Ronald Fagerfjäll är ekonomijournalist, författare och företagshistoriker. Han menar att vinst är ett sätt att hantera en osäker framtid. Vinsten gör det möjligt att betala tillbaka till dem som har satsat i ett projekt, samtidigt som den är en viktig signal till sparare och investerare att verksamheten är någonting att satsa på. Att vinst ofta anses vara något fult har sina rötter långt, långt tillbaka i tiden.
Begreppet vinst
Vinst är ett slags experiment i hur man hanterar en osäker framtid. Företaget och finansdokumenten som är företagets grund, bildar tillsammans en tidsmaskin. Vi bestämmer oss för att satsa pengar och skapa så mycket vinst vi kan i de projekt vi kan, och så tar vi förlusterna i de andra projekten. Det går inte att säga på förhand vilket som är det ena eller det andra.
Den som tror att man ska göra en ”lagom vinst”, eller inte göra någon vinst alls, försvinner väldigt snabbt i konkurrensen. Det finns goda projekt, det finns dåliga projekt, det finns bra projekt som folk inte vill ha och det finns dåliga projekt som råkar bli succéer i alla fall – i all oändlighet. Den som hugger för sig i det ena kommer att förlora sina pengar i det andra. Det är vinstens grund. Den som inte hugger för sig någonstans kommer att bli utslagen.
Det finns tusen konton i ett modernt företag som räknas ihop. Det brukar vara så att man tjänar in på gungorna vad man förlorar på karusellen som revykungen Karl Gerhard sjöng. Många saker går hyggligt, medan några saker kan bli katastrof. Det är orsaken till att vinster inte kan tänkas bort från företagande.
Före bokföringen fanns intuitiva sätt att avgöra om något gick med överskott eller ej. Redan i de tidiga städerna gjordes avräkningar. Och man tog ut räntor och avgifter för att låna ut pengar. Alla religioner var emellertid emot både vinst och ränta med argument som ”räntan bär inte frukt, räntan har inga barn, räntan är en gren utan frukt”. Så var det långt in i modern tid och i islam tillämpas det fortfarande. Men räntan innebär ingenting annat än att kapitalet ska växa. Kapitalets tillväxt är detsamma som vinst. Om du inte går med vinst kan du inte göra rätt för dig.
Vinstbegreppet försöker fånga hur det egna kapitalet i företaget växer. Om man ska se det lite filosofiskt och förenklat, är utdelningen den del som du anser dig ha råd att löpande ge tillbaka till de som står för risken.
Att betala ränta eller ge utdelning är i grunden samma sak. Till ägaren betalar du ut vinst, det som blir över. Kreditgivaren får ränta, en avtalad avgift.
Om vi tar Florens som exempel var detta världens främsta tillverkningsstad på sin tid, men för adelsmännen och godsägarna på landsbygden runt omkring var det väldigt svårt att äga pengar. Var skulle de göra av sina värdesaker? De litade inte på någon. Om de grävde ned sitt guld fanns risken att de skulle dö utan att hinna tala om för någon var det låg nergrävt. Och talade man om var värdesakerna var nergrävda så sov man dåligt varje natt, eftersom den som kände till detta kunde komma dit och gräva upp dem.
Men adelsmännen och godsägarna kom i stället på att de kunde lämna in sina pengar innanför Florens stadsmurar. Där fanns familjer som Medici som garanterade att pengarna skulle betalas tillbaka. Det kunde de visserligen inte, men däremot kunde de ständigt bevisa sin pålitlighet genom att punktligt betala den avtalade räntan. Vad som än hände ansträngde de sig för att betala räntan. Om de lyckades med detta under 3–4 generationer så trodde alla bergfast att pengarna låg säkra. Precis som vi i dag tror att våra pengar är säkra när de finns på ett elektroniskt konto. Det är bara en informationsfråga, men så länge vi behåller förtroendet och systemet rullar på så fungerar det.
Slutar du och miljarder andra människor att tro på att pengarna kommer vid nästa lönetillfälle, eller räntorna från bankerna, så rasar hela systemet. Detta hände nästan sista kvartalet år 2008. Världshandeln sjönk med en fjärdedel, ungefär som i krig, för det gick inte att skaffa krediter. Inte ens om du ägde en guldgruva kunde du få kredit, eftersom det inte fanns någon bank som vågade ge några krediter.
