Bretton Woods-systemets kollaps

Avtalet som undertecknades i Bretton Woods år 1944 – den så kallade Bretton Woods-överenskommelsen – var avgörande för världshandelns tillväxt efter andra världskriget. Två nybildade institutioner lade grunden för tillväxten: Internationella valutafonden (IMF) hade till uppgift att stabilisera valutasystemet, medan Världsbanken (IBRD) skulle sörja för den ekonomiska återuppbyggnaden. Jämte den så kallade Marshallhjälpenfick Världsbanken en nyckelroll för de västeuropeiska ländernas återuppbyggnad efter kriget och den framtida ekonomiska integrationen. Men Världsbanken fick även en avgörande roll som finansiär genom både bidrag och lån till länder som avkolonialiserades. Under de följande decennierna och särskilt under den växande globala skuldkrisen från 1970-talet och framåt utformade Världsbanken lån till skuldsatta länder. För att Världsbanken skulle acceptera avskrivningar och långsiktiga finansiella åtaganden ställdes krav på ekonomiska (ofta marknadsekonomiska) reformer.

Samarbetet inom IMF å sin sida byggde på att USA-dollarn fungerade som stabilisator med en fast kurs mot guldet, medan medlemsländernas valutor var knutna till den amerikanska dollarn. Den fasta prisrelationen mellan dollar och guld var till gagn för den amerikanska ekonomin, och under 1960-talet var dollarn i realiteten övervärderad (med mellan 10 och 15 procent), vilket gynnade amerikansk köpkraft på den internationella marknaden. Den amerikanska importen var omfattande och ökade dubbelt så snabbt som exporten, vilket ledde till att den amerikanska ekonomin uppvisade en negativ handelsbalans. För att gynna den egna exportindustrin var USA tvunget att genomföra en devalvering, en åtgärd som de facto skulle innebära en devalvering av guldet. En sådan åtgärd skulle hota det internationella valutasystemet. Nationella amerikanska intressen stod nu mot det internationella åtagandet enligt Bretton Woods-överenskommelsen. Osäkerheten medförde att investerare på världsmarknaden började sälja av dollarn.

År 1971 fattade Nixonadministrationen beslutet att avskaffa dollarns fasta kurs mot guldet, vilket fick till följd att den amerikanska dollarn snabbt föll med 10 procent. Samtidigt höjde USA sina tullar för att skydda amerikansk hemmaindustri, vilket visade att Bretton Woods-överenskommelsen hade ersatts av nationella särintressen. Trots försök att reformera systemet 1973 fortsatte USA att devalvera, vilket gynnade landets handelsbalans, och ekonomin återhämtade sig långsamt. Bretton Woods-systemet var dött. Balanseringen mellan internationella och nationella ekonomiska intressen hade blivit för svår.

Författare: Peter Sandberg

Peter Sandberg är filosofie doktor i ekonomisk historia från Göteborg. Avsnittet är hämtat ur boken Det svenska näringslivets historia 1864–2014, del IV: 1965–1985 Näringsliv och stat i nya roller. Boken har getts ut genom ett samarbete mellan Dialogos Förlag och Centrum för Näringslivshistoria.

Dela med dig av dina tankar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.