Arvid Lindman och svensk telefoni

Arvid Lindman var en industriledare och framträdande högerpolitiker i början av förra seklet vars levnadshistoria har flera beröringspunkter med svensk telefoni. Lindman föddes 1862 i Österbybruk där hans far var bruksdisponent och hade ledande positioner inom Iggesund, Strömbacka och Österby. Även Arvid kom att spela en betydande roll i dessa verksamheter, bland annat som vd för Iggesunds bruk (1892-1903) och vd för Strömbacka bruks AB (1903-1923). Lindman var också under en kort period vid sekelskiftet vd för LKAB. Med sin industriella bakgrund blev Lindman generaldirektör för Televerket 1904. Posten innehade han dock bara till 1907 som en följd av att han året före blivit Sveriges statsminister.

Han var både som generaldirektör och statsminister engagerad i försök att finna lösningar på telefonsituationen i Stockholm så att konkurrensen mellan Stockholms Allmänna Telefonaktiebolag (SAT) och Televerket eliminerades. Försöken misslyckades dock. I Televerkets historia är Lindman troligen inte främst ihågkommen som generaldirektör utan för den omorganisation av verket 1908 som han som statsminister var med och initierade.

Under Lindmans första period som statsminister genomfördes en reform som vidgade rösträtten. Reformen bidrog till att Lindmans ministär föll i valet 1911, och han övergick då till andrakammaren där han blev ordförande i andrakammarhögern (1912-1935). Han blev vidare ordförande i partiets riksorganisation 1913, en post han innehade fram till 1935. Partihistoriskt ses Lindman som en av förgrundsgestalterna i enandet av den politiska högern.

Lindmans mest betydande engagemang i svensk telefoni skedde under hans period som styrelseordförande dels i AB L M Ericsson & Co (1916-1918) dels i det med SAT fusionerade Allmänna Telefonaktiebolaget L M Ericsson (1918-1925). Lindman valdes till styrelseordförande i Ericsson 1916, som efterträdare till Wilhelm Montelius. Montelius och Lindman kände varandra, bland annat genom att de båda satt i det då relativt nystartade företaget AGA:s styrelse sedan 1912.

Under sin tid som styrelseordförande i AB L M Ericsson & Co verkade Lindman för bolagets fusion med SAT, dels genom diskussioner med SAT:s styrelseordförande Fredrik Pegelow, dels genom att arbeta för att den med fusionen kopplade försäljningen av AB Stockholmstelefons verksamhet skulle godkännas av riksdagen. Han kom också att medverka i Ericssons internationella expansion efter kriget. Ericssons vd vid denna tid, Hemming Johansson, noterade i sin memoarbok att hans samarbete med Lindman hela tiden varit ”friktionsfritt och harmoniskt”, förmodligen som en anspelning på de stridiga viljor som framträdde i bolaget i början av 1920-talet och som till slut gjorde att Lindman kom att lämna Ericssons styrelse 1925.

I centrum för konflikterna stod Karl Fredrik Wincrantz som blivit invald som ordinarie ledamot i det fusionerade Ericssons styrelse 1919. Wincrantz delade från 1922 vd-posten i bolaget med Hemming Johansson. Han lyckades 1925 i samverkan med Ivar Kreuger förvärva några betydande aktieposter i Ericsson som bland annat härrörde från aktiefonderingar skapade inom SAT. Efter förvärvet kom Wincrantz att uppmana Lindman med flera i styrelsen att avgå. Wincrantz blev samtidigt ensam vd.

Efter sortin från Ericsson kom Lindmans kopplingar till företagande att även fortsättningsvis inbegripa Iggesund och Strömbacka bruks AB (styrelseledamot respektive styrelseordförande från 1923). Vidare blev Lindman ännu en gång statsminister (1928-1930). Han omkom i en flygolycka i England 1936.

Författare: Claes-Fredrik Helgesson

Dela med dig av dina tankar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *