Alex Wenner-Grens visioner var för moderna för sin tid

Vissa framtidsvisioner är mer verkliga än andra. Samtidigt kunde många produkter, som vi i dag ser som självklara, upplevas som rena fantasierna när de först föreslogs. Axel Wenner-Gren var företagaren som satsade stort på revolutionerande produkter – som mer eller mindre floppade.

För att en produkt ska gå från idé till verklighet krävs pengar, drivkraft och inflytande – Wenner-Gren hade allt av det ovanstående. Efter att under tidigt 1900-tal ha utbildat sig i Sverige och Tyskland tog han anställning hos Separator AB som reseförsäljare. Under en promenad i Wien fick han i ett skyltfönster syn på den nya amerikanska uppfinningen dammsugaren och det dröjde inte lång tid innan Wenner-Gren blev ansvarig för dammsugare i företaget. 1912 köpte han glödlampsföretaget Lux som då blev det första företaget att tillverkar hushållsdammsugare.

1919 går Lux samman med Elektromekaniska till Elektrolux (från 1957 Electrolux). Under sin tid som vd för Electrolux under åren 1919 till 1939 blev företaget internationellt framgångsrikt för sin försäljning av dammsugare och kylskåp. Wenner-Gren levde kring efter första världskriget bland annat i USA samtidigt som han var största aktieägare i Bofors som haft affärer med den tyska Krupp-koncernen. Detta, tillsammans med det faktum att Wenner-Gren hade vissa politiska ambitioner ledde till att han blev misstänkt att vara tysk spion av FBI och svartlistades 1942 av såväl USA som Storbritannien.

Under andra världskriget levde Wenner-Gren i Latinamerika men återvände efter kriget till Sverige för första gången sedan 1940. 1946 upphävdes svartlistningen mot honom vilket ledde till att han kunde satsa stora pengar på nya projekt och produkter. Redan under 1930 och 40-talen hade Wenner-Gren tillsammans med fransmannen Emile Mathis, satsat stora pengar på en ny flygmotor under namnet Mawen. Framgångarna uteblev dock och Wenner-Gren valde att donera motorn och en del pengar till ett laboratorie på University of Kentucky som fortsatte utvecklandet. Något senare fick en schweizisk uppfinnare att satsa pengar på Wegeratorn – en apparat som skulle omvandla värme till energi. Som man förstår blev det inte någon större framgång.

Programmerare, Irma Lewis, vid Alwac III-datorns konsol, 1959. Bildkälla: Wikimedia Commons.

1952 ville Wenner-Gren utveckla sitt intresse för maskiner och automation och köpte därför företaget Logistics Research, baserat i Kalifornien. Där tog man fram Alwac III som med en kostnad på 85 000 dollar, en vikt på kring ett ton och ett internminne på 8 kB var en för tiden liten och välfungerande datamaskin. Den första kopian gav Wenner-Gren till det amerikanska flygvapnet som ett bevis för hur han såg USA som sitt hemland – sedan 1909 var Wenner-Gren gift med den amerikanska operasångerskan Marguerite Gauntier.

Chef för Logistics Research var Sir Robert Watson Watts som under kriget varit en av namnen bakom radarn. Watson Watts övertygade Wenner-Gren om att han kunde ta fram en större och snabbare dator. Arbetet drog dock ut på tiden samtidigt som kostnaderna sköt i höjden; Wenner-Gren hade gett ledningen fria händer och startade upp ett försäljningsteam i såväl USA som i Sverige för att marknadsföra Alwac 80 samtidigt som teknikerna jobbade vidare. Flera medarbetare försökte övertyga Wenner-Gren om att sälja bolaget till IBM, när de fortfarande hade ett visst försprång, men han vägrade. I Sverige hade bolaget tagit på sig en förskottsorder på 13 miljoner kronor och utbildat cirka 300 personer i operativsystemet.

