Grosshandlare och skeppsredare Carl Leopold Berggren startade 1888 en kexfabrik i Kungälv – för att hans engelska fru skulle fortsätta få bra kex även efter att Sverige infört tullavgifter för keximport från England. I 130 år har nu Göteborgs Kex försett Sverige med klassiker som Guld Marie, Ballerina och Singoalla.
– – –
Denna text ingår i ”ENTREPRENÖRER UNDER 150 ÅR”, ett samarbetsprojekt med IVA ENTREPRENÖRSAKADEMIN.
– – –
Carl Leopold Berggren föddes 1830 i Kville i norra Bohuslän, men idag finns inga uppgifter om hans uppväxt och utbildning. Men 28 år gammal finns han i Göteborg, för då söker han om burskap som ”handlande i Göteborg”. Det syns i historiska handlingar.
Burskap var det tillstånd som behövdes för att bedriva handel i en stad. Sverige hade ännu inte fått allmän näringsfrihet, så om någon ville starta företag i en stad behövde stadens styre ge tillstånd för det. Sverige styrdes fortfarande efter principen fyra stånd – adel, präster, borgare, bönder – och det var borgerskapet i varje stad som beviljade burskap. Sverige fick full näringsfrihet 1864 och då behövdes inte längre burskap; och 1866 avskaffades även ståndsriksdagen.
Men 1858 sökte alltså Carl Leopold om burskap i Göteborg – och fick det beviljat. Det tyder på att han hade viss utbildning och affärskunskap. Kanske hade han skaffat kunskaperna i Sverige, kanske under utlandsresor. I vilket fall startade han nu en firma som sålde järn- och trävaror till utlandet.
För en driftig människa i Göteborg under 1800-talets mitt var import- och exportaktiviteter en naturlig födkrok. Det var till hamnen i Göteborg som varor från fjärran hamnar anlände för vidare transport till hela landet, och det var därifrån som svenska produkter i sin tur skeppades ut för att exporteras. Det fanns många affärer att göra i ett sådant sammanhang. Det ledde även till uppkomsten av stora handelshus, som Ekman & Co och D. Carnegie & Co. Handelshusen förmedlade export- och importvaror – och ställde även ofta upp för de svenska exportföretagen genom att inte ta betalt för sina tjänster förrän varorna levererats och betalats. På så sätt kom handelshusen att fungera som kreditgivare åt svensk industri när industrialiseringens första våg kom över landet och samhället slutade vara enbart ett jordbrukarsamhälle.
Det var i det tidevarvet som Carl Leopold verkade. Han exporterade svenska råvaror som järn och trä, och importerade bland annat mjöl och kolonialvaror, som kaffe, socker, kakao och te. Från en blygsam start nådde större framgångar under 1870-talet, när han fokuserade sin handel främst till spannmål. Han var även skeppsredare med egna fartyg, och blev för sin tid en typisk grosshandlare.
Det är oklart om Carl Leopold träffade sin blivande hustru under resor till England, eller om han mötte henne på gatorna i Göteborg som var fulla av inflyttade engelsmän och skottar – men 1874 gifte sig i alla fall den 44-årige Carl Leopold med 27-åriga engelskan Ellen ”Nelly” Birch.
Entreprenörskapet tog sig många uttryck hos Carl Leopold. På mark han köpt i Kungälv, två mil norr om Göteborg, grundade han till exempel 1875 ett glasbruk, en annan bransch som låg i tiden för det land som nu höll på att industrialiseras.
Var Carl Leopold fick idén att även starta en kexfabrik är inte känt. Kanske kom idén från hustrun Ellen, som ju växt upp i England där kex och kakor var ett måste till varje anständigt ”afternoon tea”. Kanske hade han via sin grossisthandel sett att det importerades mycket kex till Sverige, och antog därför att det borde finnas en marknad för svensktillverkade kex.
Oavsett var idén kom ifrån så dök en affärsmässig öppning upp 1888. I efterdyningarna av den stora tullstrid som pågått mellan Sverige och andra länder året innan införde riksdagen kraftigt höjda tulltaxor på bland annat just kex. Priserna för kex sköt i höjden – och Carl Leopold såg en affärsmöjlighet.
