Brita Cruus

Ett gästgiveri var under 1600- och 1700-talet byggt på statliga privilegier, men var också strikt statligt reglerat. Företagande var någon som endast män och änkor tilläts ägna sig åt. Att en ung friherrinna lät grunda och förmera sin förmögenhet genom en krog hör minst sagt till ovanligheterna, men det var fallet med Brita Cruus.

Friherrinnan Brita Cruus av Gudhem (1643–1716) var dotter till Johan Cruus och grevinnan Catharina Oxenstierna – och barnbarn till självaste rikskanslern Axel Oxenstierna. När Axel Oxenstierna var i Uppsala (med anledning av riksdagen och drottning Kristinas abdikation) passade han även på att besöka sin dotter Catharina på Krusenberg. I hans sällskap följde den unge militären Jakob Lilliehöök som bad Brita Cruus att bli hans hustru. Brita lät dock meddela att hon var för ung att själv ge svar och bad Jakob att i stället fråga hennes mor. Brita var då 11 år.

Bröllopet mellan de två stod den 17 mars 1657 på Stockholms slott, Tre Kronor, med drottning Hedvig Eleonora som värdinna, och bröllopskväde på latin. Festligheterna pågick i två dagar i Rikssalen på slottet. Antalet gäster är okänt men den totala mängden alkoholhaltiga drycker som serverade var 1 923,5 liter. Detta uppdelat på spanskt och holländskt vin, körsbärsvin, starkt och svagt öl samt tyskt öl från Wismar, då förvisso en del av det svenska riket. Vad gästerna och brudparet åt är höljt i dunkel, men tillställningen bör ha varit överdådig med tanke på släkternas höga sociala ställning – och att det inte var ovanligt att en vanlig middag mitt i veckan kunde bestå av upp till 14 rätter i Britas hem.

Kort äktenskap

Den 6 juni 1657 förklarade den danske kungen Frederik II Sverige krig vilket medförde att den nygifte, 24-årige Jakob kallades i tjänst. Redan i oktober samma år föll han vid sammandrabbningarna vid Knäred. Brita blev således änka 17 år gammal och gravid. Sju månader efter makens död födde Britta parets enda barn. Brita skulle aldrig komma att gifta om sig.

Efter sin mor hade Brita ärvt Krusenberg och av Jakob hade hon fått Vibble gård i morgongåva; där lät  hon bygga en herrgård döpt till Jakobsberg efter sin make, vilket gett namn till orten Jakobsberg i Järfälla norr om Stockholm. Hon ägde även Skälby och Tomteberga gårdar i samma socken (Järfälla).

Gästgivaren Britta och dåtida lagstiftning

Vid hösttinget år 1671 lät Brita meddela att hon i Barkarby vid den stora landsvägen till Västerås och Salberget hade låtit upprätta en krog. Hon begärde vid tinget att samtliga omkringliggande krogar skulle upphöra och att endast hennes gästgiveri skulle få sälja öl och brännvin. Hon begärde även att de kringliggande gårdarna skulle bistå hennes krog med hästar till de resande. Häradsrätten vid tinget biföll Britas båda önskemål med motiveringen att det i trakten under lång tid inte funnits något bekvämt gästgiveri trots den livliga strömmen av resande. I och med detta utslag av rätten fick Brita rätt att till fullo njuta av den då rådande Kungliga Majestäts krögarordning.

Allt sedan Magnus Ladulås dagar har det stiftats en rad lagar och förordningar kring våldgästning av krogar i landet. Framgången med dessa ordningar var inte alltför lyckosam, men år 1649 kom drottning Kristina med en krögar- och gästgivarordning som anses ha satt stopp för våldgästningen. Den innehöll 29 punkter och reglerade krögarens eller gästgivarens skyldigheter och rättigheter. Det var således denna förordning som Britta hade att rätta sig efter när hon startade sitt gästgiveri.

Bland annat skulle ägaren till ett etablissemang erbjuda husrum och se till att gästernas tillhörigheter var i gott förvar, det skulle även finnas stallrum för 24 hästar. Ett gästgiveri skulle bestå av tre våningar, en för adliga, en för ”annat beskedligt folk” samt en tredje för ”gement sällskap” som det hette. Gästgivaren skulle även tillhandahålla rena sängkläder och allt husgeråd i köket som gästerna skulle kunna behöva.

Gästgivaren fick ta betalt för att bistå de resande med hästar, vagnar, båtar, sadlar, slädar, havre, hö och spån. Därtill kom förtäring av dryck och mat. Om de resande önskade skulle de kunna köpa färskt, saltgrönt och rökt kött, färsk och salt fisk, fågel, villebråd, bröd, smör, ägg, gryn, ärtor, morötter, rovor och andra livsmedel av gästgivaren och tillaga dem själva i gästgivarens kök. Gästen fick då betala den summan som livsmedlen kostade i närmaste köpstad. Om gästen i stället nöjde sig med den måltid som staben vid gästgiveriet tillagade betalade gästen fem öre silvermynt. Öl eller annan dryck betalades separat. År 1651 kom en ny förordning med några viktiga justeringar. En av dessa gällde att de gäster som själva ville tillreda sin måltid med medhavd kock även skulle betala för bruket av kärl, duk och eld.

Om gästantalet översteg de platser som gästgivaren hade till förfogande skulle de närmaste grannarna hjälpa gästgivaren med rum och stallplats mot samma betalning som på gästgiveriet. Vid besök av hovet och regenten själv skulle besöket varskos två veckor innan ankomst.

Inga gäster fick lämna gästgiveriet utan att ha betalat. Om detta ändå skedde hade gästgivaren rätt att kvarhålla bagage till det dubbla värdet av skulden. De enda som fick fritt foder och skjutshästar var krigsfolk som var på väg till eller från en krigsskådeplats. Straff kunde utdömas såväl av gästgiveripersonal och gästgivaren själv som av gäst, om någon betedde sig illa mot den andra parten.

Gästgivaren hade rätt att försälja alkoholhaltiga drycker, inte bara på själva gästgiveriet utan även på andra platser inom en radie av två mil. Försäljningen var tvungen att ske i måttenheten kanna (2,6 l) eller stop (1,3 l).

Jakobsbergs herrgård, i dag folkhögskola. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Ett sätt att tjäna pengar

Brita hade således en rad lagar att ta hänsyn till. Beslutet att ändå starta inrättningen grundade sig sannolikt i att hon såg vilken ekonomisk potential ett ensamt gästgiveri på platsen skulle ha. Genom makens bortgång blev Brita, till skillnad från andra kvinnor, ekonomiskt myndig och var som änka fri att placera sina pengar så som hon själv fann bäst; uppenbarligen ansåg hon att ett gästgiveri i Barkarby var en god investering.

Det är däremot inte troligt att Brita själv arbetade på gästgiveriet. Hon hade säkert god insyn i verksamheten även om hon hade bokhållare som skötte räkenskaperna. Trots att Brita arrenderade ut gästgiveriet var det hon som ägarinna som var ytterst ansvarig och kunde som denna till och med ställas till svar för andras brott begångna vid gästgiveriet.

Fint besök och alla andra

Gästerna bestod säkerligen av representanter från såväl adel som lägre samhällsklasser. Vi vet att självaste änkedrottningen Hedvig Eleonora var gäst vid gästgiveriet, bland annat besökte hon det den 15 oktober 1679 under en resa mellan Svartsjö slott och Jakobsdal (nuvarande Ulriksdal). Med tanke på att det var hon som varit värdinna vid Britas bröllop var besöket kanske inte så förvånande för Brita själv, men det bör ha setts som mycket celebert för personer i omgivningen.

Exakt vad för rätter som tillagades för änkedrottningen är svårt att säga men följande råvaror användes: kött, får, lamm, kalvlever, höns, salt lax, smör, mjölk, ägg, vinättika, citron och mjöl. Om det kungliga besöket hade aviserats två veckor innan som lagen krävde är okänt. Det förefaller dock inte ha varit några svårigheter att inhysa änkedrottningen och hennes följe. De råvaror som nämnts ovan var sådana som följet förde med sig. Det framkommer inte heller av arkivhandlingarna huruvida änkedrottningen betalade för användandet av utensilier i köket eller för användande av eld.

Att änkedrottningen med följe hystes in som gäster spred sig säkert i trakten och på så vis fick gästgiveriet god marknadsföring och reklam.

Vad åt man?

Tyvärr finns inga matsedlar eller menyer bevarade från gästgiveriets första tid (1600-talet). Det finns däremot en receptsamling som tillhört Brita och som sedan gått i arv i släkten. Denna ger oss en unik inblick i mat- och dryckesvanor inom högadel under 1600-talet och sträcker sig från snömos till kalvtunga. En vanlig tisdagslunch för Brita själv kunde bestå av:

  • Ärtor med fläsk
  • Färskt oxkött med bröd och persilja
  • Starka päron
  • Mandeltårta
  • Färsk fisk med lemoner, muskotblomma, korinter, ingefära och färskt smör
  • Äggstanning
  • Kabeljo med färskt smör, ägg, senap
  • Rivna sockerrötter i köttsoppa med socker, smör, rivet bröd och muskotblomma
  • Fyllda fåglar med mandel, citron, pepparkaka och socker
  • Oxtunga och skinka
  • Potagé med kräftor, söt grädde, gröna ärtor, muskotblomma och ingefära
  • Ugnskokta äpplen
  • Sallad

Som syntes var inslaget av importerade kryddor stort i Britas egen kosthållning. Det är inte troligt att rätterna som serverades vid gästgiveriet innehöll sådana, eftersom de var mycket dyra. Fast till gäster av högre börd, som var vana vid sådant, kan det ha förekommit.

Dock är det inte alls otroligt att en rätt som sallad serverades; här bör man dock hålla i minnet att en sallad under 1600-talet inte var en kall sallad (som vi tänker oss i dag). Den var alltid varm och bestod av olika sorters rotsaker som skivades och draperades med olja, hackat kryddgrönt och grovt malen peppar. Denna anrättning borde ha varit enkelt att inhandla ingredienser till vid omkringliggande gårdar till ett bra pris.

En annan rätt som kan ha serverats var stekt lax med körsbärssås, inte heller speciellt dyrt. Det var mycket vanligt under 1600-talet att använda sig av inhemska bär och frukter i matlagningen och Brita var en kvinna med ekonomiskt sinne. Även om det kan tyckas att hennes egen kosthållning var storslagen åt hon även torkad torsk med senap i sitt hem. Och det är en anrättning som med lätthet kan ha serverats gästerna. Det lokalproducerade inslaget av råvaror på menyn torde ha varit stort av flera anledningar, inte för dyrt och korta transporter.

En lönsam affär

Brita ägde gästgiveriet fram till 1699 och under tiden drevs det av flera olika arrendatorer. Det råder inget tvivel om att hon valde ett strategiskt bra läge, eftersom krogen har överlevt på samma plats ända fram till i dag – numera heter den Lasse-Maja. Hennes beslut att öppna gästgiveri visade sig således vara gott.

Att som högadlig kvinna under 1600-talet välja att bygga och starta ett gästgiveri förefaller inte ha varit någon vanlig företeelse. Oaktat detta påverkade ägandet av verksamheten inte Britas sociala status: det finns inga tecken på att den skulle ha förändrats i och med uppförandet och ägandet av gästgiveriet. Hon tillhörde fortfarande vid sin bortgång en av de högadliga släkterna i landet och var ägarinna till flera gods. Gästgiveriet bör ses som en av de inkomstbringande källorna Brita hade under sin levnad.

Fakta 1

Aldrig förr eller senare har den svenska aristokratin ätit och druckit så mycket som under stormaktstiden. Även till en vanlig vardagslunch eller enkel middag dukades det upp minst tolv rätter. Vid fester åtskilligt fler, och då även efterrätter och sötsaker. Rätterna serverades dock inte en och en, utan ställdes fram alla på en gång som en buffé, eller ibland i tre omgångar efter varandra. På stora gästabud fick man nöja sig att äta det man kunde nå, och det mesta hade hunnit bli kallt innan det nådde gästernas gommar. Utseendet var ofta viktigare än smaken.

Man får inte glömma att det stora flertalet av befolkningen dock inte kom i närheten av adelns gästabud utan levde nästan uteslutande på bröd och gröt.

Fakta 2

Vill Du läsa mer om Brita Cruus och vad som åts och dracks i Sverige under 1600-talet rekommenderas artikelförfattarens, Ulrica Söderlinds, bokStorMatsTiden– mat och dryck under svenskt 1600-tal (2010). Boken som verkligen fyller en lucka i den svenska historieskrivningen är illustrerad med samtida kopparstick i svartvitt men även med nytagna fotografier i fyrfärg som illustrerar 1600-talets kosthållning i form av stilleben.

Författare: Ulrica Söderlind

Ulrica Söderlind är fil.dr i ekonomisk historia. Artikeln är hämtad från Centrum för Näringslivshistorias tidning Företagsminnen 2011:2.

Dela med dig av dina tankar