Det andra världskriget innebar en stor omställning för hela transportsystemet i Sverige. Ekonomin ställdes inför stora påfrestningar. Importen av många viktiga varor minskade och ransonering av viktiga varor präglade vardagen – både för privatpersoner och för företag. Ett stort antal branscher sattes under statlig styrning. Sveriges ekonomi påverkades av kriget på ett genomgripande sätt.
Ransonering och prisreglering
Erfarenheterna från första världskrigets brist på varor medförde att man började förbereda ett bättre fungerande system för ransoneringar under den senare delen av mellankrigstiden. Generellt så kombinerades ransonering med prisreglering. Under hösten 1939 började ransoneringskort att delas ut. Inskränkningar i busstrafiken genomfördes i olika län under september månad. Mellan 50 och 75 procent av den tidigare busstrafiken drogs in. Ransoneringar infördes i allt större utsträckning under 1940. Månad för månad infördes alltfler ransoneringar för olika produkter. Socker, smör, bensin och kaffe blev dyrbara varor, som noga ransonerades. Allt fler varor blev ransonerade under kriget.
Statens trafikkommission blev det organ som reglerade transportnäringen fram till 1945 under Folkhushållningsdepartementet. Trafikkommissionen inrättades 1940. Redan året innan hade Statens transportkommission tillsatts, men den nya myndigheten innefattade även sjöfarten. Uppgiften under krigsåren var att reglera och leda transportväsendet i Sverige. Syftet var att kunna genomföra de transporter som var viktiga för folkhushållet. Året efter krigsslutet, 1946, började myndigheten avvecklas och den upphörde 1950.
Trots umbäranden och problem i vardagen har bland annat ekonom-historikern docent Peter Hedberg bedömt att beredskapsårens försörjningssystem fungerade relativt väl i Sverige jämfört med övriga länder i det krigshärjade Europa. De förberedelser som vidtogs innan kriget liksom den administrativa apparat som snabbt byggdes upp bidrog till detta.
Gengas och indragen trafik
För att ersätta bensin och diesel som drivmedel började allt fler bussar att förses med gengasaggregat. Antalet fordon med gengasaggregat mångdubblades på två år till att omfatta cirka 80 000 fordon år 1943. I cirkulär från Svenska Omnibusägareförbundet (SOF) uppmanades till allra största sparsamhet, samtidigt som ingen tilldelning kunde ges till linjer vilka var kortare än tre kilometer. Medlemmarna kunde få förmånliga rabatter på gengasaggregat. Det pris som kunde erbjudas med 25 procents rabatt låg mellan 1488 till 1738 kr, beroende på modell. I dagens penningvärde motsvarar detta ungefär 37 000 till 43 000 kr. Dessutom togs ett antal bussar i bruk av krigsmakten. Gengasen var naturligtvis inte utan problem för chaufförernas och passagerarnas hälsa, vilket påpekades i ett cirkulär från SOF som skickades ut i november 1942.
Allt fler indragningar av busslinjer meddelades av Statens trafikkommission. Under dessa krigsår övergick man från koleldning till vedeldning av gengasaggregaten, vilket diskuterades mycket i förbundet. Även gummi blev en viktig ransonerad vara, vilket också togs upp i material från krigsåren. Däckbristen var ett ständigt problem.
Författare:
Dela med dig av dina tankar