Bagatellerna och fullkomligheten

Ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1949:8-9.

Ingenting undgick hans vakna öga. Var det inte en slocknad lampa i en trappuppgång eller en tillfälligt avstängd hiss, som trots detta ljusmarkerade, så var det en avdelning på bottenvå­ningen, som hade för få biträden för de många kunderna, eller en försäljerska på en annan avdelning som uppträdde i en smaklös, grällt färgad jumper – eller var det ett hörn av Ljusgården, som befanns nedskräpat med kassakvitton… Han såg, han iakttog allt, generalkonsuln, på sina snabba ronder genom varuhuset, och han reagerade, blixtsnabbt. Han hade också, sade avdelningscheferna, den ”turen” att alltid dyka upp just när något ”för en gångs skull” var som det inte borde vara!

Mönstergill ordning och toppservice på varje punkt i huset – det var hans oavvisliga krav ännu de sista åren, sedan han läm­nat den direkta ledningen av sitt kära NK, och det var ett par av de hörnstenar, på vilka han från början byggt upp denna jätte­organisation. Han krävde det i de stora sammanhangen såväl som i fråga om det som till synes var bagateller. På Josef Sachs kunde man med rätt tillämpa den store Michelangelos visdoms­ord: ”Det är bagatellerna som gör fullkomligheten, men fullkom­ligheten är ingen bagatell.”

En av de många utställningsbilder, där Josef Sachs var en av huvudpersonerna – här med bl. a. drottning Astrid i Bryssel.

Josef Sachs var väl mer än de flesta de verkligt stora linjernas man. Det är därför anmärkningsvärt, att han gjorde sig tid med och förmådde se bagatellerna, som det tillhörde lägre chefer att observera och sköta. Jag tror att han aldrig kunde bli riktigt nöjd med den personliga övervakningen i huset – den som han ansåg vara en detaljhandlares A och O. Att observera, att lära känna igen kunder och att se till att allt var perfekt för att de skulle bli omhändertagna älskvärt och effektivt, det var vad han krävde av sina underordnade affärschefer. Han tyckte inte om när de var för mycket skrivbordsmänniskor, de skulle ha sin plats ute på ”slagfältet”. Inte minst var jag själv och mina di­rektionskollegor måltavlor för hans kritik i det hänseendet. ”Du är alldeles för litet ute i huset. En försäljningschef ska röra på sig dagen i ända.” Han hade hundraprocentigt rätt, men han var givetvis vidsynt nog att förstå de senaste krisårens enorma, extra arbetsbörda i form av pappersexercis och vad sådant tog bort av arbetstiden för chefspersonalen, men ändå fick inte denna kon­troll eftersättas. Kontroll – det kanske låter otrevligt, detta ord, men en verklig företagsledare gör inte endast upp planer och fattar beslut, han ser också till personligen eller indirekt, att allt utföres i den anda han vill ha det.

Josef Sachs litade på sin personal. Jag vet inte hur många gånger jag hört honom, direkt till enskilda anställda eller till personalgrupper, till chefer och till utomstående, prisa medlem­marna i ”NK-familjen”, ett begrepp som han inom parentes tyckte särskilt mycket om, ge dem beröm och uppmuntra dem för en­skilda prestationer eller för deras laganda. Det var inget som helst motsatsförhållande mellan denna stora uppskattning av medarbetarna och den kontroll han alltid efterlyste. Människan är inte fullkomlig, den anställde i ledet likaväl som chefsperso­nal får stöd och hjälp till bättre prestationer genom förståelse­fulla och tillrättaläggande ingripanden uppifrån.

Josef Sachs verkade fantastiskt genom sitt exempels makt, det må ha varit genom att i underchefers närvaro på ett lysande sätt föra en stor och viktig affärsuppgörelse i hamn eller ge• nom en så enkel handling som att vid passerandet av en avdel­ning själv böja sig ner och plocka upp en skräpande pappers­lapp, väl vetande hur man då skämdes på avdelningen där bred­vid för att han skulle behöva besvära sig med en sådan strunt­sak, som de borde ha tänkt på. Såg man honom i det Ögonblic­ket, kunde man nog i det beslutsamma ansiktsuttrycket ha spå­rat en humoristisk dragning i mungipan.

Vad vi numera kallar ”NK-andan” är Josef Sachs’ skapelse. Han förstod att sprida denna anda till varje liten vrå av varu­huset. ”NK-andan” – det är ett stort komplex, som i sig inne­fattar god smak, sinne för kvalitet och detta svårdefinierbara begrepp ”stil”, i omgivning och i uppträdande, i varusortiment och framför allt i betjänandet av kundkretsen genom att ge god, kultiverad och tillmötesgående service i alla situationer.

Josef Sachs’ egen genomkultiverade person och hans högt drivna smak satte sin stämpel på NK från begynnelsen. De har präglat NK-palatsets yttre och inre, de har genomsyrat han$ medarbetare och tagit sig uttryck i valet av högklassiga varor och i sättet att presentera dem för kunderna.

Till NK:s invigning 1915 kunde Josef Sachs hälsa själve kungen välkommen. – Han åtföljdes av hovmarskalken Printzsköld.

Kriteriet på den store företagschefen inbegriper bland annat förmågan att på såväl fakta som inte minst intuition välja de rätta medarbetarna för olika värv, medarbetare som han kan tona in på sin egen våglängd. Denna förmåga hade generalkonsul Sachs i eminent grad. Han företog också ofta omplaceringar av chefspersonal ute i varuhuset, ej sällan i samband med avance­mang för vederbörande, från ett område där de kanske inte lyc­kats göra sig själva full rättvisa, till ett annat där de efter kort tid skulle visa sig passa som handsken på handen. Man stod ibland frågande inför dessa spontana beslut, särskilt om veder­börande sattes in på ett för denne dittills okänt fält, men det visade sig i regel mycket snart, hur klarsynt NK-chefen hade handlat. Han hade observerat de allmänna förutsättningarna hos sin man och tilltrodde honom att småningom inhämta erforder­liga specialkunskaper på sitt nya område. Många av de skickli­gaste disponenterna och avdelningscheferna har under årens lopp ”upptäckts” av generalkonsuln efter dessa linjer. Hade han väl valt sin man, lämnade han honom stort förtroende och i regel stor självständighet. Ett sådant förtroende sporrar var och en.

Generalkonsul Sachs var en modig företagare, han ”vågade och vann”. Hur många kraxade inte olycka, när han var djärv nog att 1915 sätta i gång det nya NK vid Hamngatan, ett varu­hus av en storlek och en magnificens, som man inte trodde skulle vara möjligt att med framgång driva i det då ännu relativt lilla Stockholm. Men han var framsynt, han såg chanser som de flesta inte kunde fatta. Det är pionjärens särmärke. Så var han även i det dagliga arbetet, i större eller mindre affärsuppgörelser. Han sköt fågeln i flykten, där andra skulle ha fåfängt väntat på att den först skulle sätta sig på en gren. Han var impulsiv, ibland kanske i överkant. En av hans gamla medarbetare brukade till och med säga, att han såg som en av sina uppgifter ”’att hålla Josef i rockskörten”. En djärv företagare kan inte undgå att begå misstag. Det har också Josef Sachs gjort, och det erkände han. Men den alltför försiktige kan svårligen utföra något riktigt stort, och man får riskera ett och annat misslyckande bland de dominerande många, stora stjärnskotten. Detta var säkert Josef Sachs’ paroll, och den dikterade hans energiska handlande. Även här verkade hans exempels makt, såväl ute ”på scenen” i NK som ”bakom kulisserna” i det administrativa arbetet.

Generalkonsuln hade temperament, särskilt i yngre dagar, det minns var och en som samarbetat med honom en längre tid, och det sammanhängde med hans oerhört dynamiska läggning. Han hade starka affekter och kunde bli lika heligt rosenrasande som han var älskvärd stunden efter. Om man ibland nere i varuhuset råkade ut för hans tillfälliga onåd, så var säker på att vi, som hade vår verksamhet närmare honom, ingalunda gick fria. Vi fick också vårt till livs, när generalen ansåg att det borde ha hand­lats annorlunda. D blev det en kort men intensiv seans, men när han väl fått sagt vad han ville och man själv antingen insett misstaget och lovat bättring eller kunnat framlägga goda skäl och fått rätt, upplöstes åskmolnet lika fort som det kommit och den älskvärda solen strålade som vanligt. Långsinthet visste Josef Sachs inte vad det var, och förtroendet kvarstod lika orubbat som före åsknedslaget. Hans stora förtjänst var att han alltid respekterade ett handlande, om man kunde förebära goda skäl, även om han själv kanske skulle ha handlat annorlunda.

Bland idel vänner i Guldklubben.

Sålunda var generalkonsulns och mina uppfattningar inte all­tid samstämmiga under mina första NK-år, när det gällde rekla­men. Detta inte så att förstå att han inte skulle ha insett propa· gandans stora betydelse för ett publikföretag som NK. Tvärtom. Men han hade ibland en något annorlunda syn på frågan, bl. a. på vad reklamen fick kosta.

På ett av reklamens områden tvekande han emellertid aldrig att vara frikostig. Det var i fråga om utställningar. Däri såg hans storvulna ande ett medel att låta NK framträda på ett slå­ende och representativt sätt. Men man missförstod honom, om man trodde, att det endast var för den stora gestens skull. Hans smak och kultur hade tidigare gjort honom till svenskt konst­hantverks och svensk konstindustris store vän, och det var hans glödande intresse för dess genombrott och utveckling och för ett kontinuerligt höjande av den allmänna smaken och uppskattnin­gen av vackra föremål, som dikterade hans önskan att NK skulle taga sig an deras popularisering bland allmänheten.

De konsthantverksutställningar, som han inspirerat och i vars rad även en del förnämliga utländska evenemang av detta slag ingått, kan svårligen räknas. Det räcker att nämna de, om jag inte minns fel, sexton utställningar, varmed NK presenterat det med tiden världsberömda Orrefors, som 1917 för första gången efter sin nyorientering framträdde med en vacker utställning av konstnärliga glas. Det skedde i NK:s ljusgård, där Orrefors se­dan varit en trogen och av Josef Sachs gärna sedd gäst. Andra svenska konstglasbruk, keramiker, textila konsthantverkare m. fl. har haft mycket att tacka generalkonsuln och NK för genom att de fått komma i rampljuset med sina produkter.

De utställningar av utländskt konsthantverk, danskt, finskt, franskt, österrikiskt m. m., som tid efter annan avlöst de svenska, ansåg generalkonsuln ha sitt berättigande icke minst som inspi­rationskälla för våra inhemska nyttokonstnärer. Med den vidsyn som utmärkte honom lät han också NK deltaga i en lång rad världsutställningar, vilket bidrog till att göra NK känt långt ut­över landets gränser, för att ej nämna den nytta han samtidigt gjorde sitt land.

Josef Sachs var NK:s främste ”public relation”-man genom tiderna. För detta svåröversättliga begrepp, ”public relations”, som väl närmast skulle motsvaras av det svenska ”samhällskon­takt”, hade han utan tvivel en rent intuitiv känsla. Hans stora företag hade utvecklat sig till något av en institution i vårt land, det var inte ett varuhus vilket som helst. En sådan institution kräver samhällskontakt, både för att kunna utvecklas till vad den blivit och, sedermera, därför att den är vad den är. Josef Sachs’ markanta och älskvärda personlighet, hans stora kun­nande och hans vilja att tjäna det allmänna jämsides med hans företags intressen förde honom i kontakt med allt och alla. Fä svenskar har väl känt fler människor i vår stad, i värt land såväl som utomlands än han, och fä privata affärsmän har väl så ta­gits i anspråk för offentliga uppdrag. Genom dessa tjänster och hans förmåga att anknyta till allt som rörde sig i tiden och sam­hället skapade han en goodwill för sig själv och därmed för sitt NK, som torde vara ganska unik i svensk företagshistoria. Att kalla Josef Sachs en reklamman hade varit att förolämpa ho­nom, men ”public relations” står många gånger – trots att det kanske här lika mycket rör sig om en inställning som ett hand­lande – så nära reklamverksamheten att jag inte kunde undgå att som yrkesman beundra hans kontaktskapande förmåga.

Generalen tog farväl av personalen i Ljusgården den 13 april 1937.

Jag nämnde hans utländska kontakter. Det välorganiserade NK har under årens lopp fått mottaga en mängd studiebesök av enskilda utlänningar och delegationer, och många gånger gällde dessa besök generalkonsul Sachs personligen, mannen bakom verket. Till och med sådana erkänt stora varuhusexperter som Edward Filene, den nu bortgångne chefen för Filene’s välkända varuhus i Boston, USA, var här för studier. Jag minns hans besök mycket väl – det var i slutet på 20-talet – därför att jag då blev inkallad till generalkonsuln och föreställd för den berömde mannen. Sådant gör ju intryck på en ungdom. Filene frågade mig genast vad jag, som då ganska nyligen kommit från Ame­rika, såg för skillnad i kundbetjäningen i ett amerikanskt stor­varuhus jämfört med NK. Frågan var ju en smula känslig, men jag svarade att jag nog hade den uppfattningen, att betjäningen i NK var mer personlig än i Amerika – naturligtvis beroende på skillnaden i storlek, tillade jag diplomatiskt. ”Där ser Ni”, skrattade Josef på sitt goda sätt, ”p-r-e-c-i-s vad jag sade nyss. Thank you”, och därmed var intervjun slut. Han gladde sig åt att ännu en gäng ha fått ge sin personal ett erkännande. När jag kom utanför dörren nästan ångrade jag, att jag inte hade tillagt: ” … och tack vare vår verkställande direktörs inspire­rande exempel.”

Apropos gästande utlänningar frapperades man, och impone­rades, av Josef Sachs’ stora språkskicklighet. Världsspråken tala­de han givetvis alla flytande och elegant, men ett som tydligen roade honom alldeles särskilt var franskan. Hela hans förnämliga personlighet hade ju något av ”l’ancien regime”, han var intres­serad av konst, musik och litteratur, och det gamla kulturspråket liksom Frankrike och fransmännen hade hans speciella kärlek. Han hade inte så litet av gallisk esprit i sitt väsen, och när han vid en mottagning eller lunch för franska gäster fick utveckla hela sin älskvärda charm, var han oemotståndlig.

Generalkonsulns sinne för humor var uppfriskande. Han var en storartad ”historiekonstnär”, bland annat på grund av sin eminenta förmåga att levande beskriva situationer. Han var över huvud taget en berättare av Guds nåde. Inte minst hade han roligt åt de historier, i vilka han själv på något sätt var medagerande. Jag behöver bara antyda den allbekanta situation, då han vid den första ”generalrealisationen” 1930 frejdigt kastade sig in i manufakturkassans hopplösa myller för att hjälpa paketinslagare och utlämnare att reda upp det kaos som hotade och formligen blev utskälld av en otålig gumma för att han stod och fumlade med sin paketinslagning, ”fastän han, gamla kar’n, väl hade stått i kassan minst 20 – 30 år”. Den episoden tillhörde hans favorithistorier.

Den är värd att berättas på nytt, inte bara som en historia, utan framför allt därför att hans handlande som sådant var betecknande för den dåvarande NK-chefen. Inget arbete var ho­nom för enkelt eller mindre värt än andra. Fastän Josef Sachs väl av utomstående betraktades som affärsaristokraten, var han demokratisk i detta tyvärr så missbrukade ords allra bästa be­märkelse. Han uppskattade alla slags arbeten och alla medarbe­tare som varande lika nödvändiga för det stora företagets exi­stens och han skydde inte att, om så behövdes, rycka in på det enklaste arbete.

I fråga om affärsmoral hade generalkonsul Sachs de mest upphöjda begrepp, och på den punkten var han omutlig. Om det bara fanns en skymt av tvivel om det ur sådan synvinkel anständiga i en affärsuppgörelse eller någon annan åtgärd, det må hå rört kunder, affärskollegor, leverantörer eller personal, reagerade han instinktivt och på det kraftigaste: ”Nej mina her­rar, sånt k-a-n man inte göra, och det går jag aldrig med på, så länge jag har ansvaret.” Det hade många gånger inte ens gått i hans medarbetares hjärnor, att det som föreslagits kunde på minsta sätt vara anstötligt, och de hade nog ibland den uppfatt­ningen, att Josef Sachs var alltför känslig. Men hans paroll var: ’”Bättre alltför nogräknad än tvärtom.” Det är inget tvivel om att denna orubbliga hederskodex var ännu en hörnsten i hans solida och förnämliga goodwillbyggnad.

Josef Sachs var en patriark för oss i NK, en upplyst pat­riark som hade sinne för modernt demokratiska former. Han regerade sitt NK efter dessa linjer. Han trodde samtidigt på ung­domen och dess insatser såväl för dagen som för morgondagen, och detta mycket tack vare sitt eget ungdomliga sinnelag. Han såg också ur företagets synpunkt rent praktiskt på problemet. Unga förmågor skulle fram. Återväxten efter de inom företaget åldrande skulle i god tid säkras. Mot denna bakgrund är det uppenbart att den minnesfond, som styrelsen strax efter hans frånfälle anslog medel till, var helt i hans anda – att bereda ungdomen möjligheter till bättre utbildning och därmed att komma framåt inom NK.

Detta anknytande av hans minne till ungdomen bör få bli en vacker symbol. Ty det är ständigt nya skaror av ungdom, som skall föra Josef Sachs’ stora livsverk vidare.

Text: Tom Björklund

Ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1949:8-9.

Dela med dig av dina tankar