Vikten av stora utdelningar
Det finns flera anledningar till att du vill ha en hög utdelning. En är att det inte ska ligga kvar onödigt mycket pengar och skrota i bolaget. Om kapitalet är för stort, blir det svårare att påvisa en tillväxttakt. Därför kan det vara smart att hålla kapitalet lagom stort, annars sjunker tillväxttakten eller avkastningsnivån.
En annan anledning är att om du som aktieägare får en kontinuerligt hög och växande utdelning, så tycker du att bolaget är väldigt värdefullt i framtiden. Då värderas det högt på börsen. Om företaget är uppvärderat på börsen, kan det lättare köpa andra företag med egna aktier eller har enklare att få lån. Det är också lättare att gå ut på marknaden och säga ”Vill ni lägga in mer riskkapital i det här bolaget? Vi tänker nämligen satsa på en ny rymdraket”. Då får du pengar till det också.
Detta är samma förtroendespel som i Florens. Om du visar marknaden ökning år ut och år in, bygger du upp en myt kring dig: ”Vi kan göra vad som helst. Vi åker in i framtiden med en otrolig säkerhet.” Och om du sitter där med dina pengar och tänker ”Vad ska jag satsa på?” så är det klart att du vill satsa på det företag som verkar ha den här otroligt säkra och fina vinsten. Sant eller falskt, det är svårt att säga, men det är klart att den som redan har levererat har större förtroende.
I den här krassa ekonomiska världen handlar det om hur mycket du har delat ut. Har du historiskt sett delat ut väldigt mycket, kan du lättare hävda att du kommer att dela ut mycket i framtiden också.
Sedan finns det andra företag, till exempel Amazon, som inte har delat ut någonting alls. Men just detta bolag har övertygat genom att hela tiden öka sin försäljning. Då tror marknaden att bolaget blir allt starkare jämfört med konkurrenterna, och att det en dag kommer att tjäna väldigt mycket pengar. Om du kan skapa förtroende på det sättet, kommer också pengarna. Men lättast är förstås att dela ut dem. Det hör till saken att allt för många har delat ut och för få har expanderat på sistone.
Vinst anses som något fult
Wall Street representerar för en del allt som är fult med vinst. Foto: Anna Littorin
Den ståndpunkten är väldigt, väldigt gammal. Det finns inte en enda religion som har tyckt att vinst är fint. Feodalherrarna och adelsmännen var ju utsugare. De pinade sina egna bönder när de inte överföll bönder på annat håll. Tanken var förstås att de skulle hålla ett våldsmonopol och ordna tryggheten för sina undersåtar, men ofta roffade de åt sig så mycket de kunde. Och de hatade naturligtvis folk som gjorde stora vinster som de inte kom åt, det vill säga köpmännen.
Köpmännen har stått längst ned på skalan i alla samhällen, utom möjligen under det senaste seklet. De har inte ens tillhört samhället i vissa kulturer, utan har opererat utanför. Jag tror att det är en gammal intuitiv reaktion hos de flesta människor: det går inte att göra vinst utan att ta från någon annan. Man föreställer sig att det finns en hink med resurser och de ska delas broderligt. För så var det en gång i tiden med revir, där främlingar var farliga.
Jag förstår att köpmännen till viss del var föraktade förr, eftersom det var slavhandel som utgjorde de största lönsamma projekten i världen. Egendomsrätten kommer delvis från Romarriket – det var slaven som man handlade med. Slavhandeln var enorm. Det var detta som behövde regleras: Hur äger man en slav? På 1700-talet uppstod en triangelhandel över Atlanten med slavar från Afrika till den nya världen, socker och bomull till England och sedan vapen till de afrikanska slavhandlarna. Bankväsendet med dess filialer utvecklades redan tidigare som en del av slavhandeln. Så man kan förstå att kapitalismen ibland blev väldigt illa sedd.
