Nicolins investeringar för framtiden

Den 30-åring som får frågan om vem Curt Nicolin var blir troligen svaret skyldig. Men säkert inte så länge. Det går ju ganska snabbt att googla.

60-åringen kommer nog oftast ihåg att Nicolin ledde ASEA under lång tid, att han gjorde en storstädning av SAS och att han ställde till med en storkonflikt på arbetsmarknaden 1980. Kanske erinrar sig den tillfrågade att Nicolin skulle ha betecknat denna konflikt som en ”investering för framtiden”.

Med stor sannolikhet minns 60-åringen säkert också att Curt Nicolin var en kompromisslös motståndare till löntagarfonder. Och att han dog för snart fem år sedan, 85 år gammal.

Den googlande 30-åringen hittar i Wikipedias artikel om Nicolin uppgiften att han under tiden 1976-1984 var ordförande i SAF (här behöver 30-åringen sannolikt googla en gång till, nu för att få reda på vad SAF står för).

Färgstark ordförande

Wikipedia säger att Nicolin var en ”färgstark ordförande för SAF” (som uttytt alltså betyder Svenska Arbetsgivareföreningen, nedlagd 2001 för att – tillsammans med forna Industriförbundet – omedelbart framträda i den nya gestalten Svenskt Näringsliv). Wikipedia skriver kortfattat om Nicolins insatser: ”Näringslivet skulle inte lydigt ställa upp på statens premisser och delta i utredningar och förhandlingar, utan tydligt företräda och för allmänheten förklara företagandets villkor och behov av frihet. SAF kom därför under Nicolins tid att öka sina satsningar på opinionsbildning”.

SAF finns inte längre. Det beror till stor del på att Nicolin drev fram nya och mer konstruktiva förhandlingsformer. Några löntagarfonder har vi inte heller. Det kan vi också tacka Curt Nicolin för. Att såväl politiker som den stora allmänheten i dag har en självklart positiv inställning till det privata näringslivet och att vi numera har en tämligen sund samhällsekonomi är också något som kan kopplas till Curt Nicolins gärning.

Det SAF som Nicolin tog över var en tämligen trött och kuvad organisation som utstått en formlig störtskur av nya arbetsmarknadslagar och skattepålagor. Under ett antal år översteg skattehöjningarna för näringslivet med råge alla de produktivitetsvinster som gjordes. Länge hade SAF fått nöja sig med att försöka skademinimera. Men det fanns ljus i mörkret.

Inom SAF höll det på att byggas upp en uthållig opinionsbildning. Nicolins storhet var till en del att han såg till att anslå de stora resurser som detta krävde. Men allra viktigast var hans egen säkra kompass och hans oräddhet. Jag ska ge några exempel.

Att våga

I sin första avtalsrörelse ville Nicolin få fram åtgärder mot den galopperande sjukfrånvaron. Politikerna vågade inte ändra på sjukförsäkringsvillkoren och även förbundsdirektörerna inom SAF-sfären ville helst ligga lågt i denna fråga. ”Om vi inte vågar ta upp denna fråga med motparterna är det svårt att motivera SAF:s existens”, var Nicolins besked till dessa. Han sade också:

Flera av styrelsens ledamöter har uttryckt oro över att vi i massmedia kommer att utmålas som ”svartmän” och ”reaktionärer”. Jag tror att den oron är befogad, men att den inte får hindra oss att agera.

Nicolin tyckte att bidragsnivåer som överstiger arbetsinkomster är en ”ringaktning av arbete”. Det blir man inte populär på, men vad är dagens ”arbetslinje” om inte en bekräftelse på att Nicolins uppfattningar slagit rot.

Kompromissovillig som ingen

Det fanns direktörer som var villiga till kompromisser om löntagarfonder. Men inte Nicolin: ”Arbetsgivarsidan bör över huvud taget inte ha ett alternativ i fondfrågan. Att nu börja planera för ett sådant skulle sannolikt vara ett steg i riktning mot ett misslyckande”. Han säger också: ”Frågan om löntagarfonder är kanske den viktigaste som vår företagargeneration har att behandla”.

Tuffare arbetsgivare passade inte alla. Så här skrev GT (den 11 sept) i samband med SAF:s allra första kongress 1977:

Curt Nicolin, svenska näringslivets storstädare nr 1, gjorde en chockstart förra året då han tillträdde som ordförande efter Tryggve Holm. Inför årets avtalsrörelse gick han ut med ett bud som ruskade om ordentligt i lönerörelsernas Sverige. Han krävde hårdare tempo, sänkt sjukpenning och en återgång till längre arbetsvecka.

Nicolin är ju känd som en kall och stenhård företagsledare som avskedar folk på löpande band. Nicolin är industrins nya hopp i SAF-borgen på Blasieholmen. Han är ditsatt för att stoppa löneutvecklingen och sänka produktionskostnaderna i industrin. Giesecke [dåvarande vd i SAF] har i årets avtalsrörelse hamnat i bakgrunden av ”slaktaren” Nicolin.

Med Nicolin inleddes en nödvändig decentralisering av förhandlingssystemet. Han uppbådade det motstånd som behövdes för att stoppa löntagarfonderna och därmed en socialisering av näringslivet. Och han gav näringslivets opinionsbildning en kraft att kunna förändra – inte bara skademinimera. Han gjorde också stora insatser på andra viktiga områden.

Detta visar förstås att Curt Nicolin hade stor makt. Men ska denna makt förstås är det viktigt att gå till hans egen definition av makt:

Makt likställs av många med rätt att fatta beslut, vilket ger en mycket torftig bild av verkligheten, eftersom rätt att fatta beslut i och för sig inte för makt med sig. Verklig makt är i stället ”möjligheten att påverka ett händelseförlopp”.

Lars Jilmstad har tidigare varit verksam i såväl SAF som i Svenskt Näringsliv och skildrar i en bok Curt Nicolins åtta år som ordförande i SAF. Artikeln är hämtad från Centrum för Näringslivshistorias tidning Företagsminnen 2011:3.