Tio orter som begrepp och varumärken

Många företag har givit namn till varumärken och olika företeelser. Ett exempel är Horndals Bruk i Dalarna som givit upphov till uttrycket ”Horndaleffekten”. Det kommer från den goda produktivitetsutveckling som järnverket åstadkom på 1930- och 1940-talen genom vardagsrationaliseringar och organisatoriska förbättringar men utan nyinvesteringar.

Baggböle

Ordet ”baggböleri” betydde ursprungligen ”olovlig avverkning på kronoskog” och syftade på Baggböle sågverk i Västerbotten som i mitten av 1800-talet köpte stora mängder timmer som olovligt hade avverkats på kronans mark. Tjänstemän i James Dickson & Co hade uppmuntrat sådan avverkning. James Robertson Dickson, som ledde sågverksimperiet i Norrland 1836–1849, frikändes vid en rättegång 1850 där han hade stått anklagad för att ha känt till de olovliga affärerna.

Den olovliga avverkningen kan delvis förklaras med att ägoförhållanden och skogsförvaltning inte hade anpassats till den snabbt ökade efterfrågan på sågtimmer. Bönderna hade svårt att inse det olagliga i att avverka skog som hade betraktats som allmänt tillgänglig för de begränsade behov som tidigare hade funnits.

Sedan ägande och förvaltning hade anpassats till de nya förhållandena upphörde i stort sett baggböleriet i den ursprungliga bemärkelsen. Men skogsbolagen kom i stället att utsättas för annan kritik och det uttrycksfulla ordet ”baggböleri” överlevde i betydelserna ”olovlig skogsavverkning på annans mark”, ”skogsskövling” och ”att lura timmer eller skog ifrån bönder”.

Även om det fanns skogsbolag som missbrukade sin makt, var mycket av kritiken mot dem missriktad. Förvisso köpte bolag inledningsvis avverkningsrätter på långa kontrakt till priser som låg avsevärt under det värde skogen sedan fick. Men det var ju genom bolagens omfattande investeringar i flottleder, industrier och försäljningsorganisation som skogen fick sitt höga värde. Förvisso förekom skogsskövling. Men skogsbolag som t.ex. Modo var pionjärer för en modern skogsvård. Det fanns säkert bolag som lurade bönder att sälja till underpris. Men tron att Norrlands bönder normalt låter sig luras om man ställer fram en flaska brännvin bygger på en föraktfull inställning till dessa människor.

Edsbyn

Orten Edsbyn i Hälsingland har varit ett starkt varumärke för skidor och kontorsmöbler. Här finns en stark företagartradition inriktad på träindustri.

År 1899 öppnades järnvägen Bollnäs-Voxna. Samma år startade Lars Fredrik Pettersson och Olof Johansson var sin snickerifabrik i Edsbyn. Det senare företaget började tillverka skidor 1910 och köptes 1934 av ägarna till Petterssons fabrik.

Olof Johansson (1867–1933), Edsbyns mest driftige entreprenör, var en självlärd torparson som engagerade sig i bl.a. jordbruk, butik, snickeri, järnväg, elverk, cement och 1912 Skandinaviens första plywoodfabrik. Han var även skribent och framstående hembygdsforskare, nykterhetsman och missionsförbundare samt frisinnad politiker i kommun och riksdag. Men framförallt var han arkitekt och byggmästare som uppförde över 200 hus i Edsbyn med omnejd, de flesta trähus präglade av snickarglädje.

År 1943 slogs företagen ihop till Edsbyverken. Möbler och skidor var de stora produkterna. Pinnstolar började tillverkas av spillvirke från skidtillverkningen 1936. Över 5 miljoner pinnstolar gjordes innan den verksamheten lades ner 1970. Edsbyverken kom att bli en av världens största skidtillverkare. Den tillverkningen upphörde 1984 varefter företaget koncentrerade sig på kontorsmöbler.

