Oljeindustrin i Ryssland var outvecklad, oreglerad och okänd. Oljeutvinningen i Baku dominerades av kortsiktiga intressen, och den ryska marknaden var helt beroende av fotogen från USA. Inom loppet av ett decennium förändrades scenen totalt, till stor del genom ett par svenska industrimän.
När bröderna Nobel gav sig in i oljeindustrin, hade de redan lång erfarenhet av att organisera och driva stora industriföretag. De tillämpade den på 1870-talet nya organisationsmodell där företag delades in i avdelningar med förhållandevis stor självständighet. Modellen gav en stark koncernledning stora möjligheter att skapa synergier inom företaget. Man kunde också möta nya utmaningar med stor flexibilitet.
Den tekniska utvecklingen var en förutsättning för att företaget skulle kunna expandera och förverkliga den oerhörda potentialen hos oljefyndigheterna i Kaukasus och Ural. Oljeindustrin är en processindustri som fungerar bäst med ett kontrollerat flöde i alla delar. Det ger både teknisk effektivitet och en förutsägbar avkastning.
Det är klart att det är enklare att driva den tekniska utvecklingen om man har tillgång till en av imperiets största mekaniska verkstadsindustrier, Maskinfabriken Ludvig Nobel i S:t Petersburg. De flesta av de innovationer för oljeindustrin som gjordes av Ludvig Nobel och hans efterträdare, utvecklades och tillverkades där.
Upstream och downstream
Därav kommer huvudlinjen i denna artikel; den handlar om hur industriledarna i familjen Nobel målmedvetet integrerade sina företag och sina uppfinningar med varandra. Det var vad som kallas vertikal integration, eller med oljebranschens moderna begrepp, upstream respektive downstream.
Integrationen drevs mycket långt. Det kan inte ha funnits många företag i näringslivets historia som hade inneslutit så många delar i värdekedjan som Nobelföretagen i Ryssland gjorde. Universitetsutbildade (svenska) geologer vid bolagets prospekteringsavdelning letade nya fyndigheter i Ural, i Mexico och offshore i Kaspiska havet. Brunnarna borrades och oljan pumpades med utrustning från Maskinfabriken Ludvig Nobel i S:t Petersburg. Där tillverkades också järnvägsvagnar, fotogenlampor och oljebrännare liksom de dieselmotorer som drev både elverk på oljefälten och bolagets egna tankfartyg.
Transport och distribution av produkterna på den väldiga ryska hemmamarknaden var helt under Branobels (som brödernas oljebolag kom att heta) kontroll. Transporterna gick med bolagets egna tankfartyg från Baku över Kaspiska havet till en terminal i Astrachan/Volgograd. Därifrån gick de vidare på bolagets järnvägsvagnar eller med flodtankfartyg som kunde segla genom kanalsystemet ända till S:t Petersburg. Bolaget hade ett hundratal depåer från Warszawa till Vladivostok.
Allt sedan den första organisationsfasen på 1870-talet talade man om Ludvig Nobels system. Här kan bara ges en schematisk översikt av den väldiga koncernens utveckling och struktur. Själva omfattningen är ett skäl, i början av 1900-talet var Nobelkoncernen Rysslands största privata företag, med cirka 50 000 anställda. Ett annat skäl är att Branobel i jämförelse med oljebolag i väst är tämligen outforskat. Vi kommer dock att gå närmare in på tre exempel på olika komponenter i detta system.
Från källa till raffinaderi
Som utgångspunkt tar vi det första raffinaderiet som Robert Nobel köpte 1873 (Exakt datum är okänt). Det finns en vacker bild av detta raffinaderi i dess första form, när Robert hade renoverat och fått igång det. [BILD 1] Det är en mycket bra bild på det sättet att man inte kan undgå att se verksamhetens omedelbara problem, upstream. Förgrunden är uppfylld av de åsnekärror som levererade råoljan till raffinaderiet. Avståndet till oljekällorna var bara något tiotal kilometer, men åsnekärrorna hade givetvis en alldeles för liten kapacitet för att produktionen skulle kunna öka nämnvärt. Transportkostnaden var dessutom utom företagets kontroll. Priserna varierade kraftigt beroende på efterfrågan, och transporten kostade inte sällan mer än råoljan.
Orsaken till att efterfrågan på oljetransporter varierade kraftigt finner vi i nästa steg uppströms. Under 1870-talet var oljeborrning en i hög grad chansartad verksamhet. Om man inte hittade någon olja var det illa nog. Än värre var dock om man fick en fontän, ett okontrollerat utflöde av det slag Joakim von Anka brukar få från sina oljekällor. Då kunde borrhålet, all utrustning och den omgivande marken förstöras helt och hållet. Det stora flödet från en enda stor fontän kunde medföra att marknaden bokstavligen mättades. Det åsnekärrebaserade transportsystemet hade ingen möjlighet att möta behovet att transportera så mycket olja till raffinaderierna. Överbliven olja fick rinna bort och ägaren till borrhålet kunde bli ruinerad på kuppen.
Lösningen var att skaffa sig en buffert i form av lagringsmöjligheter vid oljefälten samt en egen transportväg i form av en rörledning. Teknikerna var inte nya, men för att kunna tillämpa dem i Baku krävdes kapital, teknisk kompetens och organisation. Bröderna Nobel hade dessa resurser och kunde skaffa sig ett helhetsgrepp på hela processen upstream från borrhål till raffinaderi.
Återvinning av restprodukter
När den nya tekniken med kontinuerlig raffinering hade kommit igång omkring 1880, blev en av processens restprodukter ett verkligt problem. Den enda kommersiella produkten av betydelse var fotogen. När det var utvunnet återstod ofta så mycket som två tredjedelar av råvaran i form av en tung olja kallad mazut. Ludvig Nobel konstruerade en mazutbrännare för ångpannor och värmepannor i fastigheter. [BILD 2] Olja har betydligt större energiinnehåll än alternativen kol, ved eller torv, så tekniken fick stor spridning. Den var också möjlig att transportera och sälja med samma teknik och rutiner som huvudprodukten fotogen. Det tidigare problemet blev på så sätt en viktig intäktskälla.
Dieselmotorn
En viktig del av Nobelsystemet var dieseltekniken. Den tyske ingenjören Rudolf Diesel fick 1893 patent på den motor som för all framtid skulle bära hans namn. Han sålde tillverkningslicenser till företag i flera länder, bland andra Maskinfabriken Ludvig Nobel. Förhandlingarna inför affären sköttes av Emanuel Nobel själv, ”den kalle svensken” som Rudolf Diesel kallade honom.
Dieselmotorn drevs med bränsle från Branobels egna raffinaderier. Motorerna drev bolagets tankfartyg och kraftstationer. Dieselmotorerna var en viktig produkt för Maskinfabriken, som under 1890-talet var världens största dieselmotortillverkare. Man utvecklade även avancerade tillämpningar som portabla dieseldrivna elverk för den ryska armén och dieselmotorer för marinens ubåtar.
Tillverkningen av dieselmotorer hamnade efter revolutionen 1917 i Sverige. Det var den enda delen av Nobels system som kunde räddas undan konfiskationen av all privat egendom i Ryssland. År 1919 bildade några av bröderna AB Nobel-Diesel i Nynäshamn. Det var något av ett försök att återupprätta det som bara tre år tidigare hade varit Maskinfabriken Ludvig Nobels motoravdelning i S:t Petersburg. Ett av skälen till att starta företaget var att ta vara på den kompetens som fanns hos de många svenskar som hade arbetat där men som tvingats fly undan revolutionen.
En av tidens främsta dieselmotorkonstruktörer var Anton Carlsund. Han hade varit anställd hos Nobelverken i S:t Petersburg och var personligen bekant med Emanuel Nobel. Carlsund bodde 1919 i Sverige och anställdes som direktör i Nobel-Diesel. Det är han som står bredvid den första färdiga motorn i Nobel-Dielses verkstad, en 1600-hästars reversibel tvåtaktsdiesel. [BILD 3] Motorn var en av världens största dieselmotorer 1921, men den är ändå bara en spillra av Nobels väldiga system.
Företaget AB Nobel-Diesel klarade sig inte på egen hand, utan avvecklades 1926.
Författare:
Per Dahl är fil.dr i idé- och lärdomshistoria med inriktning på teknikhistoria, och arbetar som arkivchef vid Nordiska Museet. Han har ett förflutet som forskningschef vid Centrum för Näringslivshistoria där han arbetade med ett projekt om Branobel.
Dela med dig av dina tankar