges i en reseberättelse skriven av Harald Mörck, en av de mer framträdande personerna i ICAs historia. Reseberättelsen finns bevarad i ICA Hakons arkiv hos Föreningen Stockholms Företagsminnen och är ett intressant exempel på de starka berättelser som utgör näringslivets historia.

Harald Mörck var en av männen bakom bildandet av Hakonbolaget (AB Hakon Swenson) 1917 i Västerås, ett av de fyra bolag som bildade ICA 1938. Han blev också Hakonbolagets vd mellan 1949 och 1954 och innehade under resten av sitt yrkesliv höga befattningar i olika ICA-företag. Fram till vd-tillträdet reste han i egenskap av inköpsansvarig regelbundet till Tyskland för att besöka varumässor och knyta kontakter inom handeln. Under mellankrigstiden imponerades den svenska handeln storligen av tyska varumässor där ”allt av det civila livets behov” kunde uppbådas. I september och december 1940, mitt under brinnande världskrig, befann sig Mörck på resande fot i Tyskland, sannolikt i detta ärende.

Wien förr och då

Första anhalt på vägen till Wien, den första resans huvudmål, var Berlin. Mörck skriver: ”Tyskland av i dag är ytligt sett föga annorlunda än Tyskland före kriget” och ”Människorna äro glada och förhoppningsfulla, nöjeslokalerna äro fullsatta och så äro restauranterna och de många Bierkneiperna”. Den enda tråkiga nyheten sedan hans senaste besök var ransoneringarna och de ständiga mörkläggningarna. Väl framme i Wien blir han dock mer betänksam:

Den som ser Wien i dag och tänker tillbaka på samma stad före år 1914 blir smärtsamt berörd över olikheterna. Är det verkligen det fordom så glada, rika och vackra Wien, den för sina konstskatter och sin musik så beryktade staden vid Donau? Ja, det är samma stad – men ack så förändrad såväl i yttre som inre avseende. Samma hus stå nog oftast kvar och kvar finns även samma krokiga, smala och välkända gator och gränder. Man igenkänner namnen på de forna för all sin glans beryktade gatorna, byggnaderna och stadsdelarna, men livet och glansen är borta.

Wien hade ju, förutom 30-talsdepressionens härjningar, förändrats från att vara huvudstad i ett stort kejsardöme till att vara en ganska obetydligt stat. Visserligen, påpekar Mörck, är staden i många avseenden död, men den ska nu få ”nytt blod” genom tillförsel av ”den stortyska folkgemenskapen” och ”den nazistiska nyordningen”. Ordvalen låter oss misstänka att han blivit bländad av nazistisk framtidstro, något som han i så fall inte var ensam om vid den här tiden. Emellertid bör Harald Mörck närmast karakteriseras som liberal. Mats Wickman skriver i ICA-historien – i parti och detalj att Mörcks främsta egenskaper var hans uthållighet och diplomatiska förmåga. Han lyssnade alltid på motpartens argument och höll sig saklig och neutral.

Tyskt och svenskt

I ett resonemang kring likheter och skillnader mellan det tyska och det svenska folket förs också rejäla doser skepsis fram mot ”nyordningen”:

Har man, som författaren, haft tillfälle att vistas i Tyskland under olika tidsförhållanden, t.ex. från 1912 fram till 1940, iakttager man många olikheter mellan Tyskland av i går och Tyskland av i dag men även många likheter. Till de senare hör tyskens oföränderligt stora patriotism och sinne för enkelheter i levnadssätt och vanor. Samtidigt frossar han emellertid vid anblicken av grannlåt och ståt och ser med förtjusning de mer eller mindre teatraliska uniformerna och all annan prakt. Nu som förr hyllar han flaggan, statens symbol, ehuru den nu är en annan än under kejsartiden; dock sköter och aktar han den ej på samma sätt, som vi svenskar akta och vörda vår blågula fana. Den verkan, som den tyska rikssymbolen, hakkorsflaggan, i alla dess former och format, utövar på Tredje Rikets folk, verkar på en svensk en aning enfaldig, ja nära nog profan. Osökt smyger sig jämförelsen över en: huru mycket mera kultur ligger det icke över svenskarnas sätt att ära och vörda sin stats- och fosterlandssymbol, den blågula flaggan.

Om denna kritik kan tyckas aningen naiv blir Mörck desto mer skarpsynt då han varnar för konsekvenserna av den tyska ”folkgemenskapen”:

Bland andra likheter bör kanske också nämnas den hos tysken så utpräglade, vad jag skulle vilja kalla, ’hordinstinkten’, en gemenskap, som idag framträder starkare än förr, och vilken även verksamt torde utnyttjas av de ledande kretsarna inom partiet. Faran för att tysken instinktivt kommer att sammangå i horder och nästan viljelöst låta sig ledas, ja, t.o.m fösas, är uppenbar för utlänningen men måhända icke för tysken själv.

