Den ISO-standardiserade containern har förenklat vardagen för de miljontals människor som dagligen arbetar inom tåg, åkeri och sjöfart. Den har revolutionerat transporter av varor över hela jordklotet och är en förutsättning för den global ekonomin. Som fysiskt gränssnitt för logistik och handel är den också en symbol för samsyn och överenskommelse – en gemensam nämnare länder emellan.
Artikeln publicerades i tidskriften SIS 1922-2022 – 100 år av standarder
Containern är en av de viktigaste uppfinningarna i modern tid och ett kitt som håller ihop världen och får hjulen att snurra. Containrar standardiserade enligt ISO 668 används idag vid merparten av all långdistansfrakt över hav och land, undantaget bulklast som spannmål, kol och olja. För flygfrakt har särskilda aluminiumcontainrar utvecklats enligt separata bestämmelser.
I kombination med indentifikationssystemet ISO 6346 utgör ISO 668 en av hörnstenarna inom intermodal godstransport, alltså en logistikkedja där flera olika transportsätt kan användas – varav lastbil, tåg eller fartyg är de vanligaste. Utöver att spara värdefull tid vid lastning och lossning är containern slitstark och återanvändbar, och skyddar godset från väder och stöld. Utöver rena transportändamål kan den även användas som temporärt lagerutrymme eller rentav konverteras till bostad. Containern är som ett logistiskt multiverktyg.
Idén att frakta gods i standardiserade behållare går hand i hand med industrisamhällets framväxt och tidiga exempel finns från den brittiska kolindustrin under slutet av 1700-talet. I takt med att järnvägsnäten byggdes ut under 1800-talet insåg fler och fler fördelarna med att packa enhetliga gods i standardformat.
Men då storskalig implementering av logistiklösningar kräver ordentligt utbyggd infrastruktur kom en bred lösning på plats först efter andra världskriget. Även om flera olika containerlösningar utvecklades parallellt under sent 1940- och tidigt 1950-tal brukar tillkomsten av det intermodala containersystemet, ofta kallat containerization, i allmänhet tillskrivas den amerikanske företagsledaren Malcom McLean.
McLean, entreprenör inom transportbranschen och med en bakgrund som lastbilschaufför, tyckte att hamnarbetarnas lastningar och lossningar av styckegods föreföll onödigt tidskrävande och kostsamma. Den så kallade roll-on/roll-off-metoden, alltså att köra ombord fulla lastbilar som fick åka med fraktfartygen, framstod dock inte som något bra alternativ. Lastbilarna tog ju upp dyrbart lastutrymme och chaufförernas tid gick till spillo.
Fordonen stod ju dessutom stilla under tiden ombord, när de i stället hade kunnat rulla ute på vägarna. Lösningen blev att utveckla en löstagbar container som snabbt kunde frikopplas och lastas ombord. Genom sitt företag SeaLand (idag en del av Maersk) revolutionerade McLean sjöfartsindustrin och lade i förlängningen grunden till det moderna logistiksystemet. Med en förmögenhet på 400 miljoner dollar tog han sig in på Forbes lista över de rikaste amerikanerna och blev för eftervärlden känd som ”The Father of Containerization”.
Källa: Järnvägsmuseet (CC BY-SA).
Snabb standardisering
När branscher är i sin linda förekommer ofta många olika format, de flesta inkompatibla med varandra. I fallet med containersystemet kom en standard på plats förhållandevis snabbt efter att det vunnit mark. En teknisk kommitté för fraktcontainrar (ISO/TC 104) inrättades vid International Organization of Standardization under 1961 och redan i januari 1968 publicerades den första internationella standarden i ämnet (ISO 668), vilken bland annat innehåller terminologi och dimensionsangivelser. Fler standarder på temat följde under följande år, däribland för märkning, hörnens utformning samt containrarnas inre mått.
ISO-containrarna finns i fem olika grundstorlekar, där den minsta mäter 6,058 meter och den största 16,15 meter i längd. Förklaringen till de ojämna meterantalen är att standarddimensionerna är framtagna i USA och där håller de jämna måtten 20, 40, 45, 48 och 53 fot.
Containerns standardhöjd är 2,591 meter, men högre och lägre varianter förekommer också. Lastutrymmet för containerfartyg mäts vanligtvis i twenty- eller forty-foot equivalent unit (TEU/FEU), alltså antalet tjugo- respektive fyrtiofotscontainrar fartyget kan frakta. Containrarna är designade för att staplas på höjden så att lastutrymmets kubikmeter kan utnyttjas till fullo.
En ISO-containerär märkt med standardiserade kodbeteckningar i enlighet med ISO 6346. Ur koden på fyra bokstäver och sju nummer kan en mängd information utvinnas, däribland containerns ägare och containerns unika serienummer. Containrar är vanligen även märkta med landskod och indikationer på dess längd, bredd och höjd. Det finns även koder som beskriver containerns innehåll – såsom farligt gods, bilar eller levande fiskar!
Lossning vid Containerterminalen Frihamnen Stockholm. Foto: Karolina Kristensson (Ssm)/Sjöhistoriska Museet (Cc By-sa).
Bo i container?
Containern har visar sig vara så praktisk att den inte genomgått några stora förändringar sedan den standardiserades. ”If it ain’t broken, don’t fix it”, som amerikanerna brukar säga. Men kanske kan detta komma att ändras. En något oväntad utveckling på området är nämligen det växande intresset för shipping container homes, alltså bostadshus med en container som modulenhet.
Huruvida containerhem är framtidens boende eller ej återstår att se. Drygt femtio år efter att den första containerstandarden publicerades kan det åtminstone konstateras att containern är synnerligen slitstark, både som produkt och som idé.
Text: Gustav Norqvist-Svensson
Artikeln publicerades i tidskriften SIS 1922-2022 – 100 år av standarder
Dela med dig av dina tankar