Bildandet av Kooperativa Förbundet

Det första kooperativa företaget i Sverige grundades i Örsundsbro 1850. Men det kooperativa genombrottet i Sverige kom som en direkt följd av de dåliga tiderna i slutet av 1860-talet. Under de tre hungeråren 1867–69 bildades inte mindre än 180 konsumtionsföreningar.

Fram till sekelskiftet beräknas närmare 2.000 föreningar ha bildats. Men de flesta blev kortlivade affärsföretag. Bristande medlemsintresse när tiderna blev bättre, dåliga kunskaper om hur man skötte ekonomi och affärer, försäljning till nettopriser och omfattande kreditförsäljning knäckte många föreningar. Kontakter mellan föreningarna var sällsynta och man kunde därmed inte stötta och lära av varandra. Det saknades en gemensam organisation. Dessutom saknades lagstiftning för dessa nya företag. Många var formellt bolag, andra s.k. delningslag. Men det rådde betydande oklarhet om medlemmarnas/ägarnas ansvar, vilket ökade misstron mot företagen. Den första lagen för ekonomiska föreningar kom 1895.

Politisk eller opolitisk kooperation

De sista åren på 1890-talet började ledande socialdemokrater ompröva sitt motstånd mot konsumtionsföreningar. I Stockholm pläderade socialdemokraternas partisekreterare Axel Rylander för socialistiska föreningar efter fransk modell. Han var pådrivande när AB Arbetarnas Konsumtionsförening bildades i Stockholm 1894. I Göteborg hade chefredaktören A.C. Linblad samma uppfattning, vad gällde föreningarnas politiska ståndpunkt, när Kooperativa Föreningen Fram bildades 1898. I Malmö var chefredaktören för Arbetet Axel Danielsson pådrivande när Kooperativa Föreningen Pan bildades 1898. Han pläderade emellertid för en politiskt obunden kooperation.

Samtidigt som ledande socialdemokrater bildade konsumtionsföreningar i de större städerna, skrev agronomen och socialliberalen Gerard H. von Koch en artikelserie i Gefle Dagblad om den engelska konsumentkooperationen. Von Koch var uppväxt i en officersfamilj på Östermalm i Stockholm och hade familjeband till ett gods i Blekinge. Han hade studerat kooperation i England och återvänt till Sverige fast besluten att agitera för fristående föreningar sammanslutna i ett förbund efter engelsk modell. När han tog kontakt med Axel Rylander blev svaret inledningsvis artigt avvisande.

Allmän kooperativ kongress

1899 bjöd de tre föreningarna i Stockholm, Göteborg och Malmö in till allmän kooperativ kongress. Trots att 218 föreningar startats med stöd av den nya lagen så hörsammades inbjudan endast av 42 föreningar med cirka 8.875 medlemmar. Av de 44 ombuden var 17 liberaler, 15 socialdemokrater och 4 konservativa. Von Koch deltog som ombud för handelsföreningen i Karlskrona och valdes till sekreterare. Kongressen beslöt att bilda det politiskt och religiöst obundna Kooperativa Förbundet. I stadgeförslaget stod bl.a. ”— att den kooperativa rörelsen bliva ett viktigt moment i arbetarklassens kamp —”, vilket kongressen ändrades till ”— att bliva ett viktigt moment att sprida allmän medborgerlig fostran —”.

KF vände motgång till framgång

De första åren blev ingen framgång. Danielsson och Rylander avled. Försök med gemensam partihandel i Malmö misslyckades. Endast 10 föreningar hörsammade kallelsen till KFs kongress 1903. Flera som varit med vid bildandet hade upphört. Andra var på väg mot konkurs. KF var ett förbund i upplösning. Men kongressen 1903 tog två för framtiden avgörande beslut. Affärsföreståndaren från Eskilstuna, Gustav Werner Dahl, fick i uppdrag att mot provision starta en agenturaffär. Och när han reste runt och tog upp beställningar skulle han undervisa i god affärsekonomi. Dahls framgångsrika agenturaffär blev grunden till KFs växande affärsverksamhet. Det andra kongressbeslutet var att starta en egen tidning för att agitera och sprida kunskap om kooperation. 1904 kom första provnumret av Kooperatören.

Författare: Bengt U Strömberg

Dela med dig av dina tankar