1938: Efter krisen kom folkhemmet – och nyföretagande

I den fjärde delen av ”Entreprenörernas villkor” är årtalet 1938 och världen står på randen till ett nytt världskrig. Typiskt, man hade ju precis hämtat sig efter 1920-talets globala depression . Fast i Sverige fanns nya förutsättningar för företagande. ”Folkhemmet” hade etablerats och arbetsmarknaden enats om Saltsjöbadsavtalet.

– – –
Denna text ingår i ”ENTREPRENÖRER UNDER 150 ÅR”, ett samarbetsprojekt med IVA ENTREPRENÖRSAKADEMIN.
– – –

1938 hade det gått två decennier sedan striderna upphört i det första världskriget. Men på nytt mörknade världsläget. I mars marscherade tyska soldater in i Österrike, i oktober i de tysktalande delarna av Tjeckoslovakien. Trots eftergifter fortsatte Hitlers aggressionspolitik. Året därpå skulle konflikterna övergå i krigshandlingar och det andra världskriget vara ett faktum. För Sveriges del kunde konflikterna kanske tyckas avlägsna 1938 men oron var stor – inte minst inom näringslivet. Många svenska företag var inriktade på export och hade produktionsanläggningar i andra länder, främst i Europa men också i andra världsdelar.

Mycket hade hänt under den senaste 20-årsperioden. Under krisåren vid 1920-talets början hade många företag slagits ut, andra hade tvingats förändra och effektivisera sina verksamheter för att överleva. När det blev högkonjunktur några år in på decenniet hade de som effektiviserat stora fördelar – och många av dem fortsatte att rationalisera genom att anpassa sina företag till en ny verklighet. Svenska företag var redan tidigare framgångsrika internationellt men nu blev den trenden ännu tydligare.

Vid 1920-talets slut hade världsekonomin på nytt drabbats av en allvarlig finanskris, orsakad av den upphettade amerikanska aktiemarknaden. Börsen på Wall Street i New York kraschade 1929 och det blev starten på en världsomspännande lågkonjunktur som brukar kallas den stora depressionen. I Sverige innebar krisen slutet för Ivar Kreugers finansimperium, som var byggt på våghalsiga transaktioner och hög belåning. Kreuger, den tidigare så beundrade tändstickskungen, drog storföretag och affärsbanker med sig i fallet. Han hade intressen inom stora svenska företag som L M Ericsson, Stora Kopparberg, Boliden och skogs- och papperskoncernen SCA, och efter Kreugers självmord 1932 fick både dessa företag och stora delar av det övriga svenska näringslivet allvarliga problem. Men, trots att läget var allvarligt drabbades Sverige denna gång ändå inte lika hårt som många andra industrialiserade länder. Och vid 1930-talets mitt hade konjunkturen vänt uppåt igen.

Boliden – arbetslag vid gruvan, ca 1925 – 1940. Foto Lilly Gustafson, Järnvägsmuseet.

Det politiska landskapet hade förändrats i och med att allmän och lika rösträtt för män och kvinnor infördes i Sverige 1921. Socialdemokratiska arbetarepartiet blev det största politiska partiet i riksdagen, men det parlamentariska läget var osäkert och regeringsskiftena skedde i rask takt under hela 1920-talet. Efter valet 1932 inleddes dock en period med Socialdemokraterna som regeringsparti som (med ett kort uppehåll 1936) skulle bestå ända fram till 1976 – ett i västvärlden unikt långvarigt maktinnehav. Under Per Albin Hanssons ledning hade partiet lämnat tidigare konfliktlinjer och betonade i stället olika samhällsgruppers gemensamma intressen, i vad som blivit känt som folkhemsvisionen. I denna vision låg bland annat samförstånd mellan företagare och arbetare, välfärdsreformer och utökat statligt ansvar inom olika samhällsområden. En välfärdsreform som många uppskattade genomfördes 1938: två veckors lagstadgad semester – vilket kan låta lite i jämförelse med dagens fem veckor men var en klar förbättring då.

Viljan till samförstånd blev också konkret i december 1938, då arbetsmarknadens parter – fackförbundet LO och arbetsgivarsidans SAF (dagens Svenskt Näringsliv) – som var trötta på strejker och varsel enades om förhandlingsformer och skrev under det som kom att kallas Saltsjöbadsavtalet. Avtalet blev grunden för ”den svenska modellen”, där motparter i en fråga gemensamt hittar samarbetslösningar hellre än att staten går in och styr med lagstiftning eller regleringar. Saltsjöbadsavtalet är fortfarande den princip som styr arbetsmarknadens avtalsöverenskommelser i Sverige.

Statsminister Per Albin Hansson leder Socialdemokratiska Arbetarpartiets första maj demonstration 1941. Foto Gunnar Lundh, Nordiska museet.

Samtidigt bidrog Saltsjöbadsavtalet till att bekräfta bilden av att näringslivet bestod av stora bolag (i de flesta fall grundade före första världskriget), ledda av stordirektörer. Detta trots att 1930-talet faktiskt också var en småföretagsperiod då en mängd mindre verksamheter skapades i skuggan av de stora.

