I den femte delen av ”Entreprenörernas villkor” är årtalet 1964 och Sverige är mitt i det så kallade ”gyllene kvartsseklet”. Från 1940-talets slut hade alla kurvor bara pekat uppåt. Aldrig hade så många fått det så mycket bättre så fort. Sysselsättningen inom storbolagen nådde sin högsta nivå någonsin. Men samtidigt fanns inte mycket ny entreprenörskap. Behövde inte landet nya företag också?
– – –
Denna text ingår i ”ENTREPRENÖRER UNDER 150 ÅR”, ett samarbetsprojekt med IVA ENTREPRENÖRSAKADEMIN.
– – –
Tiden från 1940-talets slut till 1970-talets början är en unik period i svensk historia. Under dessa år – rekordåren, eller det gyllene kvartsseklet – var den ekonomiska tillväxten lika kraftig som ihållande och välståndet bara ökade. Just 1964 kan beskrivas som rekordårens rekordår, då BNP-tillväxten per capita (bruttonationalprodukten per capita visar värdet av alla varor och tjänster som producerats i ett land under ett år, fördelat på folkmängd) nådde hela 6,8 procent. Det var en toppnotering som inte överträffats, varken förr eller senare. Sysselsättningen inom industrin nådde samtidigt sin högsta nivå någonsin, med cirka 33 procent av alla yrkesverksamma. Aldrig tidigare hade människor i olika samhällsklasser upplevt så stora förbättringar i levnadsstandard i jämförelse med sin föräldrageneration. Alla kurvor pekade uppåt och de flesta förväntade sig att utvecklingen bara skulle fortsätta.
En rad välfärdsreformer genomfördes också under perioden. Allmänt barnbidrag infördes 1948 och allmän sjukförsäkring 1955. Ett nytt pensionssystem, allmän tilläggspension, ATP, kompletterade folkpensionen från 1960. Nioårig grundskola infördes 1962 och ersatte successivt den gamla folkskolan. År 1963 infördes fyra veckors lagstadgad semester och 1970 vår nuvarande 40 timmars arbetsvecka. År 1974 infördes föräldraförsäkringen som gav föräldrar rätt att dela på 6 månaders betald föräldraledighet. Det fanns också bostadsbidrag, barnbidrag, arbetsförmedling och folktandvård.
Detta var också de storslagna industriella nyinvesteringarnas tid. SCA:s väldiga pappersbruk i Ortviken invigdes 1958, Oxelösunds nya järnverk 1961, Arendalsvarvet i Göteborg stod klart 1963 och Kockumsvarvet i Malmö byggdes ut vid 1960-talets slut och blev, för en kort tid, det största varvet i världen. Och år 1964 invigde biltillverkaren Volvo sin nya anläggning utanför Göteborg: Torslandaverken – Skandinaviens största fabrik. Megaprojekt som dessa vittnade om en bergfast tilltro till det moderna framsteget, till ohejdbar ekonomisk tillväxt och materiell expansion.
Projekten var utan tvekan imponerande, men inget av dem var egentligen resultatet av nyföretagande eller entreprenörskap. Snarare var de utvecklingssteg i redan existerande företag. Det betydde inte att de saknade kreativitet eller nytänkande – tvärtom, de planerades efter nya rationella principer och med utgångspunkt i den senaste tekniken. Den här typen av kreativitet och nyskapande inom en befintlig organisation brukar beskrivas med ordet intraprenörskap i stället för entreprenörskap.
Svenska Cellulosa AB, Ortviken, Sundsvall 1961. Foto Seved Walther.
Det storskaliga var ett värde i sig självt, och industrin med sin rationalitet och stordrift kom att bli en modell för verksamhetsutveckling även inom andra samhällsområden, som till exempel sjukhus och skolor. Samhällsplanerare, arkitekter och byggföretag formade hela städer efter industriella principer. Detta var mitt i en lång obruten period av socialdemokratisk regeringsmakt och så länge tillväxttakten höll i sig var politiker, fackföreningar och arbetsgivare i princip överens om att det storskaliga synsättet var rätt.
Sverige hade under 1900-talet blivit ett av världens mest storföretagsdominerade länder, vilket blev särskilt tydligt under decennierna efter andra världskriget. Utvecklingen var ett resultat av framgångsrik rationalisering och stordrift, men också av den anda av samförstånd som rådde mellan storföretagare, fackförbund och politiska makthavare. Detta skedde främst på bekostnad av de medelstora företagen, dem med mellan 50 och 500 anställda. Det fanns med andra ord en stor mängd en- eller fåpersonsföretag och ett antal verkliga storföretag, men relativt få däremellan. År 1965 hade 1 procent av alla svenska företag mer än 500 anställda, men denna procent sysselsatte hela 30 procent av alla löntagare inom industrin. Femtio år tidigare, år 1915, hade dessa förtag sysselsatt bara 19 procent av löntagarna.
Storföretagens ökande dominans innebar också att det startades färre nya företag under det gyllene kvartsseklet än tidigare. Det växte knappast heller upp några nya storföretag genom organisk tillväxt (alltså sådana som inte kommit till som resultat av uppköp eller sammanslagningar). Däremot var många av de etablerade storföretagen, varav de flesta grundats före första världskriget, mycket lönsamma och hade stora framgångar på en konkurrensutsatt internationell marknad.
En följd av den kraftiga industriexpansionen var att behovet av arbetskraft växte. Det var lätt att få jobb och företagen annonserade efter medarbetare, även till ganska okvalificerade arbetsuppgifter. År 1964 låg arbetslösheten i Sverige på under 2 procent (2020 var siffran 8,6 procent, någon procentenhet högre än tidigare år pga. coronakrisen) och i många branscher var bristen på personal stor. En lösning var att välkomna invandrare till Sverige, vilket gjorde att arbetskraftsinvandringen från länder som Finland, Italien och dåvarande Jugoslavien ökade kraftigt under perioden. Sverige hade fram till mellankrigstiden varit ett utvandringsland, men började nu i stället bli ett invandringsland. År 1964 hade Sverige 38 000 invandrare (och drygt 15 000 utvandrare), året därpå ökade antalet invandrare till strax under 50 000. (År 2020 hade Sverige, som jämförelse, 82 000 invandrare och 49 000 utvandrare). Merparten av de som kom hit fick arbeten inom industrin. När de senare funnit sig till rätta i det nya landet kom gruppen att stå för ett betydande nyföretagande – om än decennier efter att de anlänt.
Behovet av arbetskraft inom både industri- och tjänstesektorn banade också väg för fler kvinnor i arbetslivet. Den offentliga sektorn byggdes ut, förstärkt av välfärdsreformerna. Det skapades nya jobb, ofta låglöneyrken, som ofta blev både kvinnors och invandrares väg in på arbetsmarknaden. Den traditionella hemmafrurollen hade visserligen fortfarande starkt fäste, men arbetsfördelningen mellan män och kvinnor var på väg att förändras. Den omsorg som främst kvinnor stått för inom hemmen togs över av den offentliga sektorn, i form av förskolor, äldreomsorg och sjukvård. Sambeskattningen för gifta makar slopades 1971, vilket gynnade den som tjänat minst i äktenskapet, vanligtvis kvinnan. Den utveckling som påbörjats skulle dock ta fart på allvar först en bit in på 1970-talet, och innebar vid denna tid heller inte något nytt företagande eftersom ansvaret nästan uteslutande vilade på den offentliga sektorn. Men att kvinnor började arbeta utanför hemmen i större utsträckning skulle få konsekvenser för företagande och entreprenörskap på längre sikt.
Radiobolag i Kumla, 21 augusti 1965.
Välfärd, reformer och kommunal service var inte gratis för samhället, och skulle som all offentlig verksamhet bekostas med skattemedel. Sverige hade under första halvan av 1900-talet ett lågt skatteuttag i jämförelse med andra industrialiserade länder. På 1950-talet började dock skattetrycket (andelen av BNP som går till skatter) öka och passerade 20 procent. År 1964 låg skattetrycket på 29 procent och Sverige började räknas som ett av världens högskatteländer. År 1960 infördes dels statlig skatt på konsumtion, så kallad oms (föregångare till dagens moms eller mervärdesskatt). Omsen låg inledningsvis på 4,2 procent, vilket kan jämföras med dagens 25-procentiga moms. Samma år infördes arbetsgivaravgift (på 11 procent, att jämföras med dagens 31). Det tilltagande skattetrycket var ytterligare en faktor som försvårade för entreprenörer att skapa nya företag.
Fanns det då inga områden där entreprenörskapet faktiskt ökade under perioden? Det gjorde det förstås. Bland annat tack vare att bilismen slog igenom på bred front på 1950-talet. Med högre löner och trygga arbetsförhållanden hade fler och fler råd att köpa bil. Volvos personbilstillverkning slog rekord år för år under 1950- och 60-talen – vilket var anledningen till att företaget kunde bygga Skandinaviens största bilfabrik 1964. Uppstickaren SAAB, flygtillverkaren som börjat med bilar efter kriget, följde efter och fick också stora framgångar. Med bilarna ökade kraven på bättre vägar – Sveriges första motorväg (eller autostrada som det hette då) invigdes mellan Lund och Malmö 1956. Städerna behövde också anpassas med kringfarter, trafikleder och parkeringar. Längs vägarna behövdes mackar, motell och serveringar. Allt detta skapade marknader för nya företag på ett sätt som ingen kunnat drömma om när de första bilarna kom femtio år tidigare. Men även andra grenar av transportnäringen som tidigare varit små blev nu betydelsefulla, som till exempel lastbilstrafiken och flyget. Ett helt kluster av företagande uppstod med andra ord i anslutning till de nya formerna för att transportera både människor och produkter.
En bransch som expanderade kraftigt och också födde många nya företag, var byggbranschen. Bostadsbristen i landets tätorter var akut efter andra världskriget, och några år in på 1950-talet började byggandet komma i gång. En ny våg av avflyttning från landsbygden drevs fram av industriernas arbetskraftsbehov, vilket gjorde att de nya förortsområdena kring svenska städer fylldes snabbt. År 1964 beslutade riksdagen att ett väldigt byggprogram skulle genomföras – fullt i proportion med industrins mest imponerande megaprojekt. Genom miljonprogrammet, som det kallades, skulle en miljon bostäder i hela landet byggas under en period på bara tio år, 1965–1974. För att förstå hur storslagen planen var räcker det att påminna sig om att Sverige år 1964 hade cirka 7 700 000 invånare. Det var alltså mer än en ny bostad per var tionde medborgare som skulle byggas – vilket faktiskt lyckades. Projektet gjorde att byggindustrierna, som redan under 1950-talet haft goda tider, fick skala upp och använda sig av stordriftsmetoder som var besläktade med tillverkningsindustrins massproduktion. Men det var förstås främst de redan befintliga, större företagen som kunde dra nytta av expansionen.
Bostadsrättföreningen Kasernberget, byggt under miljonprogrammet 1965-1974. Foto HSB Riksförbund.
Ett annat expansivt område var handeln. Den ökande levnadsstandarden gjorde att konsumtionen exploderade efter andra världskriget. Inte minst gällde det marknaden för moderna produkter som tvättmaskiner, kylskåp, elspisar, och tv-apparater. Modekedjor som Kapp-Ahl, Hennes & Mauritz (nuvarande H&M) och Lindex startades runt 1950 och expanderade kraftigt på 1960-talet. Ungefär samtidigt slog snabbköpet igenom. Idén med butiker där kunderna själva plockade varor från öppna hyllor för att sedan betala i en kassa hade hämtats från USA. Konceptet lanserades i Sverige 1941 då Konsum (KF) öppnade ett snabbköp på Odengatan i Stockholm, men det skulle dröja till 1950-talet innan butiksformen fick sitt genombrott. En annan sorts butik, som var tätt knuten till bilsamhällets etablering, var stormarknaden. När Wessels stormarknad utanför Malmö invigdes 1962 var det den andra någonsin i hela Europa. Året därpå öppnade Obs! Stormarknad i Vårby av KF, intill den nya motorvägen mellan Stockholm och Södertälje (i dag E 4:an). Konceptet, som helt byggde på bilburna kunder, var precis som snabbköpet hämtat från USA.
Visst fanns det alltså nyföretagande och entreprenörskap under rekordåren, men inte i proportion till den tillväxt som rådde, och inte heller i jämförelse med tidigare perioder. Och visst hördes varningar om att det var ett problem – men så länge kurvorna fortsatte att peka uppåt överröstades de av medvinden.
– – –
Text: Anders Houltz, docent i vetenskapshistoria och forskningschef på Centrum för Näringslivshistoria
– – –
Denna text ingår i ”ENTREPRENÖRER UNDER 150 ÅR”, ett samarbetsprojekt med IVA ENTREPRENÖRSAKADEMIN.
– – –
Dela med dig av dina tankar