Uppstickare inom vård och omsorg

Praktikertjänst grundades för att underlätta för unga privatpraktiserande läkare och tandläkare. Företaget har startat många nydanande och lyckade satsningar inom vård, tandvård, barnomsorg och missbrukarvård. Trots detta, eller kanske för att det lyckades för bra, förföljdes det länge av politiker.

Det har snart gått 30 år sedan den politiska debatten om enskilda alternativ inom välfärdstjänsterna tog fart. Två händelser under 1983 satte bollen i rullning, dels företaget Pysslingen som lanserade en ny typ av barnomsorg, dels läkaren Joakim Santesson som öppnade CityAkuten i Stockholm för att människor med mindre allvarliga problem snabbt skulle kunna få vård utan att behöva köa på en sjukhusakut.

Framför allt Pysslingen gav upphov till ett stort rabalder. Riksdagen ändrade statsbidragsbestämmelserna så att privata daghem inte skulle kunna få bidrag. Pysslingen kunde dock övervintra genom att erbjuda arbetsledarentreprenader åt kommunerna.

Regeringen Bildt genomförde flera reformer 1991–94 som skapade bättre villkor för enskild verksamhet inom vård, omsorg och utbildning. Därefter har dessa alternativ i stort sett accepterats av de flesta politiker, myndigheter och fackliga organisationer, även om tvisteämnen inte har saknats.

Mycket ny kunskap

Ett företag som har haft en central roll för att utveckla enskilda välfärdstjänster är Praktikertjänst. Exempelvis är både Pysslingen och CityAkuten en del av Praktikertjänsts historia. Företaget grundades 1960 och till 50-årsjubileet utgav man Praktikertjänst femtio år, författad av Marie Dahlberg och Hans Magnus Fajerson. Boken ger mycket ny kunskap, även för den som relativt noga har följt de senaste decenniernas politiska diskussioner om de enskilda alternativen.

Det var Läkarförbundet som tog initiativ till att bilda Praktikertjänsts föregångare, Läkartjänst AB. Kåren av privatpraktiserande läkare var vid denna tid tämligen ålderstigen. Samtidigt fanns det många unga specialister som ville etablera sig som privatpraktiker om detta kunde ske på rimliga villkor. Men inte minst det just beslutade ATP-systemet skapade betydande problem. Lösningen blev därför att de läkare som ville etablera sig som privatpraktiker blev anställda i Läkartjänst.

Attityden från politiker och myndigheter var inte direkt uppmuntrande till detta initiativ. Läkartjänst och de anslutna läkarna stötte därför på många problem under de första åren. Hans Magnus Fajerson, som var vd 1960–1977, vittnar i boken om denna tuffa tid.

En av dem som gick till attack mot Läkartjänst var SSU-ordföranden Ingvar Carlsson som ansåg att läkarkåren redan hade för stor makt. Försäkringskassan vägrade att godkänna de anslutna läkarnas anställningsavtal. Frågan kom att drivas genom hela rättsapparaten. Fajerson hävdar att Läkartjänst kan ha räddats av en ren teknikalitet. Under den rättsliga prövningen ändrades nämligen lagstiftningen så att Försäkringsdomstolen ersatte Regeringsrätten som högsta instans i denna typ av mål. Därför fick hela processen göras om och det dröjde till 1963 innan slutdomen föll. Då hade Läkartjänst redan nått en så etablerad position att verksamheten inte kunde förbjudas.

Planerna på att etablera verksamhet i Tyskland, och därmed kanske lägga grunden till en ny svensk exportnäring, föll dock på att Riksbanken vägrade ge nödvändiga tillstånd. En sådan etablering låg nämligen, enligt Riksbanken, inte i Sveriges intresse.

När Skånska Cementgjuteriet fick en förfrågan om att bygga flera nyckelfärdiga sjukhus i Saudiarabien på villkor att svenska läkare initialt skulle svara för arbetsledningen, ställdes frågan till Läkartjänst om de kunde stå för bemanningen. Några lagliga hinder fanns inte för detta men Fajerson ville först höra hur socialminister Sven Aspling (S) såg på saken. Svaret blev att det skulle tolkas som en ovänlig handling om Läkartjänst skickade läkare till Saudiarabien, även om det rörde sig om korttidsuppdrag.

Korrupt sjukvårdsdirektör

Läkartjänst drev med framgång laboratorier i Stockholm. Lite för framgångsrikt, skulle det visa sig. En dag kom nämligen landstingets sjukvårdsdirektör Thorsten Thor till Fajerson och berättade att han hade beslutat att köpa ut laboratorierna. Fajerson blev rätt förvånad eftersom han inte hade haft någon avsikt att sälja. Thor meddelade då att han hade talat med Socialdepartementet om att ta bort försäkringsersättningen för privat laboratorieverksamhet. Motivet för detta var, enligt Thor, inte att de privata laboratorierna fungerade dåligt, utan att de fungerade mycket bättre än landstingets: ”jag får kritik för att mina laboratorier inte fungerar lika smidigt som dina och jag vill ha slut på det”.

Fajerson blev även vd för Tandläkartjänst AB, som bildades 1964. År 1977 ändrade det namn till Praktikertjänst och genom en fusion absorberades Läkartjänst i detta bolag. Skälet var en lag om skatt på fåmansbolag som riksdagen antog 1976 och som hotade hela Läkartjänsts existens. Läkartjänst kunde eventuellt betraktas som ett fåmansbolag i lagens mening, något som Regeringsrätten dock avvisade senare med tre röster mot två.

Praktikertjänst har alltså överlevt många allvarliga hot och har nu i ett halvt sekel bidragit till många nydanande verksamheter inom bland annat sjukvård, tandvård, missbrukarvård, rehabilitering och barnomsorg. Det finns en del att lära av den historien, också för framtiden.

Författare: Anders Johnson

Dela med dig av dina tankar