Aktiebolaget som organisationsform växer fram

Det som idag kan betraktas som ett signum för en industriell ekonomi, nämligen aktiebolaget, hade länge en undanskymd roll under själva industrialiseringen. Aktiebolaget hade en snårig väg till det definitiva genombrottet som verksamhetsform i svensk ekonomi, trots att den första lagen om möjligheten att bilda (och ännu viktigare att upplösa) aktiebolag tillkom efter fransk förebild den 6 oktober 1848 och började gälla den 1 januari 1849.

Aktiebolaget är en verksamhetsform som bygger på tanken att bolag kan delas upp i andelar som kan köpas och säljas. Sedan åtminstone 1600-talets början hade staten givit oktrojer (kungliga privilegiebrev) för olika ekonomiska aktiviteter. Bergslagsprivilegierna har redan nämnts; andra exempel är de handelskompanier och industriella verksamheter som startades under 1700-talet som Alingsås Manufakturverk, bildat 1724, och Rörstrands bolag, bildat 1726. Gemensam för dessa företagsformer var oktrojen, som gav en individ eller en grupp individer rätt att bedriva verksamhet som handel, manufaktur eller, vilket var vanligt under 1800-talets första del, kanalbyggen. Tillståndet innebar ofta något slags monopol, till exempel geografiskt, och individerna kunde sälja sina andelar, men verksamheten var begränsad i tid, så när den beviljade perioden tog slut upplöstes bolaget. En förnyad ansökning om oktroj kunde emellertid lämnas in.

Ett av de mest kända bolagen från de kungliga privilegiernas tid är Ostindiska Kompaniet. Initiativtagare var skotten Colin Campbell, men snart drogs flera handelsmän in i verksamheten, särskilt från Göteborg (till exempel Niklas Sahlgren) men även från Stockholm (till exempel Henric König). Bolaget fick exklusivt privilegium att under en viss tid bedriva handel med Ostasien, särskilt Kina. Sammanlagt utfärdades fem oktrojer mellan 1731 och 1809, och bolaget upplöstes 1813. Många delägare kom och gick under denna period, och företaget fungerade alltså som ett slags aktiebolag med syfte att utöka kapitalbasen för verksamheten. Till en början opererade det med tillfälliga kapitalinsatser som betalades tillbaka (samtidigt med vinsten) när fartygen återkom från Kina till Göteborg. Men från 1753 och framåt drevs verksamheten med en ”ständig fond” som blev kvar i företaget åtminstone till dess att oktrojen upphörde.

De tidiga bolagen av denna typ hade varit sårbara i främst ett hänseende: om de gick i konkurs kunde fordringsägarna göra anspråk på ägarnas övriga förmögenheter. I vissa fall gavs innehavarna begränsad ansvarighet i privilegiebrevet, i andra fall var rättsläget oklart. Under 1800-talets första hälft bildades också bolag utan oktroj, men med ansvarsfrihet för ägarna inskriven i bolagsordningen, men även där var rättsläget oklart; om företaget gick överstyr riskerade ägarnas privata ekonomi att dras in i konkursen. Behovet av att ordna upp det oklara rättsläget gällande den ekonomiska ansvarsfriheten var en grundorsak till aktiebolagslagens tillkomst. Tanken att tillåta så kallad ”begränsad skyldighet” hade utvecklats i England och blev godkänd i Sverige år 1848.

Lagen reglerade framför allt formerna för bolags bildande och upplösning. Den föreskrev att bolagsordningen måste stadfästas av kungen för att aktieägarna skulle njuta frihet från personligt ansvar. Alla skriftliga bolagshandlingar inklusive aktiebreven skulle undertecknas av styrelsen. Eftersom lagen inte innehöll något direkt förbud mot att bilda aktiebolag utan stadfästelse, bildades efter lagens tillkomst ganska många osanktionerade aktiebolag. I vad mån och under vilka förutsättningar aktieägarna i sådana bolag svarade för bolagets förpliktelser var dock oklart. Kravet på att företag hade ordentlig bokföring skärptes dels genom en förordning om handelsböcker och handelsräkningar år 1855, dels genom en moderniserad konkurslagstiftning år 1862.

Att aktiebolag kunde delas upp i andelar som värderades och såldes på en marknad skapade nya villkor för finansiering av storskaliga och expanderande verksamheter. Under det första decenniet med den nya aktiebolagslagen, mellan 1849 och 1859, bildades dock nästan lika många nya aktiebolag som bolag med oktroj; vi kan se att 78 aktiebolag respektive 77 ”bolag på andelar” registrerades. Under den första industrialiseringsperioden var det således vanligare med traditionella företagsformer, och de levde kvar vid sidan av de nya aktiebolagen.

Att döma av nationalekonomen och professorn Torsten Gårdlunds klassiska genomgång av svensk industris kapitalanskaffning och ägarformer under 1800-talet var det inte heller alla, inte ens bland de framgångsrika och sedermera stora företagen som startades efter 1848, som inledde sin verksamhet som aktiebolag. Ett av de första inregistrerade aktiebolagen i landet, Gefle Manufaktur i Strömsbro utanför Gävle, grundades 1849 av Per Murén, borgmästare i Gävle och borgarståndets talman i riksdagen, tillsammans med bland andra Lars Johan Hierta, framträdande industri- och tidningsman och liberal politiker i Stockholm. Denna textilfabrik utformades som en mönsteranläggning för att visa värdet av internationella kontakter. Den blev nydanande för svensk industri genom att använda engelsk fabriks- och byggnadsteknik. Engelsmannen William Owens ledde såväl bygget som verksamheten i fabriken. Den tekniska utrustningen hämtades från Storbritannien, liksom flera av de anställda.

