Under mellankrigstiden skedde en genomgripande medial omvandling som innebar att informationsflödet ökade, och att det blev möjligt att nå ut med budskap till hela landets befolkning betydligt snabbare än tidigare.
Dåtidens nya informationssamhälle omfattade genombrottet för filmindustrin och ett ökat utbud av tidskrifter och annat tryckt material. Läskunnigheten i Sverige hade redan på 1800-talet varit god, och dagstidningar hade börjat cirkulera framför allt i städerna. Förutsättningar för ett vidgat medieutbud fanns således under mellankrigstiden, liksom möjligheter för företag att utvecklas.
Förlagen bakom tidskriftsutvecklingen
De första tidskrifterna hade startat redan på 1800-talet, men det var framför allt på 1900-talet som dessa återfanns i snart sagt varje familj. En av det tidiga 1900-talets stora entreprenörer var Erik Åkerlund. Tillsammans med Johan Petter Åhlén startade han 1906 bokförlaget Åhlén & Åkerlund (Å&Å), som från 1910 även gav ut flera familjetidskrifter. År 1919 sålde Åhlén sina aktier i förlaget till Åkerlund, som drev verksamheten vidare fram till 1929 då rörelsen köptes av familjen Bonnier. Bonniers hade då redan bedrivit veckotidningsutgivning under några år i konkurrens med Å&Å, men utan någon större framgång – kanske för att vissa tidskrifter var plagiat på Å&Å:s utgivning. Förvärvet av Å&Å var ett vågspel för Bonniers. Kostnaden var på gränsen till vad Bonniers kunde mäkta med, och förvärvet gjordes vid en tid då i varje fall den internationella ekonomin inte såg ut att utvecklas särskilt positivt. Det visade sig emellertid snabbt att detta var en mycket lyckad affär, och redan påföljande år köpte Bonniers även Johan Petter Åhléns nystartade tidskriftsförlag.
I Bonniers förvärv av Å&Å ingick fyra verkliga storsäljare: Vecko-Journalen, Allt för Alla, Husmodern och Hela Världen. Dessa veckotidningar riktade sig till hela familjen, men framför allt till familjens kvinnor. Under 1930-talet ökade försäljningen snabbt, och Bonniers såg möjligheten att nå nya läsargrupper genom riktade publikationer. År 1935 startade Vecko-Revyn, som framför allt ville nå läsare i åldergruppen 20–35 år, 1938 startade utgivningen av reportagetidningen Se, som under andra världskriget blev känd för sina fotoreportage i krigszoner, och 1940 startade Damernas Värld. Detta bidrog till att säkra Å&Å:s ställning som det största tidskriftsbolaget med en marknadsandel på cirka 50 procent. Veckotidningarnas miljonupplagor gjorde också att Bonnierkoncernen kunde uppvisa positiva vinstsiffror i ett läge när bokförlaget inte var särskilt lönsamt.
Bonniers inträde på veckotidningsmarknaden vidgade verksamheten, men innebar inte något totalt byte av medieform. Ljudradiosändningar hade utvecklats internationellt under 1910-talet, men i Sverige fanns i början av 1920-talet bara lokala radioföreningar som sände över ett begränsat geografiskt område. Flera medieföretag, bland annat tidskriftsförlag, såg ljudradion som en framtida konkurrent. Denna uppfattning delades sannolikt av Bonniers, som samtidigt undersökte möjligheterna att själva starta radiosändningar.
Radiotjänst bildas
Initiativet i radiofrågan togs snabbt över av staten. Försvarsmakten, Telegrafstyrelsen och andra statliga myndigheter såg uppenbara fördelar med en centraliserad ljudradiolösning – bland annat ansågs den svenska marknaden för liten för flera ljudradioalternativ – medan radioföreningarna försökte hävda sina intressen. När Telegrafstyrelsen 1923 presenterade ett förslag till ljudradioorganisation där styrelsen själv skulle få ensamrätt till sändningar blev det allt svårare att hävda något alternativ. Telegrafstyrelsen presenterade även fyra principer som skulle vara vägledande för radiosändningarna. Staten skulle ha ansvaret för radionätets sändare och utfärda regler för verksamheten utan att styra programutbudet. Sändningarna skulle vara opartiska och sakliga och finansieras via licensmedel.
