Ericssons utveckling under 1900-talet går inte att förstå utan företagets långvariga och intima samarbetsrelation med dess stora svenska kund Televerket (idag Telia). Sedan seklets början har de två organisationerna bedrivit ett otal mer eller mindre formaliserade utvecklingssamarbeten vilka ledde till att det etablerades ett ”utvecklingspar” med gemensamma ”avkommor” i form av en rad framgångsrika produkter som 500-väljarsystemet, telefonapparaten Dialog och AXE-systemet. Liknande samarbeten mellan privata storföretag och statliga kunder har även varit betydelsefulla för utvecklingen av svensk energi-, transport- och militärteknik med Asea–Vattenfall, Asea-SJ och Bofors–FMV som exempel på liknande parrelationer.
Utvecklingsparet bestod av samarbeten av olika storlek och grad inom i stort sett hela Ericssons produktsortiment men var framför allt centralt beträffande automatiska telefonväxlar. Relationen byggdes upp av samarbeten av olika storleksordning och tidslängd, från vardagliga informella utbyten av information om gemensamma problem till ingående förhandlingar rörande stora gemensamma projekt inom forskning och utveckling (FoU). Förutom de konkreta samarbetena om att ta fram nya produkter, innebar samverkan för Ericssons del att man genom Televerket fick tillgång till tidig driftserfarenhet och referensanläggningar för produkternas fortsatta kommersialisering internationellt.
En central grund för parets tekniska samverkan var de två parternas sociala samspel. Särskilt betydelsefullt var de informella kontaktnätverken mellan de två organisationerna. Relationen var väl så jämbördig med initiativ och uppslag till nya samarbeten från båda parter. Televerket hade en stor mängd kunniga ingenjörer och tekniker och var en mycket kompetent och krävande kund. De ställde höga krav på Ericssons konstruktioner och drev därigenom på företagets produktutveckling. Ett exempel är utvecklingen av 500-väljarsystemet. Även om detta var ett utvecklingsprojekt som huvudsakligen bedrevs inom Ericsson kom den ursprungliga idén och initiativet från en telefondirektör på Televerket, Axel Hultman, som också själv tog aktiv del i innovationens realisering.
Utvecklingsparet går tillbaka till sporadiska samarbeten vid slutet av 1800-talet men fick verkligt stor betydelse från 1910-talet med samarbetena kring koordinat- och 500-väljarväxlar. Med 1930-talet och 1940-talen tillkom överenskommelser om FoU-samarbeten kring nya telefonapparater och teletrafikforskning. Under 1950-talet formaliseras gradvis relationen med uppförandet av den gemensamt ägda och drivna svenska trafikmaskinen och bildandet av två gemensamma nämnder för att samordna insatserna inom teletrafikforskning 1953 och elektronisk kopplingsteknik 1956.
1960-talets samarbeten präglades av försök att intensifiera FoU-samarbetet vad gällde elektroniska och datoriserade telefonväxlar vilket ledde till utvecklingsparets institutionalisering 1970 i form av bildandet av Ellemtel . Detta gemensamma bolags främsta insats var utvecklingen av AXE-växelsystemet under 1970-talet. Dessutom låg bolaget bakom telefonen Diavox och några mindre telefonväxlar. Utvecklingsparsrelationen var också central för Ericssons framgångsrika inträde på mobiltelefoniområdet med NMT-systemet under 1980-talet.
Dela med dig av dina tankar