Att arbeta sig frisk

Tre läkare om träningsterapi. Ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1952: 4 (årgång 26).

En svensk läkare kom någon gång i början av 30-talet till Wien för att studera kirurgi. Han gick där bl. a. hos en av världens främsta olycksfallsexperter, professor Böhler. Denne hade ett sjuk­hus, som inte tog emot annat än olycksfall, dag ut och dag in. Ganska snart frapperades den svenske läkaren av att det inte fanns några massörer på avdelningarna. Han såg aldrig till några sjuk­gymnaster, som knådade armar och ben. Tillfrågad om vad som låg bakom denna ovanliga avvikelse från den traditionella behand­lingsmetoden svarade professorn:

Min herre, sådan lyx har vi inte råd med i vårt fattiga Österrike, och för övrigt skulle vi inte an­vända oss av det sättet ändå, ty det finns ingen massage i världen som är så bra för en skadad lem som den rörelse, den mänskliga individen kan ge sig själv.

Detta var något nytt inom medicinen på den tiden. Den svenske läkaren återvände så småningom till sitt land med dessa idéer. Hans namn är Sven Langert, och han har som industriläkare vid SKF i Göteborg kunnat omsätta idéerna i praktisk läkargärning.

– Ni vet ju, säger dr Langert, att chaufförerna, när de förr drog i startveven, ofta fick strålbenet brutet strax ovanför handleden. Om man i ett sådant fall hade gipsförband på och lät patienten gå med armen i band, tog det sedan 6-8 veckor för att få upp rörligheten i handleden. Med nuvarande metoder lägger man en tunn skena av något slags plast på armen och låter vederbörande gå i arbete direkt. Han kan röra sin arm och sina fingrar, och då läker denna skada på 2-3 veckor. När bandaget tages bort, är handen lika rörlig som förut.

– Likadant, fortsätter dr Langert, förhåller det sig med ett skärsår, t.ex. på utsidan av handen. Förr syddes sådana sår ihop, man lade den skadade armen i en mitella och vederbörande fick gå med den i åtta dagar. Det är ganska naturligt, att handen där­efter oftast var stel, och så måste man börja med massage och rö­relser. Detta tog vanligtvis ett par veckor. Alla sådana med skador på utsidan av handen får numera gå i arbete omedelbart. Det är bara vått arbete och arbete med olja, som de inte kan utföra.

Målet – bättre olycksfallsvård

Som redan antytts genom dessa vardagsexempel på det som kal­las träningsterapi, läks skadan snabbare med denna naturliga be­handlingsmetod än med mer eller mindre konstlade medel. Smär­torna går också fortare över. Som ett led i strävandena efter för­bättrad olycksfallsvård har därför träningsterapin vunnit alltmer terräng. I bl. a. England och USA finns särskilda s. k. rehabilitation centres, där skadade människor kan återställas och till glädje för sig själva och för samhället snabbt återvända till sitt ordinarie ar­bete efter ett olycksfall. I England med dess många krigsskadade har självfallet samhället engagerat sig i mycket hög grad. I Sverige saknas ingalunda intresse från myndigheternas sida för träningstera­pin och dess möjligheter. Men, som exemplet ovan visat, har indu­strin själv i inte ringa utsträckning brutit mark för den nya be­handlingsformen.

När Valdemar Atterdags krigare fick lårbensbrott

Om träningsterapin och dess utveckling har en annan specialist på området, med dr Gunnar Ahlborg i Göteborg, ytterligare en del principiella och praktiska synpunkter.

– Vår äldsta behandlingsform för skador, som uppkommit ge­nom olycksfall eller på annat sätt, är vilan eller stillaläget, säger dr Ahlborg. För det första verkar vilan ofta smärtstillande. Vidare läks den skadade kroppsdelen lätt under stillaliggande därigenom att vävnadsdelarna får möjlighet att ostört växa samman. Av i samband med utgrävningar på Gotland gjorda fynd kan man på­visa, att Valdemar Atterdags krigare förstod stillalägets läknings­möjligheter. De tycks på detta sätt ha fått t. o. m. lårbensbrott hjälpligt läkta. Slutligen har vilan den fördelen, att den förhindrar spridning av infektioner.

Vilans olägenheter

Vilan har emellertid långt ifrån enbart fördelar, understryker dr Ahlborg. Långvarig vila inverkar menligt på cirkulationen, som i sin tur underlättar uppkomsten av blodpropp, försämrar and­ningsorganens arbete samt minskar läkningsförmågan hos muskler och ben. Vidare kan stillaläget befrämja uppkomsten av rörlighets­försämringar i lederna (fixationer) och medverka till att obrukade muskler helt enkelt försvinner (atrofier). Till bilden av vilans olägenheter hör också de psykiska skador (neurastenier), som har en tämligen bördig jordmån i vila och overksamhet.

Det ena få, men det andra inte mista …

Nackdelarna med vilan har visat, att man med vissa nödvändiga undantag {t. ex. skador, som förorsakar stor blodförlust) bör vara på sin vakt mot denna behandlingsmetod. Läkarvetenskapen har därför inriktat sig på att med olika medel försöka ersätta vilobehandlingens fördelar och på så sätt kunna undvara densamma och därmed gå fri från dess olägenheter. Detta mål har i stor utsträck­ning redan vunnits. En arsenal av smärtstillande medel står numera till läkarens förfogande. Genom att använda gips på frakturer etc. behöver man inte längre ordinera stillaläge för att underlätta läk­ningen av vävnaderna, och åtskilliga s.k. kemoterapeutika (peni­cillin o. dyl.) ersätter fullt ut vilan som infektionsförhindrare.

Massagebehandlingen på avskrivning

– Det är dessa läkarvetenskapens vinningar, framhåller dr Ahl­borg, som jämnat marken för rörelsebehandlingen i dess moderna gestalt. Inom denna behandlingsform har framför allt den aktiva rörelsebehandlingen – varvid patienten utan hjälp utför ordinerad rörelse – kommit att dominera över den passiva och massagebe­handlingen, vilken senare får anses vara på avskrivning. De apparater och träningsredskap, som konstruerades i den aktiva rörelsebehandlingens barndom, hade alltför ringa anknytning till människans normala liv och handlingsschema för att de skulle intressera och undgå att trötta patienten. Numera har emellertid ändamålsenliga och stimulerande redskap för rörelseterapin skapats. Man har i an­slutning härtill infört rörelser, som resulterat i att skadan snab­bare och med bättre slutresultat läkt samtidigt med att hans pro­duktiva insatser kunnat ge ekonomiskt utbyte under behandlings­perioden. I och med detta framsteg har rörelseterapin blivit träningsterapi.

Ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1952: 4 (årgång 26).