Detta grepp, att använda motsatspar som förr och nu eller vi och dom, är vanligt i de många reseberättelser som ingår i företagens arkiv. Det är också vanligt med utförliga karaktäriseringar av de människor som den resande kommit i kontakt med och ingående beskrivningar av obekanta seder och traditioner.

Bomberna faller!

I december 1940 reste Harald Mörck ännu en gång till Tyskland. Denna gång gick färden till Hamburg och vistelsen där blev betydligt mer dramatisk. Första natten inleddes engelsmännens vedergällning för ”Coventry´s förstörelse”. En ”upplevelse”, enligt Mörck, som räknade antalet anfallande bombare till över hundratalet. Anfallen inleddes vid åttatiden på kvällen och pågick fram till ett på natten. Även den efterföljande natten beskrivs som ”svår för hamburgaren”. Men, skriver Mörck, ”därefter kommo tre nätters lugn en suite”. Det var dock ovissheten som skapade den värsta nervositeten – att bara sitta undrandes och vänta. En stark dos pragmatism tycks emellertid väglett människor i den något bisarra situationen:

Skyddsrummen i t.ex. vissa hotell ha gjorts till angenäma och trivsamma nästen. Så var fallet i hotell Vier Jahrszeiten, där författaren bodde under vistelsen i Hamburg. Dit kom också de mera burgna stadsborna för att äta men framför allt för att dricka vin och alla möjliga drinkar. Beställningarna måste emellertid vara undanstökade före alarmet, men förtärandet kunde ostört fortgå under brinnande luftstrid. Sorlet borttog oftast dånet från luftvärn och krevader.

Mörck beskriver hur människor vant sig vid de upprepade anfallen, samtidigt som de kunnat konstatera att det inte innebar en större risk att vistas på annan plats än de oangenäma skyddsrummen, varför många lät bli att söka sig dit. Detta trots att det inte var några småsaker som ramlade ner ”från himlens sky” när luftvärnet svarade. Ner regnade allt ”från små sandkornsliknande stålsmulor till handstora vassa och ojämna ’karteschstycken’”.

Storslaget skådespel till middagen

Människors försök att förtränga bombkrigets fruktansvärda realitet för att få det vardagliga att förlöpa så obehindrat som möjligt trots faran och utsattheten, återkommer Mörck till flera gånger. Bland annat skildras hur han tillsammans med några tyska vänner tillbringade en kväll i ”hotellets trevliga och bekväma bar, vilken samtidigt tjänstgjorde som skyddsrum”. Under de häftigaste flyganfallen förhindrades barens gäster av vakter att förflytta sig en trappa upp till något av de eleganta sällskapsrummen. Så snart vakterna avlägsnat sig strömmade emellertid människor ut ur sina gömställen:

Somliga voro trötta och ville söka upp bekväma soffor och stolar att vila i. Andra ville kanske av andra skäl röra på sig. En tredje part ville kanhända blott känna sig fri, sedan tvånget från vakternas sida lättat. Flera av dessa personer satte sig sedan helt enkelt framför de stora, breda fönstren utåt gatan, vilka naturligtvis voro mest utsatta för splitter. Andra somnade i sina bekväma stolar.

Särdeles absurd och skruvad är skildringen av hur en middag ordnades med luftvärnseld som kvällens huvudattraktion:

Författaren med sällskap hade icke hunnit beställa middag, när flyglarm gavs. Vi skulle blivit utan mat, om icke en av hotellets ledande män hittat på utvägen att föreslå supé för fyra i författarens sovrum. Erbjudandet accepterades med glädje och entusiasm av alla fyra. På min fråga, om vi icke på så vis utsatte oss för onödigt stor risk, svarades men enkel gest: ”I gengäld kan vi kanske bättre komma åt att titta lite närmare på det storslagna skådespelet i luften”. Innan den gemytliga supén var slut, utropade en av damerna i sällskapet: ”det måtte väl icke blåsa faran över än, ty vi äro ju icke färdiga ännu, och vi ha ju så trevligt”.

Även om reseberättelser, som denna, har ett begränsat bevisvärde utifrån traditionell källkritik, då de bygger på subjektiva erfarenheter och det personliga minnet, utgör de definitivt en värdefull historisk källa. Möjligheten att utvinna kunskaper och insikter som tidigare försummats, eller ansetts som oviktiga, bör inte underskattas. Att spåra attityder, kontraster och tidstypiska värderingar kan vara minst lika viktigt när det gäller förståelse av en förfluten tid. Men framför allt, och nog så viktigt, är reseberättelser ju just berättelser; uppbyggda med en egen dramaturgi som i sina bästa stunder förmår fånga och kanalisera läsarens egna erfarenheter.

Författare: Per-Ola Karlsson

Dela med dig av dina tankar