Tvånget för näringsidkarna att ingå i en lokal yrkesorganisation, som avlöste skråna år 1846, försvann med näringsfrihetsförordningen 1864. Trots denna frihet bildade hantverkare, fabrikörer och köpmän ofta nya föreningar för att tillvarata sina intressen. Lokala hantverkarföreningar och köpmannaföreningar uppstod i spåren av de tidigare sällskapen och förbunden i de flesta större samhällen, köpingar och städer, och de övertog arbetsuppgifter och ansvar från de tidigare sammanslutningarna. Ett arv från skråtiden var skötseln av de gemensamma kassor som burskapet betalat till, som begravningskassor, änkeunderstöd och pensioner. Även om kassorna nu förlorade i betydelse, fortsatte skötseln av dem i nya former. En viktig uppgift som de nya föreningarna tog över var granskningen av aspirerande nya yrkesmän, på så vis att föreningarna utfärdade gesäll- och mästarbrev. Detta var ett sätt att hålla yrkesskickligheten uppe hos medlemmarna. Kring sekelskiftet 1900 började också ett flertal av de lokala hantverkarföreningarna organisera sig nationellt. Ett exempel på detta är Sveriges Urmakareförbund som bildades 1892. År 1905 grundades också Småföretagens riksorganisation. Dessa nationella föreningar var i jämförelse med de organisationer som växte fram inom industrin små och svaga, både när det gällde ekonomiska resurser och antalet medlemmar.
Författare:
Lena Andersson-Skog är professor i ekonomisk historia vid Umeå universitet och Lars Magnusson är professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet. Avsnittet är hämtat ur boken Det svenska näringslivets historia 1864–2014, del I: 1864–1914 Samhällsdynamik och industrialisering. Boken har getts ut genom ett samarbete mellan Dialogos Förlag och Centrum för Näringslivshistoria.
Dela med dig av dina tankar