Ett generellt problem under de första efterkrigsdecennierna var bristen på arbetskraft, framför allt inom tillverkningsindustrin. Sverige hade ett uppenbart behov av att importera arbetskraft. Forskningen är dock inte enig om arbetskraftsinvandringen var komplementär, det vill säga syftade till att fylla behovet av särskilt kvalificerad arbetskraft, eller om den i första hand var ersättande, det vill säga att den invandrade arbetskraften i första hand anställdes för relativt okvalificerade, oattraktiva och lågavlönade arbeten som den svenska arbetskraften inte efterfrågade. Däremot är forskningen enig om att det fanns ett stort behov av mera arbetskraft på den svenska arbetsmarknaden som helhet.
Direkt efter kriget var dock oron för en efterkrigsdepression så utbredd att 1945 års utlänningslag, i likhet med 1927 och 1937 års lagar, i många avseenden syftade till att begränsa möjligheterna till invandring. Vissa företag ordnade därför på egen hand rekryteringsresor för att tillgodose behovet av nyckelarbetskraft. Motståndet från fackligt håll, särskilt från metallindustriarbetarförbundet, var dock starkt, och regeringen inrättade hösten 1946 en särskild partssammansatt kommitté – Beredningen för utländsk arbetskraft – för att utreda och genomföra kollektiv rekrytering av utländsk arbetskraft, framför allt från Italien, Ungern och Österrike.
Snart framstod rekrytering av italienska industriarbetare som det främsta alternativet, även om också finländare och faktiskt även svenskar som tidigare utvandrat till Nordamerika stod högt i kurs, särskilt hos arbetsgivarrepresentanten SAF. Drivande bakom fokuset på italienska arbetare var Göteborgsföretaget SKF, som sedan länge haft affärer med Fiatkoncernen, det italienska storföretaget som hade sitt huvudkontor och stora fabriksanläggningar i Turin. I norra Italien fanns det vid tillfället ett överskott på kvalificerade arbetare, och det var dessa som de svenska företagen ville locka till sig.
En andra grupp av utländsk arbetskraft som de svenska myndigheterna bidrog till att få till Sverige var sudettyska flyktingar. Fackföreningarna, som i övrigt var mycket skeptiska till arbetskraftsinvandring, hade hjälpt dessa flyktingar till Sverige redan före kriget och stödde därför denna invandring. De exakta siffrorna över arbetskraftsinvandringen är osäkra, eftersom det inte alltid varit möjligt att skilja på ”vanlig” invandring och arbetskraftsinvandring. Men vi vet att över tusen arbetare från Italien invandrade under 1940-talets andra hälft, framför allt till Göteborg och Stockholm. Initialt fanns planer på att låta mer än fem tusen sudettyska arbetare invandra till Sverige, men slutresultatet är oklart. Under 1940-talets andra hälft invandrade årligen cirka fem tusen personer från Tyskland och Polen.
1950-talets invandringspolitik var generellt sett betydligt mer liberal än tidigare. Den ekonomiska tillväxten var ju relativt god, om än ganska långsam i jämförelse med vad som skulle komma under 1960-talets rekordår. År 1954 inrättades en gemensam nordisk arbetsmarknad, vilket innebar fri arbetskraftsinvandring från dessa länder. Samtidigt kunde utländska medborgare som inte behövde visum för att resa till Sverige stanna här och ansöka om arbetstillstånd. Mycket få ansökningar avslogs. Den aktiva arbetskraftsrekryteringen inriktades nu mot Västtyskland och Nederländerna, och senare också mot Belgien och Grekland. De nya reglerna och den nya praxisen innebar att arbetskraftsinvandringen i stort sett var fri från 1954 till 1960-talets mitt. Och det var framför allt finska arbetare som i tiotusental nu kom till Sverige.
Sammantaget ökade antalet utrikes födda invånare i Sverige kraftigt under perioden från andra världskrigets slut till 1960-talets mitt, från cirka 100 000 till drygt 400 000 personer, och av dessa var finländarna nästan 200 000. En stor del av denna invandring var arbetskraftsinvandring. Många bosatte sig i de städer och kommuner där det fanns tillverkningsindustri. Till de kommuner som hade relativt sett störst arbetskraftsinvandring hörde Surahammar, Gustavsberg, Olofström och Hallstahammar.
Att en ökad förvärvsfrekvens bland kvinnor också kunde bidra till att lösa arbetskraftsbristen förespråkades också alltmer efter andra världskrigets slut. Men fortfarande förväntades gifta kvinnor i första hand ta ansvar för hem och barn. Andelen gifta kvinnor av arbetskraften ökade under 1950-talet, men inte i samma takt som under 1960-talet. Samtidigt ökade också äktenskapsfrekvensen medan giftermålsåldrarna gick ned, vilket delvis motverkade målsättningen om fler kvinnor i arbetskraften. Det var således mellankrigstidens befolkningsfråga, där en minskande befolkning stod i centrum och där kvinnor skulle föda fler barn och fokusera på hushållet, som ställdes mot efterkrigstidens arbetskraftsbrist.
I 1959 års långtidsutredning utpekades de gifta kvinnorna som den enskilt största arbetskraftsreserven. Och tanken var nu att kvinnor som arbetskraft skulle komplettera en ökad arbetskraftsinvandring. En utbyggd offentlig barnomsorg i kombination med en ökad beredvillighet hos arbetsgivarna att rekrytera kvinnlig arbetskraft, inte minst genom att erbjuda deltidsarbeten, bidrog till att arbetsmarknaden på allvar öppnades för kvinnlig arbetskraft. När sedan den offentliga sektorn byggdes ut på 1960-talet, ökade den kvinnliga förvärvsfrekvensen i Sverige betydligt.
Författare:
Tom Petersson är docent i ekonomisk historia vid Uppsala universitet. Avsnittet är hämtat ur boken Det svenska näringslivets historia 1864–2014, del III: 1945–1965 Samhälle och näringsliv med gemensamma mål. Boken har getts ut genom ett samarbete mellan Dialogos Förlag och Centrum för Näringslivshistoria.
Dela med dig av dina tankar