Eskilstuna

Tidigare var ordet ”Eskilstunakvalitet” ett välkänt begrepp som användes för knivar, verktyg och annat finsmide. Många järnhandlar runt om i landet hade därför namn som ”Eskilstunaboden” utan att det hade någon särskild koppling till den orten.

Eskilstuna utvecklades tidigt till en av landets viktigaste industristäder med en särskild inriktning på finsmide (knivar, handverktyg, beslag etc.). Orten kallas ”Smestan”, eller ”Sveriges Sheffield”, och har smideskonstens gud Hefaistos/Vulcanus på sitt vapen. Fortfarande finns här företag med rötter i finsmidet, bl.a. besticktillverkaren Gense (Gustav Eriksson Nysilverfabrik Eskilstuna 1856) och knivfabriken Eka (Eskilstuna Knivfabriks AB), grundad av Hadar Hallström 1882.

Historien startade 1654 när Karl X Gustav erbjöd holländaren Reinhold Rademacher, industriidkare utanför Riga, att på generösa villkor etablera ett centrum för finsmide i Sverige. 1656 anlände Rademacher och tyska smeder till Eskilstuna.

Verksamhet fick dock inte den planerade omfattningen, bl.a. på grund av rekryterings- och avsättningssvårigheter. Den svenska ekonomin var ännu inte mogen för en industri av större omfattning.

Verklig fart tog utvecklingen 1771 när Fristaden grundades. Här fick metallhantverkare vara befriade från tullar, skråbestämmelser och vissa skatter, vilket var helt unikt i Sverige. Initiativtagare var direktören vid Bergskollegium, Samuel Schröderstierna, som hade hämtat inspiration från England. Han blev Fristadens första direktör.

Gnosjö

Ortsnamnet Gnosjö har blivit ett begrepp för en utpräglad företagsam bygd, vilket kanske inte uppskattas fullt ut i lika företagsamma grannkommuner som Gislaved, Vaggeryd och Värnamo.

De äldsta industriella verksamheterna i Gnosjö var metallhanteringen som utvecklades under 1600- och 1700-talen. Omkring år 1900 kom, tack vare järnvägen och elektriciteten, ett genombrott för småindustrin. Många entreprenörer hittade nya tillämpningar av etablerade eller nya material. Under 1900-talet har många metall-, trä-, textil-, läder-, gummi- och plastindustrier startats.

En förklaring till den framgångsrika företagsamheten i västra Småland är det starka föreningsliv som har uppstått mycket tack vare väckelserörelsen. Sambandet mellan frikyrkor och företagsamhet återfinns på många håll i landet, även om det har blivit mest uppmärksammat här.

Inom väckelsen och andra ideella folkrörelser betonas vikten av flit, ansvarstagande, sparsamhet och hederlighet. Ett starkt föreningsliv skapar också sociala nätverk som underlättar samverkan och minskar riskerna för att bli lurad i affärer.

Därtill tenderar frikyrkoförsamlingarna (liksom t.ex. idrotten) att överskrida den sociala skiktningen, vilket minskar klassbundenheten. Det är då lättare för en anställd att bli företagare. Påfallande många företag i frikyrkobygder har startats av arbetare i småindustrier som utvecklat en egen idé. De klassiska bruksorterna präglades av en sträng hierarki där arbetare som startade eget ofta sågs med misstro både av bruksledningen (som ville kontrollera all aktivitet på orten) och i de egna leden (där företagandet sågs som klassförräderi).

Huskvarna

Orten Huskvarna har givit upphov till det starka varumärket Husqvarna.

År 1620 grundades Jönköpings vapenfaktori för tillverkning av bland annat musköter och pistoler. Alla vapensmeder på småländska landsbygden beordrades att flytta dit. År 1689 flyttade delar av tillverkningen till Huskvarna där det finns större tillgång till vattenkraft.

Ett brukssamhälle kom att växa upp runt Husqvarna vapenfabrik. På 1860-talet införskaffade Husqvarna en modern maskinpark för vapentillverkning men när beställningarna blev mindre än väntat, tvingades företaget etablera annan produktion. Den första civila produkten var symaskiner 1872.

Husqvarnas disponent 1877-1911, Wilhelm Tham, omvandlade företaget till en modern industri och gjorde han även stora insatser för samhällets utveckling. Husqvarna kom att bli en välkänd tillverkare av bland annat vedspisar (1874–1971), cyklar (1896–1962), motorcyklar (1903–87) och motorsågar (från 1959). Många produkter, till exempel hushållsapparater och motorcyklar, formgavs av Sixten Sason. Serietillverkningen av vapen upphörde 1970.

Husqvarna ingick i Electrolux-koncernen 1978-2006. I Husqvarna tillverkas nu motorsågar och symaskiner av separata företag. Husqvarnas logotyp symboliserar en muskötpipa med sikte.

Höganäs

Det i särklass största företaget i skånska Höganäs bär samma namn som kommunen. Höganäs AB är världsledande vad gäller utveckling och tillverkning av järn- och metallpulver.

Hur kommer det sig att detta företag finns just här? Om vi studerar geografi, naturförutsättningar och det övriga näringslivet i regionen, finner vi knappast något svar. Inga råvaror hämtas från trakten. Den metallurgiska traditionen i nordvästra Skåne är – med undantag av just detta företag – inte påtaglig.

Den enda vägen till förståelse av nuet går genom historien. År 1797 bildades ett stenkolsverk i Höganäs. Företaget började på 1800-talet även ta tillvara de leror som är geologiskt förbundna med kolet för att tillverka bland annat eldfast tegel och hushållskärl.

Ingenjören Emil Sieurin gjorde en avgörande insats genom att utveckla den första kommersiella metoden för tillverkning av järnsvamp (en form av poröst järn), en metod som introducerades av företaget 1911. De lokala råvarorna kom till användning på flera sätt i järnsvampsframställningen: järnmalmen bäddades in i stenkol, värmdes upp genom kolet och hela processen ägde rum i lerkapslar tillverkade i fabriken för eldfast gods.

Under 1940-talet började företaget experimentera med att framställa järnpulver ur järnsvampen. Försöken blev framgångsrika och 1946 öppnades den första järnpulverfabriken. År 1961 avslutades gruvepoken i Höganäs och företaget numera helt inriktat på pulverteknologi.

Lovikka

De flesta känner till den speciella typ av tumvantar, gjorda av tjockt löstvinnat ullgarn, som kallas Lovikkavantar. Men många vet nog inte att Lovikka också är namnet på den by där de skapades.

Byn Lovikka ligger vid Sveriges nordligaste älv, Torne älv, mellan Pajala och Vittangi. Här stickade den 26-åriga skogsarbetarhustrun Erika Aittamaa den första Lovikkavanten 1892. Familjen hade det fattigt och Erika – eller Riga som hon kallades – stickade vantar åt de invånare i byn som hade det lite bättre ställt. Det var efter att en kund hade blivit missnöjd med ett par riktigt tjocka vantar som Riga experimenterade fram den nya vanten. Den blev snabbt en succé och genom att bönderna i byn körde lass med timmer till Haparanda blev vantarna kända och efterfrågade i hela Tornedalen.

”Det var Gud som gav mig en fingervisning och hjälpte mig, så att vi kunnat uppfostra barnen utan att anlita hjälp från andra”, förklarade Erika Aittamaa 1936. Hon fortsatte sticka vantar ända tills hon dog 1952 och hon lärde ut sin konst till alla som ville. År 1961 lät byns husmodersförening inregistrera Lovikkavanten som varumärke.

Orrefors

Orrefors järnbruk i Småland grundades 1726. Då nya metoder för stålframställning utvecklades i slutet av 1800-talet, slogs huvuddelen av de på sjö- och myrmalm baserade småländska järnbruken ut. Men bruken innehade ofta värdefulla skogstillgångar. Detta var anledningen till att virkeshandlaren Johan August Samuelsson köpte bruket 1897. För att nyttiggöra avfallet från skog och såg, anlades ett glasbruk 1898. Det utvecklades till ett medelstort glasbruk med tämligen ordinär profil.