Men under århundradena upptäckte man också att det blev bättre materiellt för alla där köpmännen slog sig ned, i Venedig, Nürnberg och Amsterdam. Man började fråga sig vad det berodde på att sådana råskinn skapade välstånd. Genom det ansamlade kapitalet och vinsterna uppstod ett behov av vackra byggnader och kyrkor. Mängder av människor fick direkt och indirekt jobb genom byggnadsprojekten. Ekonomerna pratar om multiplikatoreffekter. Levnadsstandarden i Europa började egentligen inte höjas förrän i samband med att köpmännens städer bildades. Välståndsskruven, som det kallas för, kom i samband med urbaniseringen.
Politiker och vinst
Jag tror att den aktuella synen på vinst handlar om de reaktionära, konservativa eller statiska uppfattningar som alltid finns i ett samhälle. Och politiker påverkas av detta. I missnöjestider när kapitalismen råkar ut för katastrofer, som 2008, väcks dessa krafter. De reaktionära har suttit och tänt stearinljus i katakomberna under de goda tiderna, men nu kommer de fram i ljuset och börjar berätta sina gamla förlegade berättelser om att det skulle finnas en annan värld som inte erkänner vinster, en god värld som inte har kapitalism och där vi sköter saker bättre och mer rationellt.
I samband med kriser, som vid 1930-talskrisen, lyckades dessa krafter få makten i en rad länder och bevisade snabbt att den typen av samhälle inte fungerade. Nu kommer de fram igen och säger ”låt oss göra ett nytt försök”. Men det kommer de inte att kunna, för det finns alldeles för många misslyckanden, i Tyskland, i Sovjet och i Kina, som ligger alldeles för nära i historien.
Den svenska vänstern tror naturligtvis inte på ett sådant totalitärt statssystem, men den tror fortfarande att det går att reglera vinster. Jag har arbetat med det där gänget, så jag vet. Det pratades ständigt om demokratins överhöghet över marknadsekonomin.
Det fanns en föreställning om att politiker visste bättre, att det fanns någon som styrde framtiden. Men problemet är att det inte finns någon som vet bättre, varken i politiken eller i näringslivet, utan alla experimenterar. De experiment som råkar stämma överens med verkligheten vinner, men i en stor del av fallen är det naturligtvis ren tur. I den här utvecklingen är vi tvungna att acceptera att några dumskallar med tur blir oerhört rika, och att många andra duktiga personer också blir rika. Medan den mest kompetente företagare kan ha otur och misslyckas.
Jag arbetade under en tid på 1970-talet i statsrådsberedningen under justitieminister Carl Lidbom, bland annat med internationella frågor och fattigdomsfrågor. När jag besökte Förenta Nationerna ihop med honom hörde jag hur man ville lyfta de fattiga länderna med hjälp av socialism och autokrati. Det var så tydligt att det inte skulle fungera. Ju fattigare land, desto större limousin stod parkerad utanför FN-byggnaden.
Bland tidens politiker fanns ingen vilja att ta reda på hur verkligheten fungerade. Jag hade varit ekonomijournalist i 3–4 år. Som journalist sniffar man runt i verkligheten och ser konkret hur saker och ting fungerar. Politikerna har sina ideologier och partiprogram, och ser ofta empirin som störande. Vid något tillfälle tog jag på ett möte mod till mig och sade ungefär: ”Nu kommer Norrbottens järnverks nya Stålverk 80 att förlora 5 miljarder nästa år om jag har räknat rätt. Det är rena katastrofen på gång här. Vi måste göra någonting åt detta för det kommer att drabba hela partiet.” Då blev det alldeles tyst. Och så sade någon ”vi har visst fått en direktör bland oss”. Det var vanligt med den typen av avståndstagande från någonting som störde den socialistiska visionen. Det har i viss utsträckning återkommit i dag.
Socialdemokratin skötte sig väldigt bra under 1990-talet. Den hade förstört väldigt mycket under 1980-talet, men lyckades efter den stora krisen modernisera sig. Men jag tror att det finns en gren som har övervintrat inom socialdemokratin och som har blommat upp igen. De har lyckats kapa en del högergrenar och återtagit makten. Då uppstår tankefigurer från Suhonen och andra drömmare som gått någon kurs i marxism. De tittar bakåt och tror att det fanns en klokhet på den tiden. Och det fanns det ju inte. Om Marx hade kunnat föreställa sig vårt samhälle skulle han ha publicerat något helt annat.
