Nobelfamiljen tillbaka i Baku

Vid ryska revolutionen konfiskerades hela familjen Nobels väldiga företagskoncern och alla västerlänningar flydde hals över huvud. Men i Baku mindes man sin historia. Efter kommunismens fall och Azerbajdzjans frigörelse återupptogs kontakter med bröderna Nobels ättlingar.

Det kom ett brev från Baku till släktföreningen Nobel i Sverige. Försändelsen kom från evangelisk–lutherska församlingens ordförande Tamara Gumbatova. Församlingens kyrka, Die Kirche, planerade att fira 100 år i mars 1999 och nu hoppades man att släkten Nobel skulle hedra den med sin närvaro. För oss i släktföreningen blev det inledningen på närmare kontakter med Baku och en återupprättelse av en förlorad värld.

Bröderna Nobels oljebolag och Maskinfabriken Ludvig Nobel hade nationaliserats av bolsjevikerna 1918. En stor svensk-rysk industri var förlorad för alltid. Om detta visste den tvåårige Carl Tydén ingenting. Han levde med sin mamma Andri, pappa Ebbe, syster Birgit och lillebror i Stockholm. Carls mor Andri var dotter till Carl Nobel, som hade avlidit i sviterna av diabetes 1893. Kontakterna med släkten i S:t Petersburg var livaktiga. På sin bröllopsresa passerade Andri och Ebbe staden. Av farbror Emanuel Nobel fick de vid ett besök på juvelerarfirman Fabergé en liten björn som minne. Hos Carl finns ett ryskt lexikon som visar att Ebbe Tydén 1911 försökte lära sig ryska, kanske som ett försök att bli medlem i staben i S:t Petersburg.

– Visst nämndes bolaget i Ryssland under min uppväxt, men det var aldrig långvariga diskussioner, inget större engagemang. Det var långt bort – och borta var det. Andri behöll genom åren kunskapen om riktigt saftiga ryska svärord, men glömde resten av språket, minns Carl med ett leende.

Marta Nobel-Oleinikoff, Ludvig Nobels dotter, tog initiativ till ett första släktmöte 1948 i Stockholm. Släktföreningen Nobel bildades 1975 med syftet att hålla den stolta historien levande för kommande generationer.

Historien återuppstår

Långt bort var det – och till synes borta, men historien tog en ny vändning med Sovjetunionens kollaps i slutet av 1980-talet. Azerbajdzjan förklarade sig självständigt 1991. Svåra år följde med konflikten kring Nagorno Karabach, med avbrutna handelsförbindelser och total ebb i statskassan som försatte befolkningen i svåra ekonomiska trångmål. Familjernas husdjur släpptes ut för att klara sig själva då matkontot behövdes till annat. Liksom andra före detta sovjetrepubliker var Azerbajdzjan tvingat att söka nya vägar, att ”återuppstå” ur askan. Med internationella oljebolags entré runt 1992 och humanitära insatser från väst, lindrades nöden bland fattiga äldre, föräldralösa barn och hundratusentals flyktingar. Konflikten kring Nagorno Karabach är olöst, men vapenstillestånd råder sedan 1994. Avväpning av befolkningen liksom ny statsförvaltning beredde vägen för en tryggare tillvaro för ett prövat folk. Och man mindes Bröderna Nobels oljebolag, att det hade varit en ära att vara anställd där. Sjuttio års offentligt anbefalld förnekelse vek undan för minnen, samtidigt som den tidigare förhatliga kapitalismen fick fritt spelrum för dem som förstod möjligheterna.

Sparade medlemslistor gav vägledning

Den evangelisk–lutherska kyrkan byggdes i slutet av 1890-talet med medel från de nordiska församlingsmedlemmarna. Familjen Nobel bidrog till finansieringen. Vid invigningen i mars 1899 regnade det. Kyrkan i centrala Baku överlevde Stalins rivningar under 1930-talet och användes till musikaliska framträdanden för 250 åhörare.

Hundra år hade gått. Det blev alltstå en liten återuppstånden kristen församling i Baku som kom att väcka Törnrosa, vara prinsen som tog sig igenom den nu blommande törnehäcken fram till både kyrkan och oljebolaget. Församlingen fick tillåtelse att verka igen och använda kyrkan kostnadsfritt några timmar i veckan. Entusiasmen på högre nivå i den sekulära, men traditionellt muslimska, nationen var måttlig.

