Tekokrisen knäckte inte Borås

På 30 år förlorade Borås 25 000 jobb. Staden var beroende av en bransch som nästan utraderades. Men Borås klarade krisen och fortsätter vara Sveriges textila centrum.

1970-talet var det stora krisdecenniet i Borås och Sjuhäradsbygden. Fabrik efter fabrik stängdes då det inte längre var lönsamt att tillverka kläder och tyger i Sverige. Varje år försvann tusentals arbetstillfällen men för textilstaden Borås var det aldrig ett alternativ att ge upp eller dö. Det handlade om att uppfinna sig själv igen men utan att tappa sin historia och själ.

Knallarna

Historien om Borås eller snarare hela denna del av västra Sverige, ”de sju häraderna” som en ovanligt entreprenöriell och kreativ region av landet börjar för mycket länge sedan. Sjuhäradsbygden var på medeltiden inte bara en lite avsides belägen gränstrakt i Sverige – även förutsättningarna för jordbruk var dåliga med steniga marker och magra jordar. Men folket i de sju häraderna var arbetsamt, envist och påhittigt. Inkomsterna från jordbruket drygades ut med bisysslor av olika slag. Inte minst framställdes slöjdalster av olika slag i hemmen – alster som tidiga gårdfarihandlare saluförde vid hembesök och vid marknader i hela södra Sverige. Dessa kringresande handelsmän, knallarna, blev sinnebilden av Sjuhäradsbon och begreppet knalle lever kvar, inte minst som en viktig ingrediens i den företagaranda som burit upp Sjuhäradsbygden i många hundra år.

Bomull blev nyckeln till framgång

Vid floden Viskan grundades staden Borås år 1621 för att bli centralort i den annars lite vildvuxna bygden med sina företagsamma invånare. Men det riktigt stora språnget framåt började först ett par hundra år efter stadens grundande, med hjälp av bomull. Denna textilfiber var inte helt ny i Sverige men det nya i början på 1800-talet var att bomull från det nya landet USA kunde importeras billigt och i stora mängder.

I Sjuhäradsbygden var det en kvinna som hette Mor Kerstin (1774–1852) som först köpte in bomullsgarn. Kerstin var en så kallad förläggare som tillhandahöll material till hemindustrins tillverkare, som sedan gjorde de produkter förläggaren åtagit sig att köpa upp. Bomullen kom snabbt att ersätta linne som hemindustrins främsta material.

Men det var Mor Kerstins son Sven Erikson som skulle göra det kanske mest betydelsefulla. År 1834 öppnade han Sveriges första mekaniska bomullsväveri, i Rydboholm strax söder om Borås.  I stället för att väverskor satt hemma och handvävde bomullstyger kunde nu fabriksarbeterskor med maskinvävstolar snabbt tillverka stora kvantiteter till ett Sverige i fred där befolkningen ökade allt snabbare. Sven Eriksons företag hade efter bara några år kring 2 000 anställda.

Explosiv expansion

I spåren av den historiska starten i Rydboholm 1834 grundades en rad textila industriföretag i Boråsområdet, exempelvis Drufvefors (1871) och Viskastrand (1876) som också vävde bomull och AB Merino (1891) som gjorde ylletyger. Allra störst var Borås Wäfveri som grundades 1870. Staden formligen exploderade. På 60 år (1860–1920) tiodubblades Borås folkmängd, från 3 000 till 30 000. Ingen annan svensk stad hade en lika stark utveckling.

Framställning av tyger var den helt dominerande verksamheten bland Borås industrier fram till i början av 1900-talet. Då gjorde konfektionsindustrin sin entré vid Viskan. Innan dess syddes de flesta kläder av lokala skräddare eller av kvinnorna i hemmen.

Ett av de första konfektionsföretagen i Borås var Oscar Jacobson AB. Oscar var en 22-årig skräddare av knallesläkt som 1903 började tillverka och sälja arbetskläder i den sjudande textilstaden. 1908 började Oscar sälja herrkläder som redan sytts upp, vilket var smått revolutionerande då alla plagg vid den här tiden brukade sys upp först efter noggrann måttagning på varje kund. Det nya sättet att producera gjorde plaggen betydligt billigare.

