Svenskarna bakom Greyhound och Radisson

Trots en stark ekonomisk utveckling i slutet på 1800-talet flyttade många svenskar till Amerika. De flesta slog sig ner som bönder i Mellanvästern, men då det rådde stor brist på arbetskraft, och möjligheterna att lyckas i det företagarvänliga USA var stora, valde flera emigranter och deras barn också att bli entreprenörer. Bland annat kom två svenskar under 1900-talet att vara med och forma den gigantiska amerikanska hotell- och resemarknaden.

Curtis ”Curt” Carlson föddes den 9:e juli 1914. Hans föräldrar hade utvandrat från Sverige och bosatt sig i Minnesota i norra USA. De hade dock inte velat bli bönder utan slagit sig ner i staden Minneapolis som i slutet av 1800-talet, tack vare delstatens jord- och skogsbruksindustrier, hade utvecklats till ett vibrerande tillväxtområde. År 1905 producerades där exempelvis nästan 10 procent av USA:s mjöl.

Curtis Carlson växte därför upp mitt i den amerikanska drömmen. Och han skulle själv bli en del av den. Efter att ha avlagt ekonomexamen vid University of Minnesota 1937 tog han först jobb som tvålförsäljare för dagligvarujätten Procter & Gamble. Men då han i själ och hjärta var entreprenör lånade han året efter den modesta summan 55 dollar för att starta eget.

Företaget, som han döpte till The Gold Bond Stamp Company, producerade rabattmärken som kunderna efter inköp i olika butiker kunde lösa in mot varor. ”Gold Bonds” och liknande system var alltså en direkt föregångare till dagens lojalitetskort. Och då de lanserades under den stora depressionen, när många amerikaner hade det ekonomiskt mycket svårt, blev de snabbt en jättesuccé.

Det allra första Radisson

Under 1940- och 1950-talet växte Curtis Carlsons företag, och hans rabattmärken användes av hundratals företag, framför allt inom butiks- och resebranschen. Med tiden skulle han dock också bredda verksamheten genom att börja köpa upp flera av de verksamheter som utnyttjade hans rabattsystem.

År 1962 togs det första stora steget när Curtis Carlson tillsammans med ett antal andra lokala affärsmän köpte och moderniserade det anrika Radisson Hotel i Minneapolis. Det var döpt efter en fransk upptäcktsresande, och efter att Curtis Carlson hade köpt ut de andra delägarna blev han till slut ensam ägare. I början av 1970-talet förvärvade han sedan också restaurangkedjan T.G.I. Friday’s, men det stora genombrottet skulle komma först ett decennium senare.

Internationell storkoncern

Curtis Carlson ägde i början av 1980-talet ett femtiotal verksamheter, men de flesta var fortfarande små och flera olönsamma. Han noterade dock att industrisamhällets övergång till en serviceekonomi skulle innebära en kraftig ökning av resandet. Tillsammans med svärsonen Edwin Gage började han därför sälja av flera av de mindre verksamheterna och beslutade sig för att satsa mer koncentrerat på hotellbranschen.

När det ursprungliga Radisson Hotel i Minneapolis revs 1982 hade det anrika namnet redan överförts till ett antal andra hotell i närheten, och under 1980-talet omvandlade Curtis Carlson det till en nationell och sedan också internationell franchisingkedja. Och då konceptet låg rätt i tiden, samtidigt som han var en lika hård som krävande affärsman, blev framgången mycket stor.

Curtis Carlson kunde därför på ålderns höst uppleva hur den verksamhet han en gång hade startat för 55 dollar, hade utvecklats till ett av USA:s största privatägda företag. Han fick också ta emot utmärkelser från bland annat Kungl. Vetenskapsakademien i Sverige och Minneapolis International Citizen of the Year Award.

När han dog 1999 togs verksamheten över av hans dotter Marilyn Nelson och har fortsatt att utvecklas. Vid sidan av Radisson och T.G.I. Friday’s inkluderar den numera bland annat motellkedjan Country Inn och resebolaget Carlson Wagonlit Travel, och koncernen har i dag runt 170 000 anställda i mer än 100 länder. Att koncernen, som fortfarande är familjeägd, är mycket stolt över sin grundare och sin unika historia avspeglas också i att Radisson Hotels bonusprogram för stamgäster fortfarande heter Club Carlson.