När Wenner-Gren sålde Electrolux till Wallenbergsfären så beställde de även en Alwac 800 men datorn levererades aldrig. En medarbetare beskrev prototypen som en blinkande och snurrande maskinprototyp som endast bestod av en samling lösa delar som inte hade fogats samman. Fabriken med över 1000 anställda verkade mest producera komponenter som de kunde sälja vidare svart och på så sätt ge vinst till några få i ledningen. År 1958 kunde inte Wenner-Gren göra annat än att konstatera sitt misslyckande med förluster på 8-10 miljoner dollar och lägga ner fabriken.

Redan 1951 hade Wenner-Gren börjat intressera sig för enskenståget – ett tåg som gick på endast en spårskena – då en bekant gjort honom uppmärksam på uppfinningen som tagits fram av två tyska ingenjörer. Enskenståget var snabbt, ljudlöst och säkert – enligt Wenner-Gren framtidens färdmedel som skulle komma att ersätta såväl det konventionella tåget och flyget för länga resor. Samma år grundades ett bolag under tyskarnas ledning och en provbana på 1.7 kilometer byggdes i Köln. Kostnaderna sköt i höjden, ledningen byttes ut och man satsade mycket på marknadsföring men inga beställningar gjordes. Till sist fick Wenner-Grens vän Alfried Krupp gå in som partner samtidigt som han lånade ut 7 miljoner D-mark till bolaget. Pengarna gick åt fort, bland annat genom att man köpte upp den amerikanska konkurrenten Monorail Incorporated.

Mot slutet av 1950-talet fick man äntligen en beställning på att bygga en Monorailbana på Disneyland utanför Los Angeles. Istället för ett ge vinst så ledde dock bygget endast till att man blev tvungen att betala 25 000 dollar till Disney koncernen för den reklamplats som banan innebar. Samtidigt lyckades Disney få monopol för Alweg byggen på nöjesfält och utställningar i USA. Wenner-Gren försökte då att sälja in Alweg systemet i hårt exploaterade städer eftersom banan var tänkt att bygga på pelare över staden vilket gjorde att man kom undan de dyra markpriserna. Redan 1953 hade han planer på att inom några år bygga en “riksbana” från Norrland till Sydsverige – ett helt nytt transportsystem som skulle vara mer effektivt och och ekonomiskt än vad han menade att man kunde föreställa sig. I dag finns inget inkomstbringande Alweg-tåg – hela projektet kostade istället Wenner-Gren runt 50 miljoner kronor.

Hur kommer det sig då att Wenner-Gren som innan kriget gjort stora ekonomiska framgångar med främst Electrolux valde att satsa på dessa, visserligen framtidsvisionära, men ekonomiskt instabila projekten? Enligt Ragnar Bohman och Ingrid Dahlberg som skrivit Wenner-Gren biografin Dansen kring guldkalven kan en förklaring vara att han efter kriget ständigt sökte efter ett lyckokast likt Electrolux dammsugaren som varit grunden till hans framgångar.

Under 1950-talet satsade Wenner-Gren även på uppfinningar som blodcentrifuger, snabbtelefoner, högtalartelefonen Wegephon och Luftkudden – en slags flygmaskin. Samtliga av hans satsningar togs under slutet av hans liv över av medarbetarna Birger Strid och Bo Nyman som 1958 grundade ABN (Aktiebolaget Bo Nyman) som fortsatte att utveckla ett flertal av Wenner-Grens uppfinningar i en fabrik i Bollmora söder om Stockholm. Den aldrig färdigställda Alwac 800 testades under 1960 av Chalmers tekniska högskola i Göteborg där Wenner-Gren 1957 blev utsedd till teknologie hedersdoktor. Alwac III utvecklades under det nya namnet Wegematic 1000 och såldes i relativt stor utsträckning.

1961 avlider Axel Wenner-Gren nästintill barskrapad efter alla år av finansiella snedsteg och felaktiga investeringar med lånade pengar. Trots att Wenner-Grens ekonomiska tänkande lämnade mycket att önska så var hans visionära gärning när det kommer till produkter som vi idag inte kan tänka oss utan – som till exempel persondatorn –  stor.

Dela med dig av dina tankar