Emilie Flygare-Carlén skildrade ett samhälle där näringsfriheten tränger in mellan traditionens spjälor. Och hennes egen levnadsbana visar villkoren för en kreativ kvinna i 1800-talets Sverige.
Vid slutet av 1860-talet var Emilie Flygare-Carlén Sveriges mest hyllade författare, den svenska romanens moder. Hon var också en av de första moderna skriftställarna, tvingade att leva på sin penna.
Biskopen C.A. Agardh i Svenska Akademien berömde ”Raskheten av hennes pensel, friheten från allt pjunk […] och den i Sverige sällsynta förmågan att skriva ett arbete i flera toner utan att dessa bliva mördande genom sin tråkighet”.
Hans litterära omdöme står sig. Nyckeln till Emilie Flygare-Carléns framgångar ligger både i hennes språk och i tidsandan: ”En romanförfattare bör snoka omkring åt alla håll”, skrev hon i sina memoarer, något som låter som ett gott motto för den som skulle nå den växande, läsande medelklassen. Vi möter fattiga fiskare i Bohuslän, krögare, köpmän och kaptener, smugglare och tullare; kikar in i adelns salonger, småländska prästgårdar och kvinnornas kök och förmak.
I hennes romaner ekar det liberala genombrottets ämnen, näringsfrihet, frihandel och skråtvång, adelns privilegier, kvinnans självständighet och myndighet.
Köpmansdotter
Hon föddes i Strömstad 1807, som yngsta barnet i en stor familj. Fadern Rutger Smith var köpman och redare. I den sista stora sill-kampanjen på 1790-talet startade Smith trankokeri och blev förmögen. Men sillen blixtrade till och försvann lika snabbt. Smiths affärer krängde efter storm och stiltje. Faderns yrke gav i alla fall rik inspiration:
”Jag var köpmansdotter och förstod fullkomligt värdet och nödvändigheten af penningen såsom medel för andra ändamål, och aldrig kom mig någon romantik att förblanda lifvets praktiska och poetiska sidor.”
Som tolvåring fick Emilie följa med fadern och ett par sjöbussar på en kustsegling från Strömstad till Göteborg, med strandhugg längs vägen. Både på illa beryktade krogar i havsbandet och hos de adliga vännerna Bildt på Morlanda säteri, på Orust.
Pappa Smith hade även erfarenhet av smuggling, eller lurendrejande, som det kallades. Smuggling var en av de stora näringarna längs kusterna, och smuggling utgör ett starkt tema hos Emilie Flygare-Carlén. I hennes berömda roman Rosen på Tistelön (1842) får en kapten Rosengren smuggla med ädla avsikter, som en sorts primitiv frihandel: ”Jag kommer och reser, köper och säljer, utan att de förb- tullsnokarne ligga mig på hälarne och jaga mig som ett lumpet villebråd. Lefve friheten! Jag är ingen vän av tvång och pålagor.”
Man kan inte tvivla på att även författaren är en vän av frihandel. Det är inte smugglingen i sig hon kritiserar, utan den våldsamma och moraliskt förkastliga kulturen. Lurendrejandet leder undantagslöst till ond, bråd död och brott mot Guds bud. Men i den mogna succén Ett köpmanshus i skärgården (1859) nagelfar hon även tullverket som ett näste för ”bedrägeri, snikenhet och det aldrig utdöda mutningssystemet”.
Ung änka
Som ung änka efter en provinsialläkare i Småland kom Emilie Flygare till Stockholm, och hamnade hos förläggaren Niklas Thomson, en av Lars Johan Hiertas värsta konkurrenter. Både Hierta och Thomson hade näsa för ämnen i tiden och startade var sitt framgångsrikt lånebibliotek. Som frisinnade affärsmän insåg de också att kvinnliga författare hade den stora kvinnliga publikens öra.
Emilie Flygare-Carlén var extremt produktiv. På fjorton år, mellan 1838 och 1851, skrev hon tjugo romaner. Detta gör henne till den i särklass flitigaste författaren i Sverige. Johan Svedjedal har räknat ut att hon under 1840-talet gav ut 11 196 sidor tryckt text, vilket är dubbelt så mycket som tvåan Crusenstolpe, som har ytterligare två tusen sidor tillgodo på tredje man, Carl Jonas Love Almqvist.
Eftersom författarna betalades per tryckark betyder det att Flygare-Carléns arvoden under denna tid var enorma. Kollegan August Blanche ansåg, med en högaktuell kommentar, att ”näppeligen någon svensk författare åtnjutit så höga honorarier som Emilie Flygare-Carlén, och ändå är det småsaker mot vad hon skulle hava fått, om hon levat i något av de stora kulturländerna, eller om endast den litterära äganderätten förr varit mer skyddad.”
Inkomsterna rann förstås inte till utan ansträngning. Så här skriver hon själv i Minnen:
”Var hon riktigt inne i inspirationen, så kunde hon helt och hållet isolera sig från sin omgivning; hon fick maten insänd i sitt rum ja hon gaf sig ibland icke ens tid att stiga upp på flere dagar för att icke under påklädningen förlora tråden af berättelsen, utan satt upprätt i sängen och skref.”
Skrivandets villkor
Mycket har skrivits om hennes beroende av manliga medhjälpare. Monica Lauritzen visar i sin biografi att mycket är rena lögner, ett försök att svärta ned hennes rykte. Men brodern Edvard, konstnärligt begåvad jurist, bidrog – särskilt med faktaavsnitt om sjöfolk och fiskare. Emilie skriver på ålderdomen i brev till brorsdottern Bertha: ”Minns du Köpmanshuset, jag författade, du renskrev och ’Far’ korrigerade?”
”Far” var hennes tredje make, poeten Johan Gabriel Carlén.
När änkan Emilie Flygare kom till Stockholm på 1840-talet stod friarna i kö. Hon överraskade alla genom att välja den beskedlige Carlén, som hade dåliga affärer, hölls för kuf och tittade för djupt i punchglaset.
Kretsarna bestod av radikala liberaler som Almqvist, Hierta och kungaskändaren Anders Lindeberg. Men Carlén var rödast. Han hyllade verkligen den franska revolutionens motto, frihet, jämlikhet och broderskap, särskilt när han var på lyran. Han kallades ”revolutionsfåret”, och en besökare i salongen berättar att ”han upprepade för envar som ville höra på honom, att han var en revolutionär av rödaste blod […] i själva verket skulle han inte varit i stånd att slakta en höna.”
Kanske var han fåraktigt fridsam, men sant radikal som prestigelöst underordnade sig en intelligentare kvinna. Detta kunde Almqvist aldrig förlåta honom. Han som var radikalast av dem alla – i teorin.
Revolutionsfåret
Men Emilie ville ha honom. Att hon gifte sig med den sju år yngre Carlén var det smartaste hon gjort. I trettio år stödde han lojalt hennes författarskap, hjälpte henne med korrespondensen, inredde hemmet trivsamt och vattnade krukväxterna.
De var mycket lyckliga tillsammans, men drabbades av andra motgångar. Felaktiga spekulationer och en bolagskonkurs gjorde att familjen förlorade en stor del av förmögenheten 1869. Värre var den älskade, ende sonen Edvards död i tuberkulos vid 21 års ålder. Emilie Flygare-Carlén gick in i en lång tystnad.
År 1875 blev maken sjuk. Han hittades irrande omkring hos vänner i Östergötland, skyldrande med en lövruska, sjungande Marseljäsen. Han fördes tillbaka till Stockholm där han avled på Billberga hospital samma år. Dödsrunan i kalendern Svea berättade att han ”helt snällt fann sig i att vara fru Carléns man”, och att denne i fantasien bloddrypande republikan var den beskedligaste karl som gått i två skor.
För att bekosta en vacker gravsten över honom lät Emilie Flygare-Carlén sälja guldmedaljen hon fått av Svenska Akademien, berättar Monica Lauritzen. Den förnämsta utmärkelse hon fått som författare delade hon med sig åt den man som i så många år varit hennes make och lojale medarbetare.
Emilie Flygare-Carlén skulle överleva sitt älskade revolutionsfår ända till 1892.
Fakta:
Emelie Flygare-Carléns romanutgivning omfattar ett trettiotal romaner, dessutom noveller och texter i andra genrer. Bland romanerna återfinner vi Rosen på Tiselön, från 1842, En natt vid Bullarsjön (1847) och Ett köpmanshus i skärgården (1859). De senaste utgåvorna av hennes verk utkom i detta årtionde. En TV-serie och filmer har spelats in med hennes verk som manus; böcker av henne harv översatts till tyska, danska, tjeckiska, engelska, nederländska, franska, finska, ungerska, polska, italienska, lettiska, norska, bulgariska och i ett fall till esperanto.
Ur Företagshistoria 2012:5
Dela med dig av dina tankar