Inom byggbranschen har mycket förändrats och förbättrats genom åren. Men många av de tekniska lösningar som utvecklades vid mitten av förra seklet står sig ännu.
Efter andra världskriget var behovet av bostäder i de svenska städerna akut, och byggindustrin sökte efter nya metoder för att på olika sätt rationalisera byggandet och öka produktionstakten. Inte minst framstod betongen som framtidens byggnadsmaterial. Byggnadsbolaget Kreuger & Toll under ledning av kusinerna Ivar Kreuger och Henrik Kreüger hade redan 1908 med framgång introducerat armerad betong efter amerikanen Julius Kahns system, och under mellankrigstiden pågick ett intensivt utvecklingsarbete för att ta fram nya material även i Sverige.
Till de mer betydande nya produkterna hörde Axel Erikssons lättbetong, som började tillverkas av Yxhults Stenhuggeri AB 1929. Materialet vägde lite och var lättarbetat och hårt. Dessutom hade det god förmåga att hålla inne värme. Lättbetongen såldes till att börja med under namnet ”ånghärdad gasbetong” men fick på 1940-talet namnet Ytong och gjorde sitt segertåg över världen. Lättbetongen baserades på alunskiffer men i början av 1930-talet utvecklades även lättbetong med cement och sand som utgångsmaterial. Tillverkningen av alunskifferbaserad lättbetong – så kallad blåbetong – upphörde 1975, sedan det påvisats att den avger skadlig radongas.
Nya sätt att bygga
Andra innovationer gjorde att de nya materialen kunde användas mer effektivt och i större skala. Rolf Johansson, utvecklare på AB Byggförbättring, uppfann 1944 en ny metod för cementgjutning, så kallad glidformsgjutning. Metoden gick ut på att gradvis låta hydrauliska klätterdomkrafter lyfta gjutformen medan cementen fylldes på uppifrån. Därigenom kunde en ensam arbetare på egen hand sköta formarna även vid byggandet av mycket höga hus. Företaget, som senare bytte namn till AB Bygging, blev snabbt världsledande inom denna byggteknik och etablerade verksamhet på fem kontinenter. Bland de många hus som konstruerats med glidformsgjutning kan nämnas Kaknästornet i Stockholm.
En av de största byggkranarna, en Linden Comansa, i arbete. Bild från Wikimedia Commons.
Under miljonprogrammets dagar 1965–1975 utvecklades byggindustrins metoder i rask takt. Till de mest innovativa byggföretagen hörde Ohlsson & Skarne. Under Allan Skarnes ledning hade företaget i början av 1950-talet genomfört Sveriges första prefabricerade elementhusprojekt i Stockholmsförorten Östberga. Senare tog man det industrialiserade byggandet ännu längre genom att utveckla ett komplett byggsystem för prefabbygge med betongelement – System Skarne 66. Företaget tog också, helt i tidens anda, fram en demonterings- och flyttbar betongelementfabrik, liksom en rad andra rationella metoder, ofta i nära samarbete med beställaren HSB. År 1967 köptes den svenska delen av företaget av Skånska Cement, i dag Skanska.
Kranar och hissar
Två områden där svenska teknikföretag varit särskilt framgångsrika är byggkranar och bygghissar. Tornkranen, eller Lindénkranen, är en välbekant syn på våra byggarbetsplatser. Den utvecklades i början av 1950-talet av Elis Lindén, som själv börjat som byggnadsarbetare. Tornkranen är en modern form av självbalanserad kran med en horisontell asymmetriskt avvägd lyftbom på toppen av tornet, med en motvikt i den korta änden. Lindén startade flera företag baserade på uppfinningar han utvecklat, men mest framgångsrikt blev AB Lindénkranar.
När ingenjören Alvar Lindmark arbetade på Olle Engkvists byggföretag i Stockholm på 1940-talet konstruerade han en elektrisk murbruksomrörare som han kallade Limak. Med hjälp av de pengar han tjänat på uppfinningen startade han ett eget företag, Alimak i Skellefteå. Företaget specialiserade sig på bygghjälpmedel, inte minst bygghissar. 1962 lanserade Lindmark en helt ny typ av hiss, i vilken bärvajrarna ersatts av en ensam kuggförsedd mast som bar upp inte bara hisskorgen utan också själva hissmotorn. Masten byggdes på successivt från hisskorgen, vilket gjorde att hissen kunde användas till mycket höga konstruktioner. Den nya kugghissen blev en omedelbar internationell framgång. I dag används Alimakhissar vid skyskrapebyggen och i byggnadsunderhåll världen över. Inuti Frihetsgudinnan i New York finns en Alimakhiss, en annan kom till användning då Eiffeltornet renoverades. Den högsta Alimakhissen, med en lyfthöjd på 645 meter, lär ha funnits i en numera riven tv-mast i Warszawa.
De båda företagen Lindénkranar och Alimak slogs samman till Lindén-Alimak 1968, men krandelen avvecklades 15 år senare. Alimak är dock fortfarande världsledande inom bygghissar.
Liksom andra verksamheter har byggbranschen genomgått stora förändringar under senare år, inte minst genom införandet av digitala metoder. Ändå är de väldiga kranar och bygghissar som används i dag i princip baserade på den teknik som utvecklades vid mitten av förra seklet och som fick brett genombrott under miljonprogrammets intensiva byggperiod. Kontinuitet och förändring har, som så ofta är fallet, gått hand i hand.
Dela med dig av dina tankar