40 års NK-idrott

Ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1956:1 (årgång 30). Idrotts- och Skytteklubben NK jubilerar.

Det var en lördagsmorgon i april 1917

Utanför generalkonsul Josef Sachs kontor står herrar Lennart Gra­len, Eskil Gramer och Axel Kling och väntar på att få företräde. Bästa kostymerna har de på sig och Eskil Gramer dessutom en skri­velse i handen. Eftersom Eskil Gramer redan på den tiden hade talets gåva, skulle han föra ordet. Man gick inte gärna in till högste chefen utan att vara väl förberedd och därför hade man förövat på fre­dagskvällen. I det krigsspelet hade en föreställt chefen och haft till uppgift att säga nej till allting för att de tvi andra skulle få öva sig i att argumentera och tala för den tilltänkta idrottsklubbens sak.

Nu öppnar fru Wigoff dörren och ber de tre herrarna stiga in. Generalkonsul Sachs sitter som vanligt framme vid det bruna skriv­bordet, det med hurtsen ovanpå, då Eskil Gramer börjar sitt väl in­övade tal. Men han kommer alldeles av sig, då generalkonsuln redan efter några minuter svarar:

Sätt i gång med den där idrottsklubben, om det nu kan vara någon glädje med att se de andra springa ifrån en.

Det var några ganska belåtna herrar, som lämnade direktionsvåningen. Det där löftet att få sätta i gång, tolkade man så, att ett visst ekonomiskt stöd skulle kunna påräknas från bolaget. Och si blev ju även fallet, vilket vi kommer att få se i fortsättningen.

När Axel Kling kom ner till sin distributionsavdelning i källaren, gick han in till sin gode vän C. F. Leckström, som var föreståndare i Stadspackningen.

Leckström, sa han, nu har Du U.tt nlgot att skriva om i Din tidning, för nu har NK fått en egen idrottsförening.

Det förhöll sig så, att det långt före Rullan fanns en liten tidning, som hette först.

Idrotts- och Skytteklubben NK:s Minnesblad sedermera Medlemsblad

Redaktör och ansvarig utgivare var nyssnämnde C. F. Leckström. Han var egentligen journalist och skådespelare men hade av någon anledning hamnat i Stadspackningen. Något utlopp för sin stilistiska begåvning fick han inte där, och då startade han Medlemsbladet, där han fick ”skriva av sig”. Sin skådespelar­begåvning fick han däremot användning för, då det gällde att ställa in sig hos den fruktade kontorsvaktmästaren Nils Jansson för att få låna Ormig­maskinen. Det var på den, som tidningen till en början framställdes.

Medlemsbladet blev snart en riktig, tryckt tidning. Hos den gamle mästerlöparen och bowlingspelaren Folke Jansson fick jag tag i några exemplar av denna unika publikation. På en av bilderna här­intill kan Ni se, hur Minnesbladet tog sig ut. Lägg märke till det märket. Det förekommer även på jetonger och medaljer, av vilka Folke Jansson har några kvar, som han erövrat vid NK-tävlingar på den tiden.

När man bläddrar i gamla papper…

från idrottsklubbens första år, blir man förvånad över, hur många namn man finner på idrottsmän och ledare, vilka ännu i dag är i tjänst. Namnen Groth, Glasser och Selin torde väl de flesta NK-ister känna till. Unga och spänstiga och inte alls så omfångsrika som nu, deltog de redan 1917 i de första korporationstävlingarna i Stockholm, nämligen i 30-mannastafetten, som NK vann. Redan året därpå ställde NK upp i Dagbladsstafetten. Placeringen blev inte så förnämlig den gången, men det vittnar gott om det strålande intresset för fri idrott, när man i en nystartad klubb lyckades få ihop inte mindre än trettio goda löpare till en så kvalificerad tävling.

Intresset var som sagt strålande, inte minst inom bolagsledningen, som stödde klubben på ett sätt, som inte lämnade något övrigt att önska. Framgångarna korn också slag i slag. NK segrade bland annat i Dagbladsstafetten några år senare, där löpare som Kåberg, Mauritson och Kerslow starkt bidrog till att NK:s idrottsklubb började upp­märksammas.

År 1930 började ”Landala-epoken”

Då korn Landala-Nisse till NK. Han var den första verkliga stjär­nan i NK:s idrottshistoria. Han var höjdhoppare, där han så småning­om blev svensk mästare, han var handbollsspelare i internationell toppklass och han deltog med framgång även i andra grenar. Jag vet inte, om det var han som lockade hit de andra, men faktum är, att idrottsklubben i början av trettiotalet förfogade över en rad utom­ordentligt framstående idrottsmän. Namn som Henry Lindblad och Dompen Nilsson kommer folk än i dag ihåg. De gjorde sig kända långt utanför landets gränser. Bland idrottsmän näst intill dem bör näm­nas Apell, Branting och Rosenblad, varav Ragnar Apell även blev en mycket duktig idrottsledare.

Att här räkna upp resultat i en lång rad kan inte vara till någon uppbyggelse för läsaren. Då är det bra mycket trevligare att leta litet i gömmorna efter någon god his­toria eller rolig episod från den tiden.

En finsk vice häradshövding ha­de köpt en kostym av Dompen Nilsson, som var försäljare på Herrkonfektion. Häradshövdingen var litet för rund om magen, så byxorna stramade. En häkta och några byxknappar måste flyttas. Man kom överens om, att ändringen skulle göras genast och att kostymen efter ändringen skulle avprovas i en hytt på finlandsbåten Bore I, med vilken häradshövdingen skulle re­sa samma eftermiddag. Det visade sig, då Dompen kom dit ned med kostymen, att han fll.tt med sig fel kavaj från NK. Nu var goda råd dyra. Båten skulle gå och det gällde att handla snabbt. Ingen droskbil fanns till hands, men Dompen var en god löpare och hade snart ku­tat de 600 meterna från Skeppsbron till NK. Efter några minuter såg man honom på nytt rusa iväg genom Kungsträdgården med en kavaj slängande efter sig. Det var en flåsande men nöjd NK-representant, som kort därpå visade sig i hyttdörren och lämnade över rätt kavaj. Det är bra ibland att vara en god löpare.

Att båten just backat ut, då Dompen kom upp på däck och skulle gå iland, är en annan historia, som inte har med idrott art göra.

Nu frågar kanske läsaren: ”Här har bara talats om friidrott”.

Fanns det då inget annat på programmet?

Jodå! Skytte, simning, skidåkning och framför allt orientering var framstående grenar, även om friidrotten kom att synas mest utåt. Skyt­tar som Olle Fransson, Holger Hagberg och senare Ragnar Karlsson bör inte förbigås vid en skildring av detta slag. Det var skyttar, som kunde mäta sig med vem det vara månde. Att man inom Skarp ro under en lång följd av år hade populäre inspektören Bernhard Jons­son till kompanichef och som skicklig och synnerligen intresserad skytt kunde räkna direktören Tom Björklund till sina led, bidrog inte minst till den stora livaktigheten under 30-talet.

Det var åtskilliga evenemang som kom till stånd under NK-idrot­tens glansperiod. Semesterhemmet Säby började spela en allt större roll som samlingspunkt vid skidtävlingar och orienteringar. Det var en naturlig träffpunkt, dit det var lätt att komma, där terrängen var lämplig och där man kunde ordna trevliga samkväm. NK:s stora orienteringstävlingar talar gamla skogsluffare fortfarande om. Det var jättemönstringar i sitt slag.

Nu började direktör Ragnar Sachs komma in i bilden

Det blev allt vanligare, att han – inte så sällan till häst – kom och inspekterade pojkarna eller tjänstgjorde som prisutdelare. I ett chefslag i fotboll stod han i mål 1935. Om man frågar direktör Sachs, vilket som är hans trevli­gaste idrottsminne, berättar han med förtjusning om den matchen.

”Slaktarn” Sjögren, som spelade i springpojkslaget, råkade plöts­ligt befinna sig ensam med bollen vid straffpunkten. Han höll just på att lägga bollen tillrätta för att ordna till en snygg strut, som det heter, då direktör Sachs ropade från sin plats mellan stolparna:

Gör du mål, blir du avskedad.

Grabben, som tydligen inte var van vid sådana försvarsmetoder, rappade fullständigt fattningen och sköt bredvid.

Kriget kom och med det beredskapen…

och allt vad den innebar av nationell uppryckning. Fält­sporten och riksmarscheran­det slog igenom. Även på NK lade man ner mycket arbete på en del militärt be­tonade idrottsgrenar. Där gick direktör Göran Holm­qvist i spetsen. Han entu­siasmerade de anställda att deltaga och var själv med överallt. Följden blev att folk som aldrig i sitt liv hade skjutit med gevär, plötsligt började träna skytte, och art damer och herrar i alla åldrar gav sig ut och riksmarscherade.

Det var under en sådan där beredskapsskjutning på Stora Skuggan, som en stackars nybörjare inte kunde träffa tavlan. Harry Ungewitter, som för tillfället var permitterad från det militära, stod bredvid.

”Får jag låna geväret”, sade han, ”det är nog inget fel på vapnet, utan på den, som håller i det!” Sade och tryckte av ett skott. Mitt i prick! ”Där ser Du”, kommenterade Uncas, ”geväret går ju fint”. Att han sedan inte sköt något ytterligare skott var nog klokt, allra helst som det inte fanns något korn på vapnet i fråga.

En idrottsgren, som dittills levat litet i skuggan av de stora, näm­ligen.

Fotbollen började nu komma i rampljuset

En yngling vid namn Goggo Karlsson hade genom ett energiskt arbete lyckats få fram ett slagkraftigt fotbollslag. Sin största fram­gång hade hans lag, då man 1941 segrade i korporationsserien. Un­der mer än tio år höll NK :s fotboll slag sedan sin ställning som ett av Stockholms bästa korporationslag.

Efter krigets slut inträdde en vändpunkt för NK-idrotten. De stora stjärnornas tid var förbi och med dem även de stora framgångarna. Friidrotten började samla allt färre intresserade under det lagidrot­terna fotboll och bandy fick den stora anslutningen. En annan gren, bowling, började riktigt komma i ropet.

”Landala deltog med framgång även i andra idrottsgrenar”. Här övervakar han som domare artighetsbetygelserna mellan Berit Spångberg o. Åke Lagraeus vid en skämtmatch på Stadion.

I det sammanhanget kan det vara roligt att konstatera, att general­konsul Josef Sachs, gemenligen kallad ”Generalen”, med tiden blev bowlingbiten. En gång i veckan tog han ett parti med prins Eugen i Kungsholmshallen, där de båda gentlemännen brukade spela. Som enda supporters och åskådare hade de med sig sina chaufförer Eriksson och Lund. Dessa brukade ha en liten privat vadslagning, där de satt på läktaren. Vem av dem, som tjänade mest, har inte gått att utröna, men det sägs, att Lund en gång måste låna en krona av prins Eugen för att kunna betala Eriksson.

Ja, vad skall jag nu säga om 1950-talet?

”Di gamle” tycker nog att Idrotts- och Skytteklubben NK numera inte är, vad den varit. Detta skulle jag vilja kommentera med några synpunkter, välbekanta för varje idrottsledare.

I idrottens barndom fram till andra världskriget var förhållandena helt annorlunda än nu. Jag roade mig med att forska litet i ett register för att få en uppfattning om, var 1920- och 1930-talets idrottsmän på NK bodde. Gator som Malmskillnadsgatan, Brunnsgatan, Jakobs­bergsgatan och Gref Thuregatan återkom ständigt, samtliga inte längre bort belägna än att man kunde promenera hem och äta och sedan träffas på Östermalms idrottsplats för träning och tävling. Idrotten var dessutom en fritidssysselsättning, som inte var förenad med några större utlägg.

Hur är det nu? De flesta idrottsledare inom korporationsidrotten klagar över det bristande intresset. Men är det så konstigt? Nu bor de anställda i regel långt ute i förorterna med upp till en timmes resa. Det kan inte vara så värst uppiggande att en eller flera kvällar i vec­kan stanna kvar i stan för att spela bowling eller fotboll i firmalaget. En annan sak är, att konkurrensen om ungdomen är större nu än förr. Inte fanns det spisarklubbar på 1920-1930-talet. Inte hade ungdomen bilar och motorcyklar i den utsträckning den nuvarande levnadsstan­darden givit dem möjlighet till. Och inte fanns det tusenskönetäv­lingar och TV-evenemang som konkurrerade.

Detta är naturligtvis inte hela problemet men det kan möjligen ge en antydan om, varför vi inte ställer upp i Dagbladsstafetten och sven­ska mästerskapen med ett dussin idrottsmän. Trots svårigheterna skall ingen tro, att idrotten på NK ligger nere. Det är bara så, att den lik­som bytt ansikte. Den nuvarande styrelsen konstaterade för några år sedan, att tiden var mogen för en omläggning. De stora, utåt synliga evenemangen med klubbens hela samlade insats bakom, ersattes av sektionsidrott, där man driver sin speciella gren. De sektioner, som inte kan uppvisa god aktivitet, får inte några anslag för sin verksamhet.

Under direktör Ragnar Sachs tjugoåriga ordförandetid brukade han skoja med idrottssekreteraren så fort denne visade sig i dörröppningen ”Hur mycket kostar det?” Det finns all anledning, då man skriver NK :s idrottshistoria, att inte förbigå de personliga insatser, som di­rektörerna Ragnar och Herbert Sachs – den sistnämnda även ordfö­rande under fyra år – samt direktörerna Rudolf Kalderen och Tom Björklund i olika avseenden gjort för idrottsklubben.

Ännu några idrottsledare bör nämnas. I inte mindre än 17 år var Harry Ungewitter styrelseledamot och offrade en mängd fritid på idrottsklubben. En av sekreterarna efter Tage Oscarius var Albin Hedin, nu välbeställd direktör i Sundsvall. Han hade en energi, som kunde försätta berg och var under flera år klubbens bäste idrottsman. I mitten av 40-talet anställdes Curt Hesselgren som sportledare. Hans största insats var ”4-landskampen” mellan de nordiska ländernas främ­sta varuhus, Magasin du Nord, Sten & Ström, Stockmanns och NK. De

Ännu några idrottsledare bör nämnas. Tage Oscarius var idrotts­klubbens energiske sekreterare under hela 40-talet och stod i spetsen för en mängd stortävlingar i NK:s regi. Om hans verksamhet hade varit förlagd till 1950-talet hade han säkerligen blivit betecknad som en idéspruta. I inte mindre än 17 år var Harry Ungewitter styrelse­ledamot och offrade en mängd fritid på idrottsklubben. En av sek­reterarna efter Tage Oscarius var Albin Hedin, nu välbeställd di­rektör i Sundsvall. Han hade en energi som kunde försätta berg och var under flera år klubbens bäste idrottsman. I mitten av 40- talet anställdes Curt Hesselgren som sportledare. Hans största insats var ”Fyrlandskampen” mellan de nordiska ländernas främsta va­ruhus, Magasin DuNord, Sten & Ström, Stockmanns och NK. De tävlingarna, som gick på Stadion sommaren 1947, blev ett lyckat jätteevenemang.

Om de nuvarande idrottsledarna får en framtida skribent vittna.

Så här många åskådare var det vid simpropagandan 1951.

Jag förstår, att många kommer att bli gramse på författaren, därför att de själva eller deras speciella favoriter inte blivit omnämnda. Jag skall genast försvara mig. Ingen är bortglömd! Ni finns alla med mel­lan raderna även om Ni inte syns. Jag skulle kunna göra en särskild bilaga med hundratals namn pli. personer, som vi måste vara tacksam­ma mot, för att de på ena eller andra sättet fört NK-idrotten framåt, men jag disponerar bara cirka 10 rader till av Rullans dyrbara ut­rymme och liksom varje trägen uppsatsskrivare måste jag ha en av­slutning.

I en sådan är det brukligt att tala om framtiden. För oss, som sit­ter i styrelser och sektioner finns ingen strävan efter att på nytt göra Idrotts- och Skytteklubben NK till en storklubb. En stor klubb är den fortfarande men med en småklubbs karaktär. Genom våra sek­tioner, som var för sig är som en liten idrottsklubb, vill vi i stället ge:

Motion åt alla anställda!

Det är väl en tilltalande programförklaring vid ett 40-årsjubileum?

/G. Törner

Ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1956:1 (årgång 30)