Sverige hade vid den här tiden utan tvivel blivit ett utvecklat industriland. Mellan 1919 och 1939 ökade antalet anställda inom industrin med nära 45 procent, motsvarande nästan 200 000 personer. För första gången var industrin, och inte som tidigare jordbruket, den näringsgren som försörjde flest människor (ca 35 procent av befolkningen) i Sverige. Även handel, transporter, tjänster och offentlig förvaltning ökade i betydelse på jordbrukets bekostnad.

Industrins fokus gick alltmer mot teknologiskt utvecklad tillverkning av maskiner och utrustning, som till stor del bedrevs inom de etablerade storföretagen. Men små- och nyföretagandet var också betydande, men inte i första hand inom den tunga verkstadsindustrin, där rationalisering och stordrift som gynnade stora och redan etablerade aktörer blev allt viktigare. I stället bildades en mängd småföretag som underleverantörer till de stora industrikoncernerna. Småföretagens grundare kom ofta från enkla förhållanden, men hade skaffat sig utbildning och erfarenhet som anställda i andra verkstadsföretag. De små företagen hade begränsade möjligheter och ambitioner att växa men spelade en viktig roll för att förse storföretagen med specialprodukter.

Nya företag etablerades också inom textil- och trikåindustrin, ofta med geografiskt begränsade marknader, och inom handel med konfektion (kläder), husgeråd (som köksredskap), livsmedel och annat. Inte sällan var det kvinnor som startade och drev den här typen av företag. Mellankrigstiden var med andra ord en brytningstid då småskaligt nyföretagande blev verklighet på initiativ av både män och kvinnor, ofta från arbetarklassen.

Även om många småföretag saknade ambition att växa fanns undantag. Ett av dem var biltillverkaren Volvo, grundat 1926 som dotterföretag till kullagertillverkaren SKF i Göteborg. Initiativtagarna, Assar Gabrielsson, tidigare försäljningschef på SKF, och Gustav Larsson, ingenjör med erfarenhet från både SKF och internationell biltillverkning, hade redan från början ambitionen att lyckas med storskalig svensk biltillverkning. Flera svenska biltillverkare hade misslyckats med det, men med 1920-talets ökande bilism bedömde Gabrielsson och Larsson att tiden var mogen. Det skulle dröja ända till efterkrigstiden innan Volvos personbilstillverkning faktiskt började gå med vinst, men visst blev det med tiden en scale up i ordets rätta bemärkelse.

En utflykt till Rullsands havsstrand utanför Gävle, sommar 1931. Foto Elna Brundin, Länsmuseet Gävleborg.

Bilismen och bilsamhället vi lever i nu var på gång, och trots att bilen inte hade slagit igenom på bred front ännu skapade den möjligheter för ambitiösa företagare – genom försäljning, bilverkstäder, bensinstationer och mycket annat. Resandet ökade i takt med förbättrade kommunikationer men också tack vare införandet av lagstadgad semester. Det skapade nya affärsmöjligheter inom turistnäringen i form av hotell, restauranger och campingplatser. Till skillnad från tidigare var det nu inte bara de rikaste som hade möjlighet att resa på semester – även om det för många fortfarande kanske handlade om tält- och cykelsemester i första hand.

Mellankrigstiden var också en tid då konsumtionssamhället tog form. Ökat välstånd och höjd levnadsstandard skapade förutsättningar för en snabb utveckling inom handeln, både på grossistnivå och inom detaljhandeln. Till stor del handlade det om fristående, decentraliserade initiativ och företag med relativt få anställda. Men det fanns också kedjor som lågprisvaruhuskedjan EPA, som från 1930 etablerade varuhus i flera svenska städer – till livliga protester från småhandlarna som menade att varuhusen med sina importerade varor till låga priser hotade att slå ut de lokala småbutikerna. En debatt som hade klara likheter med den om fysiska butiker och näthandel nu långt senare.

Entrén till biografen Röda Kvarn. Kungsgatan, Uddevalla 1932. Foto David Almquist, Bohusläns museum.

Marknaden för livsmedel och andra dagligvaror ökade också, liksom företagande med sin grund i nöjen och fritid som allt fler nu fick tillgång till. Biografer hade blivit vanliga på 1920-talet, och när stumfilmerna på 30-talet ersattes av ljudfilm expanderade branschen ytterligare. Den svenska filmproduktionen dominerades på 1930-talet av SF, Svensk Filmindustri, grundat 1919. Därtill kom nu Sandrews, som startat som biografkedja på 1920-talet men som 1938 även började producera film. Grammofonen och radion, som båda slagit igenom på 1920-talet, började bli vanliga i hemmen. Sammantaget skapade detta förutsättningar för både svensk film- och musikindustri.

I 1930-talets Sverige var industrialisering och urbanisering varken hot eller möjlighet – det var ett faktum. Industrin var den tongivande samhällskraften och storföretagen en förebild. Men i deras skugga grodde småföretagen. Med 1930-talet slut och starten av andra världskriget följde ett undantagstillstånd med beredskapsekonomi och stängda gränser. Detta tvingade entreprenörskapet att finna alternativa vägar, varav flera skulle få bestående konsekvenser.

– – –

Text: Anders Houltz, docent i vetenskapshistoria och forskningschef på Centrum för Näringslivshistoria

– – –
Denna text ingår i ”ENTREPRENÖRER UNDER 150 ÅR”, ett samarbetsprojekt med IVA ENTREPRENÖRSAKADEMIN.
– – –

 

Dela med dig av dina tankar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *