Bruzaholms Bruk – 360 år av industrihistoria

Med tanke på alla naturkatastrofer, kriser och konkurser längs vägen är det ganska anmärkningsvärt att småländska Bruzaholms bruk lever och frodas 360 år efter grundandet. Dagens moderna specialgjuteri hör inte bara till Sveriges äldsta industriföretag, det har också en historia som överträffar de flesta i dramatik.

År 1660 fick länsman Nils Pädhersson i Ingatorp kungligt tillstånd att anlägga ett så kallat ränneverk vid Brusaåns forsar öster om Eksjö. Ett ränneverk var en enkel hammarsmedja för tillverkning av smidbart järn direkt av malm i öppen härd, utan masugn. Malmen hämtades från bottensediment i traktens järnhaltiga sjöar och vattendrag, kolmilorna i de vida skogarna producerade träkol, för vattenkraften stod Brusaåns forsar.

Tiderna var oroliga och de ideliga krigen tärde på resurserna. Järn var en ständig bristvara och statsmakterna uppmuntrade etableringen av nya järnbruk utanför de traditionella områdena i Bergslagen. Privilegiet innebar sex års skattefrihet och dessutom befriades brukets arbetare från att tvångsutskrivas till armén. Ändå blev grundaren inte långvarig. Redan efter två år sålde Nils Pädhersson sitt bruk till den invandrade holländaren Werner Teschemacher. Han lät omgående riva ränneverket för »dess odugeligheets skulldh«, och byggde en masugn i dess ställe, med stångjärnshammare och kniphammare. Han lät även anlägga stora hålldammar för att tämja åns vatten. Men forsarnas kraft var svår att kontrollera.

Våren 1688 inträffade en våldsam översvämning efter ihållande regn. Dammarna brast och vattnet förstörde masugnens blåshjul. Efter katastrofen stod hammaren stilla och förföll. Här kunde berättelsen om Bruzaholm ha slutat, men tre decennier senare väcktes bruket till liv på nytt.

Bruzaholms bruk på ett vykort från ca 1900. Till höger privilegiebrevet för bruket som undertecknades den 23 februari 1660. Foto: Bruzaholms bruksmuseum & Riksarkivet.

Nystart och bakslag

På 1720-talet köptes bruket av Zacharias Kiellman, en driftig handelsman i Eksjö. Han satte dammarna i stånd och återuppförde masugn, stångjärnshammare och kniphammare. Snart var tillverkningen åter igång.

Men alla var inte glada över det återuppståndna bruket. Konflikterna mellan brukspatron och traktens bönder var återkommande. Kiellman klagade i skrivelser över bönderna som enligt honom »wisa mycken tröghet at kohla och betjena Brusaholms järnbruk med kohlning och körslor«.

Även naturkrafterna var emot Kiellman. Bruket hade inte varit igång mer än två år då en ny vårflod 1725 förstörde bröstdammen. Fem år senare utbröt vådeld som förstörde flera av brukets byggnader. Efter varje katastrof reparerade Kiellman envist anläggningarna och kompletterade med nya investeringar. Efter vårfloden 1725 tillkom en ny mjölkvarn och en vattendriven såg. År 1729 anlades ett pappersbruk intill stångjärnshammaren. Uppenbarligen ville Kiellman utnyttja vattenkraften till det yttersta.

Men olyckorna fortsatte. En ny och ännu kraftigare översvämning inträffade 1734, och krossade samtliga tre hålldammar. Sågen och kvarnen sveptes bort av vattenmassorna. Inte nog med det: Brusaån ändrade sitt lopp så att masugnen och kniphammaren stod med tomma rännor och utan vatten till sina drivhjul. Efter återuppbyggnad i nytt läge kunde tillverkningen visserligen komma igång, men 1754 hade Zacharias Kiellman fått nog och erbjöd järnbruket till försäljning.

1700-talets andra hälft innebar bättre tider för Bruzaholm. När industrialiseringen tog fart i Storbritannien ökade efterfrågan på järn och de svenska järnbruken gjorde goda affärer. I Bruzaholm kom välståndet till uttryck i stora timrade arbetarbostadshus och en bruksherrgård i tidstypisk gustaviansk stil, färdig 1785.

Gjutgodset från Bruzaholm var känt för sin goda kvalitet. Utdrag ur produktkatalogen från 1892. Foto: Bruzaholms bruksmuseum.

Redan vid 1800-talets början var det dock slut på det som kallats de svenska järnbrukens guldålder. Med den så kallade puddelprocessen hade det blivit möjligt att tillverka smidesjärn med stenkol i stället för träkol som bränsle. I Storbritannien, där det var ont om skog men gott om stenkol, kunde man nu använda inhemskt järn i stället för att importera dyrt svenskt järn. Detta blev förödande för de svenska järnbruken, och inte minst för Bruzaholm. År 1825 var läget så illa att brukspatronen Carl-Wilhelm Westerling tvingades i konkurs och bruket såldes på auktion.

Gjuteriepoken inleds

Till all lycka hamnade bruket i kompetenta händer. Christian Sjögreen, 27 år gammal då han tog över, var en företagsledare av nytt slag. Han hade studerat juridik i Uppsala och bergsbruk i Falun, men också gått i lära på Jernkontorets tekniska stat i Stockholm. Han förstod att det inte handlade om en konjunkturmässig nedgång; bruket måste anpassa sig efter de nya tiderna för att överleva. Därför introducerade han 1828 tillverkning av ett nytt produktområde: handelsgjutgods. Försöket slog väl ut och två år senare byggdes ett eget gjuteri vid bruket. Men ännu en gång kom expansionen av sig på grund av naturens krafter.

I början av juni 1831 hade det regnat oavbrutet i två veckor. Natten mellan den 10 och 11 juni brast hålldammarna. Vattenmassorna slet med sig flera stora träd och förstörde broar, vägar och byggnader. Översvämningen totalförstörde kvarnen, sågen, torkhuset, brännvinsbränneriet, huvuddelen av hammarsmedjan, masugnsrännan, ett boningshus och två uthus. Olyckan hörde till de värsta naturkatastroferna i Småland i mannaminne.

Sjögreen var tveksam till att återuppföra bruket efter förödelsen, men kom på andra tankar och efter några år var anläggningen på nytt i drift. De kommande decennierna blev framgångsrika, inte minst tack vare gjutgodset. Sortimentet inkluderade alltifrån spottkoppar och parksoffor till spishällar, strykjärn, verktyg, städ och gravkors. Gjutjärnsprodukterna från Bruzaholm började få rykte om sig att hålla god kvalitet.

På 1870-talet blåste förändringens vindar i Bruzaholm. Den järnvägsförbindelse som var under uppbyggnad väckte förhoppningar. Ett brittiskt bolag köpte bruket, lade ned masugn och stångjärnssmedja och byggde i stället en trämassefabrik, en av de första i landet. Men försöket misslyckades – den höga järnhalten i Brusaåns vatten gjorde trämassan oduglig och efter bara ett år lades fabriken ned. Aktiebolaget gick i konkurs och såldes på exekutiv auktion i augusti 1874, bara månader innan den nya järnvägen stod färdig. Inte undra på att hurraropen och flaggviftningarna kom av sig då lokomotivet rullade in på den stora invigningsdagen.

En tid av ägarmässig förvirring tog vid. Trämassefabriken stod öde men den övriga verksamheten fortsatte om än i begränsad skala. Många tvingades söka sig arbete på annan ort. År 1881 inträffade en häftig brand, som förstörde den outnyttjade trämassefabriken men också smedjan, kolhuset, verkmästarbostaden och ytterligare några hus.

Ett av Johan Olof Lundbergs patent var o-ringen, en ringformad tätning gjord av ett elastiskt material, exempelvis gummi, som kläms fast i en skåra mellan exempelvis två rördelar. Pump-Olle tog patent på o-ringen 1896 men hans uppfinning har sedan dess spritts från Bruzaholm över hela världen. O-ringen hör till de minst kända men mest spridda svenska uppfinningarna genom historien. Foto: KB.

En ny epok inleddes då ingenjören Johan Olof Lundberg 1883 arrenderade, och sedan köpte, Bruzaholms bruk. Lundberg hade flera patent på pumpar som han ville utveckla. Det nya området låg i fas med jordbrukets mekanisering och efterfrågan var stor. Under ledning av Pump-Olle, som han kallades, blev företaget känt som Skandinaviens största tillverkare av pumpar. Bruzaholm kunde på 1890-talet erbjuda hela 175 olika pumpmodeller. Mest känd var den så kallade väduren, en vattenpump som drevs av det pumpade vattnets egen kraft.