Församlingens ordförande Tamara Gumbatova hade i sparade medlemslistor hittat att Gösta och Genia Nobel hade döpt dottern Nina i kyrkan 1917. Fru Gumbatova skrev till svenska ambassaden i Moskva för att få kontakt med Nina, som dock hade avlidit i Paris 1934. Brevet kom så fram till nutida Nina som hette Dahlbeck och var medlem i släktföreningen Nobel, och med tiden inledde Carl Tydén korrespondens med Tamara Gumbatova. Den 18 mars 1998 skrev hon att församlingen skulle fira sitt 100-årsminne och bjöd in medlemmar ur släktföreningen att närvara. Dåvarande ordföranden Mikael Nobel visade vid detta tillfälle inget intresse för ett besök, vilket formellt hade varit mest naturligt. Carl Tydén hade 1997 i ett sammanhang haft kontakt med direktör Arne Wennerstål, dåvarande platschef för Electrolux i Baku. Genom Wennerstål etablerades kontakt med artikelförfattaren, som bodde i Baku detta år och kunde ge lugnande besked om tillståndet i staden, vars rykte inte var det bästa.

– Riktigt vad som tände gnistan minns jag inte i dag, säger Carl, men min brorson Anders och hans finländske kollega läkaren Pertti Savonen följde gärna med.

Pertti hade som barn haft en samling frimärken från Baku och blev entusiastisk inför möjligheten att besöka detta hemlighetsfulla ställe. Troligen var Carl den som var bäst insatt i oljebolagets historia – som släktföreningens arkivarie hanterade han av bland annat en omfattande korrespondens mellan bröderna Alfred, Robert och Ludvig.

Carl försökte intressera Svenska kyrkan i Stockholm för den lilla församlingen i Baku utan nämnvärt resultat. Släktföreningen samlade en summa pengar, och med kappsäckarna fulla av begagnade kläder anlände de tre herrarna till Baku med Lufthansa. Det blev tre intensiva och roliga dagar när Carl, Anders och Pertti Savonen besåg gamla oljefält där Carl doppade ett finger i olja, och de blev hyllade, intervjuade och filmade. Återinvigningen av den enkelt utsmyckade kyrkan efter 100 år var högtidlig. Carl höll ett tal där han förklarade ”att det var en heder för oss som de första Nobelarna att på över 80 år få besöka kyrkan”.

Disponenthuset i Villa Petrolea

Viktigt blev besöket i Svarta staden, något norr om Baku. Här hade Bröderna Nobel haft sin huvudsakliga produktionsplats med fabriker som omvandlade råoljan från källor på oljefält i närheten till en mångfald av petroleumprodukter. Bolaget kom snart att dominera rysk oljemarknad, bli viktigt i Europa och söka nya källor och marknader långt utanför Ryssland.

Strax ovanför fabriksområdet ligger resten av det bostadsområde Ludvig Nobel lät bygga i början av 1880-talet. Det visade sig att disponenthuset hade blivit plundrat 1920, då bolsjevikerna tagit makten efter två självständiga år för Azerbajdzjan. I källaren låg rester av hammaren och skäran i papper, det var hål i golv och innertak. Vi klev försiktigt i det förr så ståtliga huset, som efter maktövertagandet hade blivit hem för barn vars föräldrar fängslats som fiender till den nya staten Ryssland. Senare öden var okända. Med tiden hade förfallet satt in på allvar.

Kyrkans 100-årsjubileum och återuppståndelse bevisade för släktföreningen Nobel att historien fanns kvar där ”långt bort”, vid Kaspiska havets rand. Efter Carls och Anders besök 1999 följde ett fyra dagars besök i oktober 2002 för en större grupp släktingar. Två gruppresor under 2006 och 2007 företogs med släktingar till de nordbor som hade arbetat för bolaget i perioder under 1875–1920, även här var släktföreningen representerad.

Disponenthuset i det förra bostadsområdet har sedan 2002 renoverats med insats av Baku Nobel Heritage Fund och kan ses på dess hemsida,www.bakunobel.org. Kvar i området finns ett bostadshus som skadats svårt vid en jordbävning och ett hus avsett som sjukhus. Ursprungligen låg här 12 hus för familjer, för ungkarlar, klubbhus med restaurang, iskällare, stall samt disponentvillan i en grönskande park. Utanför muren finns en stor grop där råolja förvarades för länge sedan. En annan granne är ett nöjesfält. Vägen som leder till Villa Petrolea heter numera Nobel Prospekt, tidigare Arbetargatan. På denna gata låg 1999 en modern bensinstation med blå och gul fris runt taket, med det frimodigt antagna namnet Nobel.

Författare: Brita Åsbrink

Brita Åsbrink är frilansande skribent och har bl.a. skrivit boken ”Ludvig Nobel: ’Petroleum har en lysande framtid’” och texterna på www.branobelhistory.com samt gjort en tv-dokumentär om Branobel. År1997 tjänstgjorde hon i Baku i Azerbajdzjan som Internationella Röda Korset/Halvmånens regionala rapporterande delegat.

Dela med dig av dina tankar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *