100 år av standarder – den universella containern

Den ISO-standardiserade containern har förenklat vardagen för de miljontals människor som dagligen arbetar inom tåg, åkeri och sjöfart. Den har revolutionerat transporter av varor över hela jord­klotet och är en förutsättning för den global ekonomin. Som fysiskt gräns­snitt för logistik och handel är den också en symbol för samsyn och överens­kommelse – en gemensam nämnare länder emellan.

Artikeln publicerades i tidskriften SIS 1922-2022 – 100 år av standarder

Containern är en av de viktigaste uppfinningarna i modern tid och ett kitt som håller ihop världen och får hjulen att snurra. Containrar standardiserade enligt ISO 668 används idag vid merparten av all lång­distans­frakt över hav och land, undantaget bulklast som spannmål, kol och olja. För flygfrakt har särskilda aluminium­containrar utvecklats enligt separata bestämmelser.

I kombination med indentifikations­systemet ISO 6346 utgör ISO 668 en av hörn­stenarna inom intermodal gods­transport, alltså en logistik­kedja där flera olika transport­sätt kan användas – varav lastbil, tåg eller fartyg är de vanligaste. Utöver att spara värdefull tid vid lastning och lossning är containern slitstark och åter­användbar, och skyddar godset från väder och stöld. Utöver rena transport­ändamål kan den även användas som temporärt lager­utrymme eller rentav konverteras till bostad. Containern är som ett logistiskt multi­verktyg.

Idén att frakta gods i standardiserade behållare går hand i hand med industri­samhällets framväxt och tidiga exempel finns från den brittiska kol­industrin under slutet av 1700-talet. I takt med att järnvägs­näten byggdes ut under 1800-talet insåg fler och fler fördelarna med att packa enhetliga gods i standard­format.

Men då storskalig implementering av logistik­lösningar kräver ordentligt utbyggd infra­struktur kom en bred lösning på plats först efter andra världs­kriget. Även om flera olika container­lösningar utvecklades parallellt under sent 1940- och tidigt 1950-tal brukar tillkomsten av det intermodala container­systemet, ofta kallat containerization, i allmänhet tillskrivas den amerikanske företags­ledaren Malcom McLean.

McLean, entreprenör inom transport­branschen och med en bakgrund som lastbils­chaufför, tyckte att hamn­arbetarnas lastningar och lossningar av stycke­gods föreföll onödigt tidskrävande och kostsamma. Den så kallade roll-on/­roll-off-metoden, alltså att köra ombord fulla last­bilar som fick åka med frakt­fartygen, framstod dock inte som något bra alternativ. Lastbilarna tog ju upp dyrbart last­utrymme och chaufförernas tid gick till spillo.

Fordonen stod ju dessutom stilla under tiden ombord, när de i stället hade kunnat rulla ute på vägarna. Lösningen blev att utveckla en löstagbar container som snabbt kunde frikopplas och lastas ombord. Genom sitt företag SeaLand (idag en del av Maersk) revolutionerade McLean sjö­farts­industrin och lade i förlängningen grunden till det moderna logistik­systemet. Med en förmögenhet på 400 miljoner dollar tog han sig in på Forbes lista över de rikaste amerikanerna och blev för efter­världen känd som ”The Father of Containerization”.

Källa: Järnvägsmuseet (CC BY-SA).

Snabb standardisering

När branscher är i sin linda förekommer ofta många olika format, de flesta inkompatibla med varandra. I fallet med container­systemet kom en standard på plats förhållandevis snabbt efter att det vunnit mark. En teknisk kommitté för frakt­containrar (ISO/TC 104) inrättades vid International Organization of Standardization under 1961 och redan i januari 1968 publicerades den första internationella standarden i ämnet (ISO 668), vilken bland annat innehåller terminologi och dimensions­angivelser. Fler standarder på temat följde under följande år, däribland för märkning, hörnens utformning samt containrarnas inre mått.

ISO-containrarna finns i fem olika grund­storlekar, där den minsta mäter 6,058 meter och den största 16,15 meter i längd. Förklaringen till de ojämna meter­antalen är att standard­dimensionerna är framtagna i USA och där håller de jämna måtten 20, 40, 45, 48 och 53 fot.

Containerns standardhöjd är 2,591 meter, men högre och lägre varianter förekommer också. Lastutrymmet för containerfartyg mäts vanligtvis i twenty- eller forty-foot equivalent unit (TEU/FEU), alltså antalet tjugo- respektive fyrtio­fots­containrar fartyget kan frakta. Containrarna är designade för att staplas på höjden så att last­utrymmets kubikmeter kan utnyttjas till fullo.

En ISO-containerär märkt med standardiserade kod­beteckningar i enlighet med ISO 6346. Ur koden på fyra bokstäver och sju nummer kan en mängd information utvinnas, däribland containerns ägare och containerns unika serie­nummer. Containrar är vanligen även märkta med landskod och indikationer på dess längd, bredd och höjd. Det finns även koder som beskriver containerns innehåll – såsom farligt gods, bilar eller levande fiskar!

Lossning vid Containerterminalen Frihamnen Stockholm. Foto: Karolina Kristensson (Ssm)/Sjöhistoriska Museet (Cc By-sa).

Bo i container?

Containern har visar sig vara så praktisk att den inte genomgått några stora förändringar sedan den standardiserades. ”If it ain’t broken, don’t fix it”, som amerikanerna brukar säga. Men kanske kan detta komma att ändras. En något oväntad utveckling på området är nämligen det växande intresset för shipping container homes, alltså bostadshus med en container som modulenhet.

Huruvida containerhem är framtidens boende eller ej återstår att se. Drygt femtio år efter att den första container­standarden publicerades kan det åtminstone konstateras att containern är synnerligen slitstark, både som produkt och som idé.

Text: Gustav Norqvist-Svensson

Artikeln publicerades i tidskriften SIS 1922-2022 – 100 år av standarder

Dela med dig av dina tankar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.