På 1930-talet blev socialdemokratin korporativ och liberalismen försvann efter den stora världskrisen. Bondeförbundet och Socialdemokraterna slöt en överenskommelse som innebar att allt skulle ordnas för såväl arbetare som bönder. Exportföretagen släpptes lösa, företagen rationaliserades och parterna delade på vinsterna via ackordslöner.
Sedan fick vi i Sverige 26 år av högkonjunktur, och modellen fungerade därför ganska bra så länge lyckotillståndet varade. När jag kom in i bilden, gul som en postlåda och alldeles ung, då var den tiden slut. Det kunde inte jag veta och det visste ingen annan heller. Jag arbetade då i Japan och kände mig som ett valutasvin. Jag åt lunch för 1:50 varje dag, kronan var så stark. Svenskarna var rika och japanerna fattiga. Ingen kunde då föreställa sig att detta kunde ändra sig.
Vi måste ha system som är väldigt öppna och utbytbara. Företag som går dåligt måste kunna läggas ned. Politiker som är dåliga måste kunna bytas ut. Vi får inte bra företagsledare på grund av marknadsekonomin eller bra politiker på grund av demokratin. Men vi kan byta ut de allra sämsta hela tiden.
Då kan vi undvika de värsta katastrofala typerna som Putin och andra som har fått allting om bakfoten. Detsamma gäller för företag. Om företag inte har en sund syn på vinst och lyckas skapa avkastning på sitt kapital så kommer de att bytas ut, eller så kommer någon annan att lägga ett bud med hjälp av sina resurser. Ett företag som sköter sig får sin aktiekurs och sina aktier uppvärderade. Ett företag som inte sköter sig så bra får sina nedvärderade. Det företag som klarar sig bra får en starkare valuta att köpa det andra för. Ett företag som är väldigt lovande kan köpa en trött konkurrent och bilda något vitalare.
Förtroende och framtid
Hela framtiden handlar om osäkerhet, och vi måste ha någonting som betvingar denna osäkerhet. I ekonomin är det vinsten och räntan. Du skaffar dig kapital, utfäster att betala vid vissa tillfällen och för att kunna betala de här fastställda betalningstillfällena i framtiden så måste du skapa vinst. Det räcker inte att skaffa precis så mycket pengar du behöver, utan för säkerhets skull måste du uppträda som måttlös.
Det påminner om boskapsskötaren på Afrikas savanner som bygger en hjord stor nog, och med tillräckligt många individer, för att överleva nästa torkperiod. Du måste satsa stenhårt på att tjäna pengar och kunna betala för att den här tidsmaskinen ska fungera hela vägen. Har du precis så mycket som krävs kommer du förr eller senare att dö i en kris efter att ha hankat dig fram som en zombie. Om du strävar efter mycket har du större chans att överleva. Det här går igen i alla ekonomiska verksamheter. Ju mer pengar du tjänar, desto större är chansen att du parerar de problem som alltid kommer. Om företagaren inte vet om någonting är vinstgivande eller ej, hur ska vi som sparare eller politiker veta vad man ska satsa på?
Det blir naturligtvis problem om alla då börjar dyrka framtiden. Du kan inte börja tillbe den och ta den för säker, för då blir det som en religion. Varken kapitalismen eller marknadsekonomin är något som man ska tillbedja. Man ska inte tro sig veta någonting som hela tiden är höljt i dunkel.
Samtidigt, ”having said that” som engelsmännen säger, så var det den stora hypen på 1990-talet som byggde våra första fibernät. När vi sitter här i dag med våra skärmar, fiber och en otrolig kapacitet, ska vi vara medvetna om att en del av den kapaciteten, grundkapaciteten, byggdes av aktiesparare i hela världen som sedan förlorade nästan allt. Men fibern finns kvar i marken.
Något liknande hände för länge sedan, 1857, när vi hade en stor järnvägsbubbla i Nya världen. Dessa gamla spår ligger där fortfarande och tågen rullar över den amerikanska prärien. Framtiden kan man inte betvinga, utan det blir vadslagning ibland. Allt faller inte på hälleberget ens när det går riktigt illa.
Efter det senaste sekelskiftet fick vi inte bara en kris utan en till. Den första berodde delvis på terrordåden den 11 september 2001 i USA. Då infördes en lågräntepolitik för att förhindra pessimismen i landet. Med en konstlat låg ränta ökar också risken för spekulation. Och vad är säkrast att spekulera i? Det är fastigheter.
I USA inleddes en råspekulation där man sålde övervärderade fastigheter till fattiga människor och lånade ut pengar till dem i tron att värdestegringen skulle rädda deras ekonomi. Men det gjorde den ju inte. Korthuset föll ihop och då började alla misstro varandra.
Kapitalismen är beroende av förtroende, som företagaren måste erövra. Du behöver inte förstå framtiden, men du kan erövra förtroende om att du alltid lyckas betala dina räntor i tid. I själva verket ligger våra pensioner i en massa osäkra projekt i världen. Om systemet fungerar tar det goda och det dåliga ut varandra och vi får ut våra pensioner och vår avkastning i tid.
Men börjar det där systemet att hacka och vi börjar misstro det – om bankcheferna själva tar pengarna och sticker i stället för att dela ut dem till dig – då börjar alla gripas av panik. Och det är lite av det som vi ser i dag. Till och med i USA, där man har haft ett ganska stort förtroende för marknadsekonomin, har det uppstått väldigt mycket kritik. Och i England, som uppfann kapitalismen, finns nu en labourledare som nästan är som en skämtteckning. Jeremy Corbyn har varit emot allting som marknadsekonomin står för under hela sin karriär. Jag är ungefär i hans ålder och jag har bott i England i några år, så jag har sett honom. Han är som vår Göran Greider som oftast tycker att det var bättre förr.
Kapitalismen och marknadsekonomin måste ständigt förändras. Samhället och ekonomin blir mer och mer komplexa, och vi måste ständigt se över regler och former. Det går inte att söka modellerna bakåt i tiden, utan vi måste skärskåda vad som händer nu. Hur ser den nya världen ut och hur anpassar vi oss till den?
Samband mellan vinst och välstånd
Det finns ett mycket tydligt mönster av ekonomisk omvandling. Om det inte hade funnits köpmän och företag skulle det inte ha hänt så mycket. Det finns inga jordbruks- och boskapsskötarländer som har blivit rika eller infört jämställdhet.
Det finns inga länder med få städer som är rika. Det finns heller inga länder med många städer som är fattiga. Det finns ett sådant tydligt samband långt tillbaka i historien. Det började redan i gamle Abrahams Ur i Kaldéen som det står om i bibeln. Ur var en av de första städerna där detta uppmärksammades, när man började fördela arbetet och öppnade handel i många olika riktningar. Och man uppfann skrivspråket för att kunna göra avräkningar och skicka små affärsmeddelanden. Skriftspråket var inte till för poesi, utan skatteuppbörd, fraktsedlar och fakturor.
Sverige utvecklades väldigt sent. Det började inte förrän städerna Birka och Sigtuna anlades på medeltiden. Men näringslivet tog inte fart på riktigt förrän på 1600-talet. Innan dess var Sverige ett roffarland. Sverige följde efter Holland i utvecklingen. Jag kommer från Västkusten och Göteborg som byggdes av holländare och stimulerades via Ostindiska kompaniet av skotska redare under ”den briljanta tiden”. Det märker vi fortfarande genom att män från Västkusten heter sådant som Glenn, Roger och Ronald.
Hur Sverige blev rikt
En byggarbetare vid ett HSB-bygge på 1920-talet. Foto Carl Gustaf Rosenberg, ur HSB:s arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria
Om några företag blir framgångsrika lockar det andra att hoppa in. De lägsta frukterna plockas först och sedan hamnar frukterna högre och högre upp, och det blir farligare och jobbigare att komma dit upp. Någonstans där inleds en utslagningsperiod när det börjar bli för många som satsar på samma sak. Om någon upptäcker något nytt rusar andra till för att också tjänar pengar. Nästa gäng imitatörer anländer och så börjar det bli trångt igen. Sedan kommer nästa hop och så börjar utslagningen. Det var det som hände i Sverige efter första världskriget. Mellan 1922 och 1923 försvann en tredjedel av alla kapitalister.
