Med ”energi som ett kärnkraftverk” har Barbara Bergström omformat den svenska skolan med sin friskolekoncern Internationella Engelska Skolan, IES. Med två tomma händer gav hon sig in på den privata skolmarknaden så fort den öppnade. IES driver läsåret 2022/23 46 skolor i Sverige – och på resan blev Barbara Bergström den första kvinnan som, utan arv, skapat ett miljardvärde.
– – –
DENNA TEXT INGÅR I ”ENTREPRENÖRER UNDER 150 ÅR”, ETT SAMARBETSPROJEKT MED IVA ENTREPRENÖRSAKADEMIN.
– – –
Barbara Bergström föddes 1946 i Wuppertal i Tyskland, då hette hon Bärbel Röder. När hon var 13 år flyttade hon med sin mamma och storasyster till USA, för att mamman ville ge barnen ett nytt liv långt från det krigströtta Tyskland och en frånvarande make. I USA gifte mamman om sig med en svenskamerikan och familjen kom att bo i Buffalo, nära gränsen till Kanada.
Barbara började skolan i USA utan att kunna ett ord engelska. Det var bara att ”simma eller sjunka”, sa hon senare. Hon lärde sig språket, bytte namn till Barbara för det var enklare, och gick vidare till high school, motsvarande det svenska gymnasiet. Hon gifte sig vid 21 års ålder, men äktenskapet sprack efter att parets 3-månaders dotter dött i plötslig spädbarnsdöd. Hennes andra äktenskap var med en forskarstuderande från Stockholm, Otto Berg, som senare blev professor i Uppsala. Hon flyttade med honom till Sverige 1968 och fick två barn.
I Sverige läste Barbara in svenska på universitetet och därefter en fil kand i tyska, engelska och konsthistoria. Så småningom började hon jobba som hemspråkslärare i engelska och sedan även som lärare i naturvetenskap på en kommunal skola med internationell avdelning. Men hon tyckte att den svenska grundskolan var på tok för slapp och flummig. Ingen brydde sig om att göra något åt klotter och stök i klassrum och korridorer, varken elever eller lärare bemöttes med hövlig respekt, och ledarskapet i skolan var bedrövligt tyckte hon. Frustrationen bara ökade: att leda en skola skulle hon själv kunna göra mycket bättre.
I början av 1990-talet genomgick den svenska skolan några stora förändringar. En var friskolereformen, som riksdagen beslutade om 15 december 1992. Det huvudsakliga målet med reformen var att öppna upp valfriheten för föräldrar och elever, så att de skulle kunna välja den skola som de själva tyckte passade bäst. Fram till dess blev man tilldelad en skola, utifrån var man bodde, och önskade man en annan skola fick man flytta till den kommun där skolan låg. För att det skulle finnas ett varierat urval av skolor fick nu även enskilda starta skolor, och inte bara kommunerna. Skolledare med egna idéer om pedagogik hade nu chansen att starta egna skolor, så länge de blev godkända av Skolverket som kollade att de följde svensk skolplan. Men oavsett vilken skola eleven valde skulle den fortfarande vara gratis för eleven. Friskolor fick inte ta ut skolavgifter som privatskolor gjorde i andra länder. Det löstes genom att man införde en skolpeng, ett skattebelopp som följde med eleven oavsett vilken skola hen valde.
Den här förändringen gjorde det möjligt för Barbara att förverkliga sin idé om hur en skola borde drivas. Hon sa upp sig från sitt jobb och tillsammans med Joan Wohlner, en kollega med amerikansk bakgrund, bestämde hon sig 1993 för att starta en egen skola. Den skulle vara tvåspråkig med tonvikt på engelska, ha tydliga uppföranderegler och mycket mer närvarande skolledare. De hittade en lokal vid Roslagstull i Stockholms innerstad, men utan egna pengar att satsa fick de tigga ihop möbler, datorer, symaskiner, kopieringsapparat med mera. Barbara kontaktade ett antal storföretag som donerade det de behövde.
De gjorde en budget, som baserades på antalet elever och storleken på skolpengen som skulle komma med varje elev. Kostnaderna beräknades till 1 590 000 kr och den styrdes främst av att de tänkt anställa 22 lärare.