I maj 1924 bildades AB Radiotjänst. Ägare var staten, den svenska pressen och radioindustrin. Sändningarna inleddes på nyåret 1925. Programutbudet styrdes från Stockholm med stöd av lokala radioombud, men successivt ökade centraliseringen och det lokalproducerade radioutbudet minskade. Bildandet av Radiotjänst innebar att staten tog kontroll över en viktig del av samhällets informationsspridning som kunde fungera som motvikt både till tidningar och till den kritiserade underhållningen i veckotidningarna. Genomslaget för ljudradion var också mycket snabbt. År 1925 löstes 40 000 licenser, och tio år senare var antalet väl över en miljon.
Genom statens inträde på etermarknaden begränsades det privata företagandets möjligheter att ta del av denna nya marknad. Samtidigt innebar radions tillkomst en möjlighet att undervisa och disciplinera landets befolkning – ett exempel på detta var Ludvig ”Lubbe” Nordströms reportage om Lort-Sverige på 1930-talet där han gick till attack mot de sanitära förhållandena i landet. Samtidigt var tillkomsten av Radiotjänst ett exempel på statens ökade betydelse inom skilda delar av samhällsapparaten.
Filmindustrins utveckling
Filmindustrin var det andra viktiga medieområde som utvecklades under mellankrigstiden. Filmproduktionen började under 1900-talets första år och utvecklades snabbt i USA och några större europeiska länder. I Sverige startade filmproduktionen på allvar runt 1910, och fram till 1917 producerades 15–20 filmer per år som inte bara visades i Sverige utan även var populära utomlands, bland annat eftersom de krigförande länderna satsade mindre på kvalitetsfilm och mer på propagandafilm.
Före 1911 var antalet produktionsbolag nästan lika stort som antalet producerade svenska filmer. Men när Svenska Bio byggde en ny inspelningsateljé på Lidingö blev produktionen både större och koncentrerad till ett fåtal bolag. Det saknades emellertid inte konkurrens, och 1918 gick sex fristående bolag samman och bildade Filmindustri AB Skandia. Bakom denna fusion stod några av dåtidens stora finansiella aktörer: Centralgruppens Emissions AB, AB Emissionsinstitutet och AB Investor.
Påföljande år skedde den företagsfusion som påverkat den svenska filmindustrin fram till idag då Svenska Bio och Filmindustri AB Skandia slogs samman till Svensk Filmindustri (SF). Bolaget hade en stark position i den svenska filmproduktionen under 1920-talet, men de stora framgångarna uteblev. Den internationella konkurrensen ökade, och framför allt den amerikanska filmindustrin tog marknadsandelar. För att hantera detta inledde SF samarbete med både tyska och andra svenska filmbolag. Det stora bakslaget för den svenska filmindustrins internationalisering inträffade emellertid med ljudfilmens genombrott i början av 1930-talet. Den amerikanska och brittiska filmen tog över en allt större del av den svenska marknaden med tekniskt kvalificerade och långa filmer på bekostnad av korta.
Trots detta tillkom nya bolag på den svenska marknaden som inte bara producerade film utan också ägde biografer och ateljéer och importerade utländsk film att visa på sina biografnät. År 1932 etablerades Europafilm, ursprungligen som importbolag, men det blev snabbt även en filmproducent. Kring SF och Europafilm skapades dotterbolag och samarbetande företag som gemensamt utnyttjade de stora bolagens ateljéer. Vid sidan av dessa bolag fanns bland annat Sandrews AB, som redan på 1920-talet började bygga upp en fristående biografkedja, och som 1938 kompletterade rörelsen med egen filmproduktion.
Under 1930- och 1940-talen utvecklades både biografnäten och den svenska filmproduktionen snabbt. Vissa år producerades över 40 långfilmer. Detta var biografernas storhetstid med hög beläggning i biosalongerna och ett stort utbud av filmer. Biobesök var också ett nöje som flertalet av landets invånare hade råd med och intresse av. De tre bolag som i ett längre perspektiv kunde utnyttja detta var SF, Europafilm och Sandrews, vilka så småningom intog en dominerande roll på den svenska film- och biografmarknaden. Även för dags- och veckotidningarna var filmindustrins utveckling viktig. Särskilt veckotidningarna drog fördel av skådespelarnas kändisskap, och det tillkom även tidskrifter som uteslutande bevakade filmutbudet.
Hämtat ur boken Det svenska näringslivets historia 1864–2014, del II: 1914–1945 Krig, kriser och tillväxt av Mats Larsson. Boken har getts ut genom ett samarbete mellan Dialogos Förlag och Centrum för Näringslivshistoria.
Dela med dig av dina tankar