Under kriget hade vi hyperinflation på grund av krigsaffärerna. När det gick uppåt tjänade företagen mycket pengar eftersom lönekostnaderna inte hann med uppåt, och kapitalisterna blev väldigt rika ett tag. Efter kriget blev det deflation och när det vände nedåt hann inte lönerna med ned, så i stället ruinerades kapitalisterna. Vissa saker är trögrörliga medan annat rör sig snabbare. Det gick inte att sänka lönerna lika snabbt, man kunde inte höja dem så snabbt heller. Priserna å andra sidan rörde sig blixtsnabbt uppåt och nedåt.
Det fanns emellertid en viss fördel med detta också. De företag som överlevde kunde köpa upp alla krisverksamheter, strukturera om dem och börja rationalisera. De som lyckades med rationaliseringen blev starka och tålde högre löner. De svenska arbetare som behöll sina jobb under 1920-talet fick de bästa lönerna i Europa. För första gången i svensk historia klev arbetarna in i medelklassen. Nu uppstod innanförmänniskor och utanförmänniskor. De som var utanför blev arbetslösa fattiglappar och de som var innanför fick en högre levnadsstandard.
Under den här tiden lärde sig företagen att rationalisera och Sverige blev ett effektivare land som blev rikare och rikare. Sverige blev det första landet i Europa som rationaliserade på det amerikanska viset. Det här var inget som man hade planerat från början, utan det var något som råkade hända.
Vinster på allt kortare sikt
Kvartalskapitalismen är en del av de senaste 20 årens utveckling. Det är ingen tvekan om att det är kortsiktigare nu än förr. Man klagar ofta på socialister, men teknokrater är också ett problem inom kapitalismen. För teknokraterna vill också bestämma exakt hur allt ska se ut. De vill ha renodlade system, och går man för långt bildas ett enda system som blir väldigt skört.
Det kanske inte är lustigt men i alla fall paradoxalt, att det är de stora fonderna, det vill säga våra egna sparpengar, som bidrar till att driva på den här utvecklingen. Om någon stor fondförvaltare sitter och har ansvaret för hela det svenska pensionssystemet, då vill han eller hon ha tydliga kortsiktiga indikationer. De driver på för att få lägesbeskrivningar varje kvartal.
Men varför ska fondernas utveckling bedömas varje kvartal? Perioderna är ju valda för att jorden råkar snurra eller att solen går upp i en viss takt, det har ingenting med affärerna att göra. Varför ska förvaltarna själva få bonus varje solvarv? Man riggar upp ett system som blir teknokratiskt och skört. Om företaget ska redovisa att de verkligen har vinst varje kvartal, så kommer företagsledningen lätt att bli för upptagna med att rensa alla hyllor och få fram rätt utseende på kurvorna.
Det är visserligen sant att många företag har skyllt på långsiktigheten för att inget göra. Den långsiktigheten har i så fall gjort att de dras med alldeles för mycket kostnader, för många tjänstebilar och allt möjligt. Den som har fokus på varje kvartal börjar nagga på de här tjänstebilarna det kvartal det går dåligt. Därför kan kvartalskapitalismen vara till fördel också. Det är på både gott och ont, men jag tror att det negativa överväger.
Så kallade övervinster
Så fort man hör ordet övervinst ska man dra öronen åt sig. Talet om övervinster är alltid en signal om att det är någonting som antingen är fel i ekonomin, eller också är man inne i inledningen av ett nytt skede. Inget företag kan ha övervinster utan att konkurrenterna börja smida attackplaner. Den som lyckas behålla övervinster inom ett område under lång tid, har antingen lyckats med något exceptionellt eller också kommer företaget snart att möta en väldig fajt med konkurrenterna. Den som klarar den fajten är baske mig värd övervinsten.
Det finns många svenska företag som har haft en väldigt bra utveckling. En del företag har verkat inom reglerade områden, och har tjänat för mycket pengar på att sälja anläggningar till militärmakten eller liknande. Men det finns företag som Ikea, Tetra Pak, Atlas Copco, Sandvik och Scania. Det är väldigt välskötta verksamheter som har jobbat hårt för att bli ledande aktörer i världen på något område. De har fokuserat på att leverera den bästa produkten och då lyckats generera hög vinst. Det tycker inte jag är övervinst, utan en signal på att det här företaget har lyckats.
