Att gasa för att bromsa: därför startades Tipstjänst

Det spred sig väl inte som en löpeld, men snabbt nog: tippningsraseriet. Från mitten av 1920-talet dök tipstävlingar upp i fotbollens kölvatten. Allsvenskan startade 1924. Intresset för tips löpte tvärs över Sverige, från Göteborg till Stockholm och med utlöpare till Skåne i söder och Gävle i norr. Tippandet arrangerades i de flesta fall av idrottsklubbarna själva, men också privatpersoner såg möjlighet att tjäna en hacka som bookmakers. Inte sällan var det på stora arbetsplatser inom industrin, som tippningen florerade. SKF i Göteborg ansågs vara en riktig härd för spelande. Arbetsgivarna såg inte med blida ögon på denna aktivitet som stal tid och uppmärksamhet från arbetet.

Inte heller myndigheterna kunde acceptera det tilltagande spelandet: allt spel i Sverige var nämligen förbjudet – förutom de lottsedlar som således för kulturändamål av statliga Penninglotteriet. Polisen eller länsstyrelsen kunde bevilja dispens för tombola, lotterier eller andra harmlösa sätt att försörja föreningslivet. Vinsterna var enkla varor: ett kilo kaffe, en broderad löpare, eller stickade vantar. Men nu kom tipset och lockade med pengar. Kanske inte storkovan, men det lilla extra, och sedan var det ju spänningen.

En bräsch i bålverket mot vadhållning hade redan öppnats. År 1923 fick hästsporten tillstånd till totalisatorspel vid trav- och galoppbanor. Det försvagade argumenten mot tipset, men lag var ju lag och måste upprätthållas. Spelarrangörer drogs inför rätta och bötfälldes under de senare åren av 1920-talet, men det var ganska lönlöst. Smarta arrangörer började använda bulvaner och fortsatte verksamheten, medan de hederliga, däribland många av fotbollens småklubbar, hindrades. Processerna utrotade inte spelet men krattade manegen för de samvetslösa aktörerna.

Drömmen om den stora vinsten

Tipset kom från England och spreds under 1920-talets högkonjunktur. Det fick sedan faktiskt skjuts av depressionen, som likt en tsunami sköljde in över den svenska ekonomin på hösten 1929. Dess effekter i form av arbetslöshet och ekonomisk modlöshet varade långt in på det följande decenniet. Men tipset blomstrade: drömmen om den stora vinsten blev ännu viktigare i takt med att verkligheten såg allt dystrare ut.

Att bekämpa spelet var först en angelägenhet för den lokala ordningsmakten. När tippningen nådde Stockholm blev den ett nationellt problem. Regeringen, som sedan hösten 1932 var socialdemokratisk, tillsatte en utredning som kom med två förslag. Det ena gick ut på att skärpa lagen och se till att den tillämpades hårdare. Det andra, som utredaren förordade, innebar att staten kunde tillåta viss vadhållning om idrotten fick överskottet av verksamheten. Den tanken vann gehör hos flertalet remissinstanser, och regeringen föreslog detta till riksdagen.

Motvillig legalisering

Riksdagsdebatten blev livlig och hade den intressanta kryddan, att regeringen tycktes argumentera mångordigt och starkt mot det egna förslaget. Tippning borde egentligen inte tillåtas, slog handelsministern Fritjof Ekman fast. Han betecknade spelintresset som ”osunt” och gick särskilt till angrepp mot de privata spelarrangörerna, som drevs av ”vinstbegär”. Inte heller idrottsrörelsen vore betjänt av att gynnas genom att spelandet stimulerades. Men spelet hade nått en sådan omfattning att det inte fanns utsikter att förbjuda det. Därför borde det tillåtas under kontrollerade former, åtminstone tills vidare. På längre sikt borde ett totalförbud åter kunna komma i fråga.

De två kamrarna i riksdagen kom till olika beslut. Det gav regeringen en handlingsfrihet, och i början av juni utfärdades en ny förordning om vadhållning i idrottssammanhang. På förslag av Överståthållarämbetet i Stockholm beslöts att koncession för att arrangera spel skulle ges till endast en arrangör. Femton ansökningar lämnades in. Kvaliteten var mycket ojämn, men det fanns några starka kandidater.

Den vinnande ansökan kom från ett konsortium med generalmajor Gösta Lilliehöök som främsta namn. Lilliehöök var väl etablerad i ledningen för i Riksidrottsförbundet (RF). Med i gruppen fanns ledamoten i Svenska Fotbollförbundets verkställande utskott, Carl Albert Ledin, ombudsmannen Arthur Östlund samt advokaterna Bertil Ahrnborg och Nils Öhman. Deras tanke var att bilda ett aktiebolag, som under statlig kontroll skulle arrangera tips och från vilket tio procent av bruttointäkterna skulle överföras till RF för vidare fördelning.

Illegala nätverk gav snabb etablering

Konsortiet fick den 24 september 1934 tillstånd att arrangera vadhållning, och hela överskottet skulle gå till idrotten. Aktiebolaget Tipstjänst bildades den 4 oktober och redan 16 dagar senare genomförde det sin första tipsomgång. Hur var detta möjligt? Det nya bolaget hade skaffat ett kontor på Vasagatan i Stockholm och hade inom några veckor ett vidsträckt nät av ombud ute i landet. Denna försäljningsorganisation uppstod inte genom ett trollslag. Rimligen hade det nya bolaget fått tillgång till ett eller flera av de illegala nätverk för tippning som fanns sedan tidigare.

Bland bolagets grundare fanns överraskande många namn från Örebro och Gävle. Ordförande i styrelsen blev riksdagsmannen och redaktören för Örebrokuriren Harald Åkerman. Vice ordförande blev Gösta Lilliehöök och styrelseledamöter var Carl Albert Ledin, Artur Östlund och Bertil Ahrnborg. Östlund var ombudsman i Svenska Tobakshandlarnas Riksförbund och företrädde den viktigaste kategorin bland ombuden ute i landet. Carl Albert Ledin var kommunalkamrer och politiker i hemstaden Gävle. Han utsågs på våren 1935 till verkställande direktör i Aktiebolaget Tipstjänst och förblev på den posten i över ett kvarts sekel. Men det var varken Ledin, Åkerberg eller Lilliehöök som såg till att bolaget kom i gång. Det var John Helge Walter.

Direktören som försvann

John Helge Walter var direktören som försvann: bort från bolaget och ut ur dess minne. Han var kapten på skutan när den sjösattes och fick vind i seglen. Det fanns nog skäl för att han ersattes i bolagsledningen när rutiner skulle formas, regler skrivas och organisationen mejslas ut: i sådant låg inte hans styrka. Men Walter visste vad som skulle göras i ett tipsbolag. Det var han som hade kontakt med ombuden, det var han som valde de engelska matcherna på kupongerna och det var han som ordnade rapporteringskedjan med resultaten på lördagskvällen. Utan Walter hade det nystartade Tipstjänst haft betydligt trögare i portföret och kanske inte fått det omedelbara genomslag som bäddade för succé.

För en oväntad succé blev det. Verksamheten växte raskt, intäkterna ökade så att inom något år framstod det som orimligt att idrotten skulle ha alla dessa pengar. De gick i stället in i statsbudgeten. De illegala konkurrenterna och de utländska sopades av banan. Tippningen rullade på med full kraft av sig själv, bolaget gjorde inga ansträngningar att marknadsföra sin produkt. Tvärtom, i uppdraget från staten låg att dämpa intresset hos kunderna. Bolaget vidtog en rad åtgärder för att försvåra tillgängligheten, till exempel att flytta inlämningstiden för tipset till torsdagen för att de som fick lönen på fredag inte skulle kunna spela bort den omedelbart. Men omsättningen bara växte. När bolaget på våren 1937 slopade tipset varannan vecka blev det ramaskri bland kunderna, som på nytt sökte sig till de olagliga engelska tipskupongerna. Efter en tid återgick Tipstjänst till att ordna tips varje vecka under säsongen.

Tidig fallskärm

Men varför försvann Walter ur bolagets historieskrivning? Han var en skurk som fick sparken, sade någon sentida chef i bolaget. Han hade något fuffens för sig, kanske förskingrade han, sade en annan. Sanningen är att han lämnade bolaget efter en tvist med styrelsen om sin ersättning. Han fick de amplaste lovord i protokollet för sina insatser och en rejäl fallskärm dessutom. Men han passade inte längre i bilden. Walter var länken i bolaget till dess ursprung i den illegala spelverksamheten. Den förbindelsen förträngdes i bolagets kollektiva minne allt eftersom tiden gick. Tipstjänst skulle ju vara alternativet till det illegala spelet och stå för redbarhet, säkerhet och kontroll. Tipstjänst styrdes av arbetarrörelsens främsta företrädare och byggde upp den svenska modellen på spelmarknaden. När bolaget fått upp farten fanns inget bruk för en slarvig, men påhittig och drivande entreprenör med rötterna i det illegala spelet.

Författare: Hans De Geer

Hans De Geer är docent i historia, knuten som senior advisor och forskningsledare till Centrum för Näringslivshistoria samt som adjungerad professor till Stockholm School of Economics in Riga. Han var under många år adjungerad professor i företagshistoria och dito etik vid Handelshögskolan i Stockholm. Artikeln är hämtad från Centrum för Näringslivshistorias tidning Företagsminnen 2011:3.