Skolan, som öppnade i augusti 1993, fick namnet Engelska Skolan och hade klasser från årskurs 1 till 9 – och varje elevplats fylldes direkt från start. Redan efter ett år stod 3 000 barn i kö. Det fanns tydligen föräldrar som höll med Barbara om betydelsen av både ordning i klassrummet och att lära sig engelska tidigt; och som gärna använde sig av sin nya rätt att välja skola för sitt barn. Med barnen följde skolpengen, som finansierade verksamheten, det vill säga löner till lärare och personal, utbildningsmaterial, administration och allt som behövs för att driva en skola.
Efter några år bestämde sig Barbara och Joan för att gå skilda vägar. Barbara ville expandera skolverksamheten, medan Joan var nöjd med den befintliga skolan. Joan behöll fastigheten vid Roslagstull och skolan fick nu heta Engelska Skolan Norr. Barbara flyttade till betydligt större lokaler i form av en tom skolbyggnad i Gubbängen i södra Stockholm. År 1998 startade hon verksamhet där, under namnet Engelska Skolan Söder. De flesta högstadielärarna och nästan alla föräldrar och elever följde med Barbara till den nya lokalen, trots att den låg så långt bort från centrala Stockholm.
Sedan kom den första verkliga expansionen. År 2002 fick Barbara en förfrågan av Järfälla kommun, norr om Stockholm, att ta över en problemskola från kommunen. Hon gjorde det och idag rankas IES Järfälla, tidigare Nibbleskolan, som en av de bästa i Stockholmsområdet. Lite senare bytte hon också namn på verksamheten till Internationella Engelska Skolan, IES
Under de första tio åren förfinade Barbara sitt pedagogiska upplägg. En grundpelare var att man genom att alltid ställa tydliga krav på alla elever, oavsett förutsättningar, hjälpte alla att prestera sitt bästa. Omväxlande beskrev hon pedagogiken som ”English and Order” eller ”Tough Love”. Hon beskrev senare hur ville utveckla skolan till en god arbetsplats för elever och lärare, med trygghet, ordning och höga akademiska förväntningar på alla:
”Jag ville ha en skola där alla var sedda – anställda såväl som elever. Rektorn skulle vara ständigt närvarande och inspirera (…) utgöra ledaren och motorn i ett team där alla drar i samma riktning, (…) där våra barns kunskaper och fostran hela tiden sattes i centrum.”
Efter Barbaras tidigare erfarenhet från kommunala skolor strävade IES efter en högre grad av disciplin. Skolan var en arbetsplats, menade hon, och arbetet krävde att skolledningen skapade arbetsro, liksom att mobbning och bråk inte godtogs. Skolan skulle också fostra eleverna för vuxenlivet, och då behövde de tränas till goda rutiner, vanor och normer. På IES fanns till exempel en klädkod som förbjöd slarvig klädsel och keps, mobiler och tuggummi inomhus, och där rådde strikt ordning och reda i korridorer och klassrum. Viktigt för skolans profil var så klart att minst hälften av undervisningen skedde på engelska, och att många lärare rekryterades från andra länder. Men viktigast av allt när man skulle driva en skolkoncern, lärde sig Barbara, var att man hade rätt rektor. Sedan starten anställde hon skolornas rektorer själv och tvekade inte att byta ut personer som inte fungerade i rollen.
Det var nu som Barbara träffade sin tredje man – och hon gjorde det just i kampen för sin skolverksamhet. År 2000 hade hon en konflikt med Skolverket, som protesterade mot att IES gav eleverna betygsliknande omdömen fyra gånger om året från sjätte klass. Vid den tiden fick man inte ge betyg i svensk skola förrän i årskurs 8. Från en elevs förälder fick hon tips om att ta kontakt med Hans Bergström, som då var chefredaktör på morgontidningen Dagens Nyheter och länge drivit en kampanj mot ”flumskolan”.
Mötet resulterade i att Hans och Barbara blev ett par och gifte sig 2001. ”Sedan dess har skolan varit en gemensam livsuppgift”, skriver Barbara i sin bok ”Tough Love”. Arbetsfördelningen mellan dem har varit att Hans, den ekonomiskt sinnade, ofta verkat i bakgrunden, medan Barbara varit kulturbäraren, ansiktet utåt, eldsjälen som brinner för sin skola.
Det här var inte Barbaras enda bråk med Skolverket. Tvärtom har hennes relation med skolmyndigheter varit fylld med konflikter. Skolverket hotade 2004 att stänga skolan om hon inte åtgärdade sådant som var otillåtet i svensk skola; mobilförbud i skolan, kvarsittning, klädkod. Hon fick också se till att åtminstone hälften av undervisningen var på svenska.
IES fortsatte att expandera. År 2003 öppnade IES i Gävle, Örebro och Linköping, 2005 i Bromma, 2006 i Eskilstuna och Täby. Alla skolorna bar sig inte på en gång, men Hans styrde upp ekonomin, och Barbara fortsatte att jämka med Skolverket. Vilket hon lyckades med, i konflikt efter konflikt.
År 2010 var IES Sveriges största grundskolekoncern – och efter år av varierande ekonomiska resultat, gick koncernen nu stadigt med en mindre vinst, som nästan helt investerades i existerande och nya skolor.
Vad hände sen?
IES har fortsatt att expandera. Verksamhetsåret 2019–2020 passerade IES tre miljarder kronor i omsättning. Hösten 2022 gick ca 32 000 elever i företagets 45 grundskolor och enda gymnasium i Sverige. Dessutom har bolaget sju skolor i Spanien. Barbara, nu 75 år, är inte längre operativt aktiv, men hon besöker ofta skolorna och intervjuar fortfarande alla som söker rektorskandidater.
År 2012 sålde Barbara sitt bolag till det amerikanska riskkapitalbolaget TA Associates, med nära knytning till Harvard och andra amerikanska universitet och stiftelser. Valet att sälja kom av att skolans framtid behövde säkras för en tid när hon själv inte längre fanns kvar och att hon inte hade barn som var beredda att ta över. De 200 miljoner kronor som Barbara betalade i skatt på försäljningen om 918 miljoner kronor gjorde henne till det årets bästa skattebetalare. Hon använde delar av det som återstod till att köpa tillbaka 25 procent av aktierna i IES. År 2016 börsnoterades IES men 2020 köptes bolaget loss från börsen av den svenska finansmannen Jan Hummel och hans fond Paradigm Capital, som därmed blev ny huvudägare.
Friskolesystemet, som infördes för 30 år sedan, har sedan införandet varit ett laddat ämne i den allmänna debatten. Som en av pionjärerna inom friskolesektorn har Barbara och hennes IES ofta hamnat mitt i debatten kring ”vinster i välfärden”. I sådana sammanhang har hon sällan tvekat att försvara sin skapelse och fortsätter därmed att synas i media.
Barbara och Hans gav hösten 2020 hela sitt återstående aktieinnehav i IES till The Hans and Barbara Bergstrom Foundation, en stiftelse i USA som de grundat. I deras arvsplanering går nästan allt till denna stiftelse, som därmed är näst största ägare i IES, med ca 14 procent av ägandet. Stiftelsen syfte är att stödja projekt för upplysning, forskning och utbildning baserade i Sverige. Stiftelsens största donation hittills har gått till ett tioårsprogram för att bygga upp ett forskningscentrum på Handelshögskolan om ledarskap och excellens i skolan. Donationen finansierar därvid en professur i Barbaras namn. Stora donationer har också gått till Forska!Sverige, som verkar för att främja goda förutsättningar för forskning och innovation inom medicin i Sverige, samt till ombyggnaden av Medicinska Föreningens lokaler på Karolinska Institutet. IVA:s årliga pris för `vetenskaplig journalistik – Hans Bergström-priset´ finansieras av stiftelsen.
– – –
Författare Ulrika Fjällborg
– – –
DENNA TEXT INGÅR I ”ENTREPRENÖRER UNDER 150 ÅR”, ETT SAMARBETSPROJEKT MED IVA ENTREPRENÖRSAKADEMIN.
– – –
Läs mer
- Barbara och Hans Bergström, ”Tough Love” (Ekerlids, 2018)
- Birgitta Forsberg, ”Svenska miljardärer”, nytillkommet kapitel om Barbara Bergström i andra tryckningen. (Lind & Co., 2018)
Dela med dig av dina tankar