Algot – knallen som blev direktör

Betydligt större än Oscars var Algots, 1900-talets mest namnkunniga Boråsföretag. Det byggdes upp av Algot Johansson, uppvuxen i en fattig bondefamilj i Roasjö söder om Borås, och en av Sveriges stora företagsledarpersonligheter under förra seklet. Algot grundade sin firma 1907 och liksom Oscar Jacobson började han med blåkläder för arbetare. Algot var knallen som reste runt och sålde medan hans fru och mor satt hemma i lägenheten och sydde. Det var också så Algot först expanderade sin verksamhet, som en hemindustri i det gamla förläggarsystemets anda. På 1920-talet hade han cirka 1 500 sömmerskor som satt hemma och jobbade medan endast en handfull anställda arbetade i företagets trånga lokaler på Lilla Brännerigatan.

En verklig konfektionsindustri blev Algots först 1929 då en riktig fabrik togs i drift, från 1932 med löpande band-system vilket inget annat svenskt tekoföretag då hade. Men det var inte förrän efter andra världskriget som Algots blev det stora flaggskeppsföretaget för hela den svenska modeindustrin. Den stora utmaningen var att hitta arbetskraft och lösningen var invandring. Inte minst i Finland rekryterade Algots unga flickor som ville tjäna pengar i Sverige. Företagets klassiska slogan ”Säg Algots det räcker” var välbekant för svenska folket i flera decennier.

Mot undergången

När vände då den svenska tekoindustrins starka frammarsch och blev till en nerförsbacke mot avgrunden?  Redan i mitten av 1950-talet började det totala antalet arbetstillfällen inom tekosektorn i Borås minska något. De flesta företag i branschen tvingades rationalisera, i takt med att marginalerna krympte. Men stora uppsägningar och rena nedläggningar dröjde till 1970-talet. De mest spektakulära problemen fick gamle Algot Johansson och hans imperium med tusentals anställda. Plötsligt var den tidigare så goda lönsamheten helt urholkad. I bakgrunden till krisen fanns dels kraftigt stigande svenska lönekostnader, dels sänkta tullar på billiga importerade kläder. Algots konkurs 1977 genererade krisens svartaste rubriker. Året efter avled gamle Algot själv, nästan 92 år gammal.

I Algotskraschens spår försvann så småningom – med ett par undantag – resten av den traditionella textil- och konfektionstillverkningen från staden. Även Sven Eriksons gamla fabrik i Rydboholm var bland krisens offer. Svens sonsonsson Arne Erikson tvingades lägga ner det anrika bolaget 1978.

Svåra decennier

Fram till 1970 ökade Borås folkmängd och var då uppe i nästan 108 000. Sedan följde mer än 25 år av tillbakagång, trots stora ansträngningar för att kompensera för tekokrisen. Volvo och Ericsson fick stöd för att bygga nya fabriker och inte minst så byggdes den offentliga sektorn ut kraftigt i Borås.

Men det fanns också en tekobransch kvar efter krisen – de företag som lät designa kläder i Borås och sedan sy upp dem utomlands. Bland de äldre företagen som överlevde på det viset var tidigare nämnda Oscar Jacobson. Bland de nyare fanns den i många år Boråsbaserade butikskedjan JC som började låta sy upp egna jeans redan 1969–70. Ett annat exempel är Gina Tricot som startades 1997 av en tidigare chef just på JC, Jörgen Appelqvist och hans fru Annette som var designer.

Liksom Algot Johansson gjorde en gång, startades Gina Tricot hemma i grundarnas bostad. Idag, med 180 butiker och totalt 2 000 anställda, har Gina flyttat till ett Gert Wingårdh-ritat huvudkontor som blivit ett slags landmärke och symbol för Borås nya textila era.

–Butikskedjorna betydde mycket för att tekobranschen överhuvudtaget kunde finnas kvar i Borås. Man ska inte heller glömma bort alla de agenturer som funnits och fortfarande finns i Borås, till exempel C Jahn, Svantex och Friestedt. Deras betydelse för det textila navet i Borås har varit mycket större än historien hittills berättat, säger Jörgen Appelqvist.

Textil återfödelse

Tiden för Gina Tricots grundande sammanfaller ungefär med en vändning för hela Borås utveckling. För det var först i mitten av 1990-talet som boråsarna började bli fler igen. Kanske var det så lång tid det tog för staden vid Viskan att börja hitta sig själv på nytt, efter krisens stålbad då 25 000 jobb försvann.

En nystart i stadens stolta textila historia kom 1996 då de textila utbildningarna på Högskolan i Borås bytte namn till Textilhögskolan, en institution som sedan växt kraftigt och idag har kring 3 000 studenter. År 2006 startade Textilhögskolan utvecklings- och forskningsmiljön Smart Textiles som stöttar innovationer inom det textila området och 2010 fick Textilhögskolan rätt att bedriva forskarutbildning inom textil och mode. 2013 flyttade Textilhögskolan, Smart Textiles, Textilmuseet och andra aktörer in i företaget Svenskt Konstsilkes ombyggda gamla fabrikskomplex i Borås, nu kallat Textile Fashion Center.

Smarta textilier

I den textila forsknings- och utvecklingsmiljön fokuseras inte minst på att utveckla framtidens material. I en värld där vattnet snart inte kommer att räcka till att ytterligare öka produktionen av naturfiber som bomull, där mikroplaster från olika syntetiska klädmaterial blir ett allt större miljöproblem och där varje individ slänger flera kilo kläder varje år.  Det handlar både om att återvinna gamla kläder på smarta sätt och skapa nya hållbara material som inte gör negativa avtryck i vår livsmiljö.

Exempelvis gjordes 2014 världens första klänning av återvunnen bomull inom ett av Smart Textiles-projekten. Nu jobbar Boråsforskarna vidare med att återvinna bland annat gamla jeans, blanda de fibrerna med svensk skogsmassa och på så vis skapa fibrer för nya kläder.

Ett expanderade Boråsföretag som försöker tänka nytt är Tailor Konfektion AB som ägs av ättlingar till den gamle storknallen Algot Johansson. Tailor tillverkar kostymer som till stor del består av polyester av återvunnen plast. Man undviker då att använda nytt fossilbaserat plastmaterial och det går inte heller åt lika mycket vatten och energi. ”När vi berättade om vår nya serie blev vi överväldigade av den positiva responsen. Tillsammans med våra kunder kan vi nu bidra till renare stränder med bibehållen fin kvalitet i plaggen”, säger David Johansson som är sonsonsson till Algot.

Bland de andra textila framkantsföretagen i Borås finns också SKS, Svenskt Konstsilke AB. SKS grundades 1918 och gjorde av cellulosa från gran en mjuk massa som spanns till fiber, i form av viskosgarn. När Konstsilke var som störst på 1950-talet arbetade där 800 anställda. Tidigare var SKS ett dotterbolag till Borås Wäfveri men blev 2007 ett fristående företag.

Idag tillverkar SKS inte längre tyger till klänningar och underkläder utan exempelvis armeringsgarn till de mest avancerade bildäcken och andra specialgarner. ”Bland annat tog vi i samarbete med Smart Textiles fram garnet till den återvunna klänningen från 2014 och vi har även utvecklat helt nya garner i papper”, säger Urban Olsson som är SKS vd. Tekniska textilier anses ha en stor framtid. I Borås finns fler företag på området, bland andra Oxeon som tillverkar kolfiberband för kompositindustrin i hela världen.

Större än någonsin

1970-talets kris var ett svårt avbräck för staden och följdes av en lång omställningsperiod. Men nu är Borås tillbaka, större och starkare än någonsin. År 2017 har kommunen över 110 000 invånare, drygt tusen fler än under 1970, toppåret före krisen. Det som nu oroar Borås är flera tunga besked som kommit under året från andra branscher. Ericssons fabrik, många gånger utsedd till koncernens mest effektiva, ska ytterligare minska personalen. Josföretaget Brämhults flyttar fruktpressningen till Danmark. Anrika Haléns postorder ska läggas ner. Men förhoppningsvis kan de stora satsningarna på en nytändning av textilstaden som gjort Borås till ett kluster för utveckling och tillverkning av smarta textilier på sikt generera ännu fler jobb och företag än vad som nu går förlorade i andra branscher.

Dela med dig av dina tankar