År 1849 startade förutom Gefle Manufaktur sju aktiebolag (däribland Södertelge Kanal- och Slussverks Aktiebolag, som hade bildats enligt de nya reglerna redan 1848). De utgjordes i övrigt av tre järnvägsbolag, ett ångfartygsrederi, Djurgårdens tivoli samt Södertelge wattenkur-anstalt. Under 1850-talet tillkom i första hand industriaktiebolag inom textilindustri och träindustri, särskilt sågverk. År 1859 var 52 bolag verksamma i Sverige enligt aktiebolagslagen.

Hur framgångsrika var då de första decenniernas aktiebolag? Om vi tittar närmare på de 78 aktiebolag som bildades fram till 1859, var hälften av dem fortfarande verksamma vid 1880-talets början. År 1900 var 25 av denna första generationens aktiebolag fortfarande aktiva, däribland 18 industriaktiebolag. Här framgår också konsumtionsvaruindustrins starka roll under den tidiga indutrialiseringen – av dessa 18 bolag var fem bryggerier och fem textilfabriker.

En sammanställning som gjordes på uppdrag av Kommerskollegium år 1882 visar att det mellan 1849 och 1881 hade bildats totalt 2 048 aktiebolag i Sverige. Av dem var drygt hälften aktiva när undersökningen gjordes (se tabell 2).

Tabell 1. Antal inrättade aktiebolag 1849–1881 fördelade på tidsperioder och branscher.

Bransch                             Period

Källa: Egna bearbetningar av van der Hagen, L & Cederschiöld, S (1882), Svenska aktibebolag med begränsad ansvarighet 1848–1882. Stockholm.

Handelsaktiebolag och bolag inom service och tjänster blev allt vanligare från 1860-talets mitt – under resten av seklet svarade dessa för mellan 30 och 40 procent av bolagsbildningen. Antalet aktiebolag växte snabbt, särskilt under 1870-talet när nära 750 industriella aktiebolag inrättades. Under detta decennium ökade framför allt antalet aktiebolag inom verkstadsbranschen. Tydligt är också att omstruktureringen av bruksekonomin i framför allt Mellansverige, järnvägsbyggandet i privat och kommunal regi samt den expanderande rederiverksamheten präglade bolagsbildandet under 1870-talet.

Tabell 2. Antal verksamma aktiebolag fördelade på branscher 1881 samt totalt inbetalat aktiekapital i miljoner kronor.

Källa: Egna bearbetningar av van der Hagen, L & Cederschiöld, S (1882), Svenska aktibebolag med begränsad ansvarighet 1848–1882. Stockholm.

Ett tydligt drag i utvecklingen var att bolagsdödligheten var omfattande under hela 1800-talet, då många bolag bara överlevde några år. Det var dock inte alltid affärsmisslyckanden som ledde till att aktiebolag lades ner. Aktiebolag etablerades ibland för att finansiera utbyggnaden av infrastruktur, exempelvis en kort järnvägssträcka eller en kanal. När bygget var klart, upphörde bolaget och driften togs över i andra former eller av andra aktiebolag. Från 1870-talet ändrade också en rad äldre bruk och sågverk form till aktiebolag. Det innebar inte att aktierna var till salu utanför den närmaste kretsen – i många fall omvandlades handelshus som köpt sågverk och kvarnar till familjeföretag i aktiebolagets form. Det var ett sätt att stadfästa en åtskillnad mellan familjens förmögenhet och bolagets ansvar, alltså en övergång från solidariskt ägande och ansvar till en företagsledning utan personligt ansvar. Detta var särskilt vanligt inom järnhanteringen, en gammal bruksekonomi med många familjeföretag, där bildandet av aktiebolag just var en fråga om att formellt skilja på familjens privata egendom och företagets kapital mer än en förändring av verkesamhetens inriktning. Sålunda utgjorde familjeföretag en stor del av det totala antalet aktiebolag. Köpmännen fungerade under denna tid ofta som företagsledare. Inom handel och liknande verksamheter tog det ännu längre tid att popularisera aktiebolagsformen.

Sammanfattningsvis kan vi se att en gradvis anpassning till industrisamhällets olika behov av krediter, regler, tillit och transparens skedde. Aktiebolaget underlättade allokering av både inhemskt kapital och kapitalimport genom emissioner. Aktiebolaget var också grunden för den horisontella kombinationen av intressen i koncerner och truster, för den vertikala föreningen av olika produktionsmedel och för integrationen och samspelet mellan olika ägargrupper – inhemska och utländska. En särskilt viktig sektor var det moderniserade och snabbt växande bankväsendet.

Text: Lena Andersson-Skog och Lars Magnusson

Lena Andersson-Skog är professor i ekonomisk historia vid Umeå universitet och Lars Magnusson är professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet. Avsnittet är hämtat ur boken Det svenska näringslivets historia 1864–2014, del I: 1864–1914 Samhällsdynamik och industrialisering. Boken har getts ut genom ett samarbete mellan Dialogos Förlag och Centrum för Näringslivshistoria.