Vägval för överlevnad

Pumparna var Bruzaholms framgångsrecept kring sekelskiftet 1900 – trettio år senare var det i stället radiatortillverkning som utgjorde räddningen. Carl August Alm, företagare från Målilla, hade förstått att centraluppvärmda bostadshus skulle höra till bostadsstandarden i det svenska folkhemmet. Han tog över Bruzaholms bruk 1931 och inledde tillverkning av moderna formpressade värmeradiatorer och värmeeldningspannor. Så länge bostadsbyggandet stod på topp gick affärerna utmärkt. Men under och efter andra världskriget avtog byggandet – och därmed brukets lönsamhet. Carl August Alms söner Gustaf och Holger, som då tagit över familjeföretaget, började se sig om efter nya tillverkningsidéer.

Holger Alm, teknikern av de båda, intresserade sig alltmer för gjutning av specialjärn med mycket hög hårdhetsgrad, så kallat slitgods. En annan teknik var värmebeständigt gjutgods med krom- och nickellegerat järn. Kanske var detta framtiden även för Bruzaholm?

Bruket stod inför ett avgörande vägval – och ett ansenligt risktagande. En satsning på den tydligt nischade specialgjutgodsbranschen skulle innebära ny, kostsam utrustning, nytt tekniskt kunnande och helt nya, företrädesvis internationella kunder. Viktiga delar av maskinutrustningen skulle behöva bytas ut eller kompletteras. Omställningen krävde även laboratorier för att kontrollera kvaliteten på råvaror och gjutgods.

Vid slutet av 1950-talet var omställningen till stora delar klar och Bruzaholm började annonsera om sin nya specialitet – slit- och värmebeständigt gjutgods. De första beställningarna till tyska kunder kom 1960, och därmed var det tydligt att bruket funnit en nisch med goda framtidsutsikter. För bolaget öppnades en ny och mycket mer internationell marknad än någonsin tidigare under dess vid det laget trehundraåriga historia.

Bruzaholm i det nya milleniet

År 1960 var över 200 järngjuterier igång i Sverige – i början av 2000talet fanns bara ett trettiotal kvar. Att Bruzaholm hörde till överlevarna var inte någon slump. Genom att lämna det traditionella gråjärnsgjutgodset och satsa på slit- och värmebeständigt gjutgods valde bruket en riktning som det i stort sett följer än i dag. Vägvalet innebar teknisk specialisering och satsning på kvalitet. Om det steget inte hade tagits skulle företaget knappast ha överlevt 1970- och 80-talens strukturrationaliseringar, vikande konjunkturer och hårdnande konkurrens.

T.v. Bruzaholms bruk har ett flertal gånger drabbats av översvämningar och bränder. Bilden  är från 1965 då en explosion förstörde verkstadsbyggnaden från 1859. Foto: Bruzaholms bruksmuseum. T.h. Ronnie Louma häller smält järn i en så kallad flaska. I dag tillverkas framför allt slit- och värmebeständigt gjutgods på Bruzaholm. Foto: Örjan Karlsson/Bruzaholms bruk.

Vid millennieskiftet hade Bruzaholms bruk ett trettiotal anställda, 2020 ligger siffran på cirka 65. Av alla som arbetar på bruket är det dock bara fem eller sex som också bor i Bruzaholm – övriga pendlar från Eksjö, Vimmerby, Mariannelund och andra orter. För bara trettio år sedan var de flesta av de anställda även bofasta i samhället. Samhället Bruzaholm kämpar med svårigheter som är välbekanta för många industriorter på den svenska landsbygden: vikande befolkningssiffror, minskad service och allt färre arbetstillfällen. Precis som det varit ända fram till sekelskiftet 1900 är numera bruket återigen den enda industrin och större arbetsgivaren i samhället.

Brukets omsättning har dock ökat stadigt under de senaste tre decennierna. Verksamhetsåret 1991/92 låg den på 18,2 miljoner kronor, 2018/19 slutade omsättningen på rekordnoteringen 143,7 miljoner. Bruket producerade i början av 2000-talet 1500 ton järn årligen, dagens siffra ligger på 3 400 ton. Siffrorna ser betryggande ut, men den som driver ett företag som funnits i 360 år vet att omständigheterna kan förändras på kort tid. Nya utmaningar väntar, och därför behövs beredskap, uppfinningsrikedom och envishet.

Bruzaholms bruks långa historia har kantats av övervunna svårigheter, naturkatastrofer och ekonomiska bakslag. Medan andra jämförbara verksamheter och små orter gått under har Bruzaholm varje gång envist kommit tillbaka, byggt upp på nytt, hittat nya utvägar – och blivit starkare.

Ur Företagshistoria 2020:4

Text: Anders Houltz. Anders Houltz är docent i teknik- och vetenskapshistoria, tidigare på KTH och i dag verksam som forskningschef på Centrum för Näringslivshistoria.

Dela med dig av dina tankar