År 1913 köpte Johan Ekman Orrefors. Han tillhörde den Ekmanska handelsdynastin från Göteborg och gjorde köpet därför att han ville använda dess skogstillgångar för att få ved till cellulosafabriken Ed i norra Småland. Ekman konstaterade att han nu fått ”sig ett litet glasbruk på halsen”.

Dessbättre var Ekman inte bara en framgångsrik affärsman utan hade även ett starkt kulturintresse. Det gjorde att Orrefors påbörjade en utveckling mot att bli en ledande konstindustri. Att Ekman saknade bakgrund i glasindustrin gjorde honom dessutom mindre bunden till dess traditioner och han kunde lättare tänka i nya banor.

År 1916 knöts konstnären Simon Gate till Orrefors och ett år senare kom Edward Hald. De skulle göra bruket till världsledande inom konstglas. Ekman hade goda kontakter till chefen för Röhsska konstslöjdsmuseet i Göteborg och Ekmans svärson var styrelseordförande i NK, vilket skapade goda kanaler till kultur och marknad. Det internationella genombrottet för Orrefors kom vid en utställning i Paris 1925. Då var Johan Ekman död sedan sex år. Men Orrefors skulle leva vidare som familjeföretag ända till 1970-talet och är alltjämt ett internationellt ledande konstglasbruk.

Perstorp

Skånska Ättiksfabrikens grundare Wilhelm Wendt (1854–1924) växte upp på familjens säteri Gustafsborg. År 1881 startade han tillverkning av träkol, trätjära och ättiksyra för att bättre tillvarata de stora bokskogar som fanns på säteriet.

Wilhelm Wendt fortsatte att experimentera. Flera kemister anlitades för produktutvecklingen. Ur bokveden fick man fram träsprit och ur den formalin. År 1905 anlades en formalinfabrik. Wendt anställde indiern Innanendra Das Gupta för att utveckla läkemedel. Han uppfann i stället den lack, efter honom kallad indolack. År 1917 lanserades den första plastprodukten, ett bakelithandtag för strömbrytare. Därmed hade Nordens första plastfabrik skapats.

År 1923 utvecklades en annan viktig produkt, nämligen laminatplattor. Dessa plattor kunde ges en vacker yta som stod emot mekanisk och kemisk påverkan. De kom därför till användning i t.ex. kafébord och järnvägsvagnar.

År 1950 lyckades företaget för första gången framställa laminatplattor med ljus yta. Produkterna, formellt benämnda PP 51 och PP 52 men mer kända som Perstorp-Plattan, blev en stor succé.

Ramlösa

Ramlösa Hälsobrunn utanför Helsingborg grundades på Karl XII:s 25-årsdag 1707 av läkaren Johan Jacob Döbelius (adlad von Döbeln).

Han ansåg att det järnhaltiga vattnet hade en hälsobringande effekt och ville starta brunnsverksamhet ”så att ej längre denna Guds gåva förgäves måtte bortrinna”. Döbelius var född i Rostock och hade varit Karl XII:s livläkare. Han var en framstående läkare med stor vetenskaplig produktion.

Brunnsdrickningen upplevde sin högkonjunktur under 1800-talets första hälft då Ramlösa blev societetsbrunnen nummer ett. Redan från början fick fattiga rätt att dricka gratis och de kunde även få billigare lasarettsvård. Brunnstraditionen levde vidare ända till 1973. I dag utgör Brunnsparken en välbevarad kulturhistorisk miljö och byggnaderna utnyttjas främst som bostäder.

År 1897 upptäcktes en underjordskälla på 90 meters djup och några år senare började detta vatten säljas på flaska. Det är samma källa som alltjämt används.

Författare: Anders Johnson

Dela med dig av dina tankar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *