Affärsbankerna och staten

Som vi sett tillkom de första egentliga affärsbankerna i Sverige vid mitten av 1800-talet. Tillstånd att starta bank både före och efter denna tidpunkt kunde bara uppnås genom att bolagsmännen (eller senare aktiebolaget) sökte oktroj av staten. Verksamheten var noga styrd genom att staten skulle godkänna bolagsregler och utlåningsreglemente. Det stadgades även om kapitalkrav och hur en grundfond skulle finansieras. Till detta kom att den sökande måste kunna argumentera för att verksamheten ”var för landet nyttig”. I praktiken var det Finansdepartementet som godkände etableringar av bankverksamhet. Det första aktiebolaget inom finanssektorn var Skandinaviska Kreditaktiebolaget med säte i Göteborg, grundat 1863. Den vanligaste ägarmodellen för affärsbanker var under lång tid den enskilda firman med några få kompanjoner som ägare.

Sett i efterhand blev 1864 ett märkesår i det svenska bankväsendets historia. I nära samarbete lyckades Johan August Gripenstedt och André Oscar Wallenberg övertyga regeringen att utfärda en rad viktiga förordningar detta år. En var att bankerna inte som tidigare bara hade rätt att agera inom städerna. De kunde nu öppna lokalkontor också på mindre orter. Ännu viktigare var att de enskilda bankerna från och med nu hade rätt att utge egna sedlar med täckning i ädla metaller och knutna till det internationella guldmyntfotssystemet. En tredje viktig nyhet var att staten inte längre skulle avkräva grundarna av nya banker att de bevisade sin allmännyttiga karaktär. I praktiken innebar de nya förordningarna att systemet med särskilda oktrojer försvann. Staten skulle förvisso även i fortsättningen övervaka bankernas verksamhet. Men när det gällde nyetablering var systemet mera liberalt än tidigare. Följden blev en kraftig nyetablering av affärsbanker – rentav en fördubbling (till tjugofyra) bara under 1865 och 1866. Som en effekt av aktiebankernas ökade betydelse under 1870-talet tillkom en särskild lagstiftning för dessa. Bland de större bankaktiebolagen återfanns Handelsbanken, som under Louis Fraenckel utvecklades till en modern bank med organiserad inlåning och utländsk upplåning till industrin.

I längden kunde inte Finansdepartementet stå för all tillståndsgivning och kontroll. För att underlätta arbetet inrättades 1876 en särskild bankbyrå med en bankinspektör. Med denna som grund skapades 1907 en myndighet, ämbetsverket Bankinspektionen, som lösgjordes från Finansdepartementet. Chef blev den dynamiske Robert Benckert, som sedan 1880-talet hade skött verksamheten på Finansdepartementet. En ökad kontroll av affärsbankerna tillkom genom 1903 års banklagar. Det är omvittnat att Benckert höll affärsbankernas chefer hårt i herrans tukt och förmaning. Han pläderade för en stark statlig kontroll för att på så sätt bygga upp ett allmänt förtroende för affärsbankernas verksamhet. I sina fruktade anteckningsblock (”testamentet”) noterade han bankernas och chefernas försyndelser och misstag.

Sverige hade haft en Riksbank, ägd av ständerna, sedan 1668. Men den fungerade knappast som en modern centralbank förväntas göra. Den hade varken monopol på att ge ut sedlar eller möjlighet att utöva kontroll över bankernas in- och utlåning. Den hade inget diskonto till sitt förfogande för att påverka sparandet och utlånandet i landet. Snarast var den en regeringens bank som staten kunde använda för att finansiera viss verksamhet. Till stora delar drevs den på affärsmässiga grunder (åtminstone efter 1830-talet) utan hänsyn till någon av staten utförd ekonomisk politik. Det var först genom 1887 års riksdagsbeslut som det stod klart att de enskilda bankernas sedelutgivning skulle läggas ned och ersättas av Riksbankens monopol, som ett första steg mot en modern centralbank. Men denna omvandling tog tid att förverkliga, och inte förrän 1903 var sedelutgivningen centraliserad. Detsamma gällde räntan. På 1870-talet fick Riksbanken en viss kontroll genom utökad verksamhet som långivare till affärsbankerna, men det var inte förrän på 1890-talet som den först prövade metoden att höja diskontot för att få till stånd ett minskat utflöde av valuta ur landet. Överhuvudtaget dröjde det till efter första världskriget innan Riksbanken blev en centralbank i modern mening.

I och med 1864 års banklagstiftning hade alltså Gripenstedt och Wallenberg sjösatt något som de något skrytsamt kallade ”världens bästa banksystem”. De hade utan tvekan lyckats skapa en bättre ordning än tidigare i balansen mellan det allmänna och det privata. Men systemet sattes på hårda prov i samband med den allmänna kris som utbröt 1878, de enskilda bankerna förlorade prestige och förtroende. Uppbyggandet av en mera tydlig kontrollfunktion genom en särskild bankinspektion måste självfallet ses i detta ljus. Men i själva verket hade systemet ifrågasatts radikalt redan tjugo år tidigare under den kris som hade tvingat regeringen att gå in och avlägsna flera enskilda banker från konkursens brant. Vad som i praktiken sjösattes var ett system med staten som överbeskyddare och yttersta garant för bankväsendet, ett system som även kom att gälla i andra länder. Banker var för viktiga för att fallera. Statsmakterna måste vid vissa tillfällen gå in och skydda insättarnas pengar och upprätthålla allmänhetens tilltro till banksystemet. Om systemet hotades väntade nya och oväntade faror runt hörnet. Det var inte värt risken att släppa loss sådana.

När bankräntan, som varit begränsad till 6 procent fram till 1864, släpptes fri, lades också grunden för en ny sektor i industrisamhället där man köpte och sålde kapital, valuta och krediter. Banker etablerades över hela landet, och den regionala prägeln var tydlig. Sundsvallsbanken, Västgötabanken, Östgötabanken, Skånska Banken och Värmlandsbanken är exempel på regionalt verksamma banker. Dessa kan ses som arvtagare till äldre tiders kapitalflöden och finansiella förbindelser mellan industriidkare och jordägare.

Vid sidan av affärsbankerna fick Sverige också andra kreditinstitut. Hypoteksföreningarna – de äldsta från 1830-talet – gav fastighetskrediter främst till jordbruk och järnbruk, samtidigt som de lånade upp kapital utomlands. Försäkringsväsendet kom också att spela en viktig roll för den inhemska kreditmarknaden under 1800-talets andra del. Störst betydelse som sparform hade livförsäkringen, vilken började byggas upp av Skandia år 1855.

Författare: Lena Andersson-Skog och Lars Magnusson

Lena Andersson-Skog är professor i ekonomisk historia vid Umeå universitet och Lars Magnusson är professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet. Avsnittet är hämtat ur boken Det svenska näringslivets historia 1864–2014, del I: 1864–1914 Samhällsdynamik och industrialisering. Boken har getts ut genom ett samarbete mellan Dialogos Förlag och Centrum för Näringslivshistoria.

Dela med dig av dina tankar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.