Ockelbo har en lång historia av entreprenörer och industrier. Redan 1709 hade Wij säteri en kraftfull kvinna som ledare. I vår tid är det snöskotrar och fritidsbåtar som satt Ockelbo på den industriella kartan.
Ockelbo har en sak gemensam med flera andra viktiga mellansvenska orter som Stockholm, Uppsala, Enköping och Örebro. Orten ligger där en nordsydlig rullstensås genomkorsas av ett vattendrag. I Ockelbos fall är det Testeboån som skär genom Enköpingsåsen.
Eftersom både vattendrag och åsryggar har varit vikiga historiska kommunikationsvägar, blev sådana platser naturliga bygdecentra och handelsplatser. Dessutom uppstår det forsar där ett vattendrag bryter igenom en ås, vilket kunde ge mekanisk kraft åt industrier. Det är därför inte underligt att Ockelbo har en lång industritradition, särkilt som orten ligger i anslutning till landets äldsta industriregion, Bergslagen.
Historien startade på 1670-talet när Sven Bröms på Wij säteri utanför Ockelbo började bryta järnmalm vid Åbron tillsammans med svågern Robert Petre. De anlade även en masugn vid Åbron, och en stångjärnshammare vid Brattfors söder om Ockelbo.
Sven Bröms var prästson från Ockelbo som hade utbildat sig till läkare och bland annat varit livmedikus åt drottning Kristina och Karl X Gustav. Robert Petre var en skotsk invandrare och rådman i Arboga. De ägde även en bruksrörelse i Hofors. Det uppstod dock snabbt slitningar mellan Bröms och Petre, varför Petre löstes ut från verksamheten i Ockelbo och köpte ut Sven Bröms från bruksrörelsen i Hofors. Släkten Petre kom sedan att spela en vikig roll i södra Gästriklands bruksindustri under två sekler.
Catharina tog över
Anläggningarna vid Ockelbo ärvdes av Sven Bröms dotter Catharina Bröms (1664–1735). Hon kallades ”Nådiga frun på Wij” och blev 1709 som änka en mäktig ledare för det som kom att kallas Ockelboverken. Catharina Bröms anlade 1710 ett järnbruk vid Åmot längre upp i Testeboån. År 1725 hittades järnmalm vid Vintjärn på andra sidan gränsen till Dalarna. Efter mycket processande lyckades Bröms få rätten till fyndigheten.
Överhuvudtaget var Catharina Bröms beredd att driva processer med stor kraft för att få rätt att utveckla sin rörelse. Hon blev därigenom alltmer respekterad bland myndigheter och brukskolleger. Under sin första tid som bruksägare drabbades landet av ekonomisk kris på grund av Karl XII krig och stormaktsväldets fall. Detta slog hårt mot Ockelboverken. Catharina levde under flera år mycket sparsamt i köksflygeln på gården och skötte praktiskt taget all administration av bruksrörelsen själv.
Catharina Bröms ingick i en släkt med många driftiga kvinnliga företagare. Hennes syster Elisabeth Bröms ägde flera bruk i södra Gästrikland och hon hjälpte till att driva den arvsprocess som gav Catharina rätt till bruken vid Ockelbo. Systrarna skulle sedan ofta rådgöra och samarbeta med varandra. De tog även upp en gruva tillsammans för att få mera malm till sina masugnar.
Chatarina Bröms dotter Helena Cederström och Helenas dotter Catharina Cederström blev sedermera framgångsrika bruksägare i Gästrikland och Hälsingland.
Rakbladsstål till Tyskland
Ockelboverken kom i över 200 år att vara den dominerande industrin i norra Gästrikland. I Wij anlades ett manufakturverk 1797. Här drevs sedan ett valsverk 1885–1933. Det levererade bland annat stål till Gillettes rakbladstillverkning i Tyskland.
År 1857 anlade Ockelboverken ett järnverk vid Jädraås sydväst om Ockelbo. Verksamheten i Åmot flyttade 1887 till Jädraås och Wij. I stället anlades ett sågverk i Åmot.
Ockelboverken organiserade ett väl fungerande produktionssystem där malm bröts i Vintjärn. I Jädraås smältes malmen till tackjärn i masugnen och sedan smiddes tackjärnet till smältstycken i Jädraås och Brattfors smedjor. Därefter valsades smältstyckena i Wij.
En järnväg anlades 1876–1895 från gruvan i Vintjärn via industrierna till hamnen vid Norrsundet vid Bottenhavet. Men när järnvägen nådde Norrsundet 1895 så hade Ockelboverket förvandlats till en skogsindustri.
Ockelboverket köptes nämligen 1887 av Kopparbergs och Hofors Sågverksaktiebolag. Från 1937 hette företaget Kopparfors och det fusionerades 1987 med Stora. Den sista järnhanteringen från Ockelboverkens tid var smedjan i Jädraås som lades ner 1942.
Lundgrens berömda båtar
Det är särskilt två industriprodukter som har gjort att namnet Ockelbo ärat har gått över jorden: Ockelbobåten och Ockelboskotern.
Erik Lundgren var en rallyförare för Ford, känd som ”Ockelbo-Lundgren”. Han var en företagsam mångsysslare och bilintresset gjorde att han tillverkade plastkarosser till sportbilar. År 1958 började han bygga båtar i glasfiber. Båttillverkningen blev framgångsrik och drevs till 1979 då Ockelbo-Båtar gick i konkurs.
Erik Lundgren var också en av grundarna till Industriaktiebolaget Ockelbo (IBO) 1962. Året därpå kom dess första snöskoter. Tillverkningen i Ockelbo drevs i precis 30 år innan verksamheten, som då ägdes av Bombardier, lades ner.
Ytterligare en entreprenör i Ockelbo förtjänar att nämnas, nämligen trädgårdsmästaren Lars Krantz som har skapat en av landets finaste trädgårdar, Wij Trädgårdar, som är ett populärt turistmål.
Den som besöker trakterna kring Ockelbo bör inte missa de gamla industrimiljöerna. Det välbevarade valsverket i Wij är nu museum. Här finns även annan bruksbebyggelse bevarad. Även i Åmot och Jädraås finns välbevarade bruksmiljöer.
I Jädraås finns en industrianläggning från tidigt 1900-tal med hytta och lancashiresmedja, herrgård och arbetarbostäder från olika epoker, bland annat Skogsarbetarbyn, ritad av Ralph Erskine 1951. Den kompletta stationsmiljön är utgångspunkten för museijärnvägen Jädraås–Tallås.
Dela med dig av dina tankar