Grundare av amerikanskt ikonföretag

En annan svensk som kom att bidra till utvecklandet av den amerikanska resemarknaden var Martis Jerk Wretman (Martis vart gårdsnamnet och Jerk är dalmål för Erik). Han föddes 1887 i byn Våmhus i Dalarna och emigrerade 1905 som så många andra till USA. Han tog sig där det i Amerika mer gångbara namnet Eric Wickman, och fick jobb som bergsborrare i en gruva i staden Alice i norra Minnesota. (Redan Eriks far hade vistats en tid i USA och då kallat sig Wickman i stället för Wretman eftersom det senare var svårare att uttala på engelska.)

När Eric Wickman sedan blev avskedad 1914 beslutade han sig för att pröva lyckan som försäljare för biltillverkaren Hubmobil i den närbelägna staden Hibbing. Privatbilismen hade då börjat slå igenom i USA. Utvecklingen var dock fortfarande i sin linda och han lyckades därför inte avyttra den bil han hade tagit på sig att sälja. Men den skulle likväl förändra hans liv.

Eric Wickman började nämligen tillsammans med en kollega använda den osålda sjusitsiga Hubmobilen till att för 15 cent turen köra gamla gruvarbetarkollegor mellan Alice och Hibbing, vilket blev en verksamhet han kunde försörja sig på. Året efter slog han också samman verksamheten med en annan busslinje som trafikerade den större staden Duluth, och det nya företaget, Mesaba Transportation Company, gjorde genast en vinst på 8 000 dollar.

Från kust till kust

Med ekonomin säkrad kunde Eric Wickman 1916 gifta sig med svenskan Olga Rudin, med vilken han skulle få två barn. Mot slutet av första världskriget hade han byggt upp en flotta på 18 bussar och gjorde en vinst på hela 40 000 dollar. Och under ”det glada tjugotalet”, när den amerikanska ekonomin växte explosionsartat men många ännu inte hade råd med egen bil, skulle framgångarna fortsätta.

Verksamheten, som först kallades Blue Goose Lines men 1926 fick namnet Greyhound (efter de snabba tävlingshundarna), blev snart känd i hela USA. Eric Wickman medverkade nämligen parallellt som grundare, delägare och samarbetspartner i en rad andra bussföretag, bland annat på den amerikanska västkusten. Detta gjorde verksamheten nationell och människor kunde plötsligt börja resa långa sträckor mycket billigt. Redan 1927 kunde exempelvis den som ville, åka Greyhound hela vägen från New York till Kalifornien.

I slutet på 1920-talet hade Greyhound etablerat sig som USA:s ledande bussbolag med årliga inkomster upp emot 6 miljoner dollar. Men sedan slog den stora depressionen till och 1931 var företaget svårt skuldsatt. I takt med att ekonomin återhämtade sig vände dock utvecklingen, och 1935 visade Greyhound åter ett stort plus på 8 miljoner. När andra världskriget bröt ut 1939 hade företaget runt 10 000 anställda och trafikerade 4 750 busstationer över hela USA.

Stora problem

Efter tre decenniers hårt, och i det stora hela framgångsrikt, arbete beslutade sig Eric Wickman för att pensionera sig. Han avgick därför 1946 som chef för Greyhound och drog sig tillbaka till sitt hem i Daytona Beach i Florida, där han kunde njuta frukerna av sitt livsverk tills han dog 1954. Han undvek därmed också att behöva tampas med en verksamhet som snart skulle drabbas av växande problem.

Under efterkrigstiden fick nämligen allt fler amerikaner råd att köpa egna bilar, och kollektivresandet minskade, speciellt efter att den amerikanska regeringen 1956 började bygga flerfiliga motorvägar (highways) över hela USA. Den nya ledningen för Greyhound försökte därför att hitta nya inkomstkällor genom att bredda verksamheten, men företaget drabbades ändå av problem som till viss del fortfarande består.

Att resa med Greyhound är ändå ännu i dag ett bra, spännande och annorlunda sätt att upptäcka USA. Man kan för en rimlig penning fortfarande nå omkring 3 700 destinationer inte bara i USA utan också i Kanada och Mexico, och får under längre resor ofta stanna till på platser som man annars aldrig skulle besöka. Man kan där också ofta övernatta på ett Radisson Hotel eller Country Inn. Både Curtis Carlsons och Eric Wickmans arv är med andra ord fortfarande högst levande delar av den amerikanska resekulturen.

Författare: Anders Edwardsson

Dela med dig av dina tankar