Bostadssituationen i Sverige i början av 1900-talet var svår. Åren 1913–15 genomförde Socialstyrelsen en bostadsräkning. Man konstaterade då att svenskarna var trångbodda, dels på grund av att familjerna hade många barn, dels på grund av att många familjer hade inneboende.
I genomsnitt var en tredjedel av hushållen att beteckna som trångbodda, i Norrland mer än hälften. Samtidigt var standarden i de lägenheter som fanns väldigt låg. Särskilt gällde detta för små lägenheter, som i nästan samtliga fall saknade centralvärme och bad- eller duschrum.
Sverige urbaniserades sent. År 1895 bodde till exempel över 50 procent av alla industriarbetare på landsbygden. Under 1910-talet ökade befolkningen i Stockholm med 22 procent, samtidigt som antalet äktenskap ökade med 35 procent. Den kraftigt ökade familjebildningen var ytterligare en förklaring till den akuta bostadskris som uppstod omkring 1920.
Hyrorna steg kraftigt
Befolkningsökningen i städerna motsvarades i allmänhet inte av bostadsproduktionen i början av 1900-talet. Balans mellan utbud och efterfrågan åstadkoms bara tillfälligt, och bristen på lägenheter drev kraftigt upp hyrorna. Under perioden 1895–1915 ökade hyrorna snabbare än lönerna och steg dubbelt så snabbt som byggnadskostnaderna, vilket gjorde att värdet på gamla fastigheter steg med 60 procent. Några stödjande bostadspolitiska insatser från samhällets sida förekom inte på den här tiden.
Privata aktörer byggde hus
Det var främst privata företag som stod för bostadsförsörjningen, men det fanns även stiftelser och aktiebolag med begränsad utdelning som hade bostäder, ofta för en särskild kategori människor som gamla eller medlemmar av ett visst trossamfund. Dessutom fanns en rad bostadsföreningar. Det var dock aldrig tal om någon fortlöpande kooperativ verksamhet. Man bildade en förening, köpte eller byggde en fastighet och sedan lämnades lägenheterna ut mot äganderätt. Undantaget var SKB som byggde hus i Stockholm.
HSB (Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsförening) i Stockholm bildades 1923, ett år då bostadsnöden var så svår att kommunerna ordnade nödbostäder i exercishus, gymnastiksalar och andra skollokaler, kontor, nedlagda sjukhus, biografer och i en skofabrik. Uppgiften för HSB Stockholm var att förse medlemmarna med billiga och bra bostäder i en bristsituation som i stort sett tedde sig permanent. Bostäderna skulle hållas undan från spekulation.
Riksförbundet bildades 1924
HSBs riksförbund bildades 1924. Redan 1925 anslöt de nybildade HSB-föreningarna i Göteborg, Malmö och Västerås till förbundet. Det övergripande målet för HSB-organisationen kan enklast beskrivas med hyresgäströrelsens slagord: Hälsobostäder åt alla. För medlemmarna ville man bygga bra bostäder, alltså med väldisponerade utrymmen och med högre standard. Och billiga bostäder som var överkomliga för de stora befolkningsgrupperna. Föreningens syfte var också att för medlemmarna själva och genom deras samverkan åstadkomma dessa bostäder, vilket innebar att föreningens mål var kooperativt.
Dela med dig av dina tankar