Om andra företag ska kunna konkurrera med dessa måste de bli lika bra. Det är ungefär som när norrmännen är bäst på skidor. Dopade möjligen, men troligast är ju att de har något som alla andra måste lära sig. Framgångarna beror på att de tränar bättre. Skaffa en norsk tränare! Fast framgångsmodeller är ofta mycket mer komplexa än så, det är många saker som konkurrenterna måste ta efter för att verkligen utmana, inte minst när det gäller kulturella faktorer.
Om vinster inte fanns
Problemet är att om vinster inte tillåts så gynnas den typ av företag som jag redan har kallat för zombieföretag, de är varken levande eller döda. De har inget att förlora på att det blir regleringar, tvärtom. De kan fortsätta att slöa för ingen kommer någonsin att attackera dem, eftersom vinsterna är reglerade och politikerna försvarar dem som ”samhällsnyttiga”.
De riktigt bra företag som hela tiden anstränger sig och förnyar sig, kan däremot inte fortsätta på samma sätt eftersom de inte får medel till detta. Tänk dig en ö långt ute i Atlanten dit en fågel råkar flytta. Den trivs bra där och där finns inga andra fåglar som konkurrerar om maten. Efter ett tag slutar den att flyga, varför ska den slösa resurser på att flyga? Den kommer alltså att förvandlas till en dront eller skarv utan vingar. Flyger gör man bara om man har konkurrenter i luften.
Vad skulle vi människor vara om vi inte hade haft stenhård konkurrens från andra djur? Vi skulle inte vara där vi är i dag. Vi har på grund av hjärnan utvecklats till att ha den mest energislösande kropp som finns, och på grund av just detta blivit den mest framgångsrika livsformen.
Något liknande gäller för företagen. Zombieföretag överlever på enklast möjliga sätt. Varför ska de anstränga sig och utveckla något så otroligt komplext som en iPhone om det inte vore för att det finns konkurrenter som hotar med att göra det? Den konkurrensen om marknader och vinster driver hela tiden utvecklingen. Finns det inget tryck kommer inte särskilt mycket nytt fram.
Det är likadant med robotar med artificiell intelligens. De utvecklas inte av tekniker som sitter och nördar sig i något laboratorium utan pengar. Det är först när de via fondförvaltare får resurser från världens olika sparare som de kan göra någonting. Då kan de anställa 10 000 personer och samverka med de tusentals underleverantörer som behövs för att förverkliga idéerna.
När statliga myndigheter i Sovjet tog fram rymdraketer blev det ett oerhört slöseri. Väldiga resurser satsades på att utveckla någon enda sak eftersom det inte fanns några konkurrerande underleverantörer. Och alla de innovationer som kom fram under tiden var nästan värdelösa, eftersom de inte användes någon annanstans. Det fanns ingen med förmåga att plocka upp innovationerna.
När man i USA utvecklade en rymdraket skickades under tiden en massa beställningar över till Silicon Valley där ett kluster byggdes upp av nya teknikföretag – eftersom de här företagen var vinstdrivna. De såg att ”herregud, här är vi någonting intressant på spåren, den här radarn skulle vi ju kunna göra till en …”, ”den här halvledaren är epokgörande” eller ”den här metallen, oj, oj, oj, vi skulle kunna bygga flygplan av den”. Det var vinst, vinst, vinst som drev.
De var galningar, och den störste galningen av dem allihop var Steve Jobs. Han var varken företagsledare eller tekniker, men han var designer och hatade allting som inte var funktionellt och vackert. Han ägnade hela sitt liv åt det och blev ett kort tag ”ruler of the universe”. Och så dog han utan att hinna se vad som hände. Han kanske var en rätt olycklig människa, men han lyckades ändra på någonting eftersom han råkade befinna sig på rätt plats, ha de rätta uppfattningarna, ha de rätta resurserna och det rätta förtroendet.
Drömmen om vinsten gav honom möjlighet att göra det han gjorde.
Texten är ett referat av en intervju genomförd i januari 2016. Hämtad ur Vinstbegreppet i samhälle och företagande, nr 9 i skriftserien Näringslivshistoria (Förlaget Näringslivshistoria).
Beställ Vinstbegreppet i samhälle och företagande från Centrum för Näringslivshistoria.
Dela med dig av dina tankar