Tillsammans med två andra affärsmän bildade han våren 1888 CL Berggren Göteborgs Kexfabrik AB. Aktiekapitalet var 143 000 kronor, drygt tio miljoner kronor i dagens penningvärde. Kexfabriken bestämdes skulle ligga i Kungälv, precis bredvid glasbruket som han redan byggt där. Marken låg precis vid Nordre älv och fabriken kunde därmed få egen kaj, där ångbåtar och mjölpråmar skulle kunna lägga till och göra transporter lättare.
Fabriken byggdes sedan i rekordfart. I bottenvåningen sattes ugnar, kexmaskiner, ångpanna och ångmaskin. Packsalen fanns på den andra våningen. I vindsvåningen stod degblandare, valsar och en stämpelmaskin. Redan den 13 december 1888 kunde sedan det första provbaket genomföras i den färdiga fabriken.
Utrustningen hade köpts från England, och expertisen kom från Skottland. Carl Leopold hittade nämligen ingen yrkeskunnig bagare i Sverige som kunde göra engelska kex. Han bad därför sina engelska affärsbekanta om tips på någon kexkunnig person och fick kontakt med Robert Cruickshank som var bagare i Glasgow. Tanken på ett svenskt kexbageri måste ha funnits i Carl Leopolds huvud ett tag innan själva beslutet, de första breven mellan Carl Leopold och bagaren Robert är daterade redan på hösten 1877.
Robert tog med sig fru och fyra barn, och ytterligare fem skotska bagare, och flyttade till Kungälv. Där blev han nu ansvarig för allt som Göteborgs kexfabrik bakade. Efter det första provbaket i december 1888 berättade en anställd: ”Cruickshank kontrollerade att allt gick rätt till. Man skulle baka Butter Nuts. (…) När han gick fram för att smaka och fann att han lyckats, sken han upp, skrattade och ville att vi alla skulle ta för oss och smaka.”
Det sägs att bland de kex som också bakades den första dagen fanns Mariekexet, ett platt, runt, blekgult vetemjölskex med mild smak och arom av vanilj. Det skulle komma att bli ett av Göteborgs Kex mest kända varumärken, under namnet ”Guld Marie”. Receptet var antagligen Robert Cruickshanks egna, då det redan var ett populärt kex i England. Namnet hade det också med sig från England, där det döpts efter ryska storfurstinnan Maria Alexandrovna som gift sig med den engelska drottningen Victorias son Alfred.
Den fullskaliga produktionen i kexfabriken kom igång 1889. Framgången kom snabbt för Göteborgs kex, som sålde kex över hela landet och tog fram nya produkter som pepparkakan Kung Oscar. Kanske gjorde den att företaget 1897 blev utnämnd till Kunglig hovleverantör av kungen.
Berggren insåg också vikten av att bygga ett starkt varumärke. Redan 1898 skickades över 1 000 plåtskyltar med Göteborgs Kex-logotypen till mjölkbutiker och lanthandlare runt om i landet. Dessutom fick de medialt uppmärksammade polarexpeditionerna vid sekelskiftet – till Nordpolen med ingenjör Andrée och Sydpolen med polarforskare Nordenskjöld – med sig kex från Carl Leopolds fabrik. Idag kanske vi skulle kalla det produktplacering.
År 1910 tillverkade Göteborgs Kex 140 olika sorters kex och kakor, exempelvis Mariekex, Kosmopolit och Albertkex. Efter en kort svacka under första världskrigets hårda ransoneringstider, återkom man fort till samma nivåer.
Vad hände sen?
Carl Leopold Berggren dog den 16 januari 1915, 84 år gammal. Kexfabriken stannade i släkten Berggren (senare även tillsammans med familjen Colliander) fram till 1979, då den köptes av Marabou. Sedan 1994 ingår Göteborgs Kex i den norska Orklakoncernen.
Under 1960-talet började Göteborgs Kex tillverka både Ballerina och Singoalla. De är än i dag två av företagets kronjuveler, vid sidan av Kung Oscars pepparkakor och Guld Marie.
Kexfabriken vid Nordre älv fortsatte att växa under åren. Vid 1950-talets mitt revs till exempel glasfabriken, som Carl Leopold en gång startat, för att kexfabriken skulle kunna expandera. Men 2022 bakades den sista kakan vid kexfabriken, som lades ned efter att Orkla bestämt att flytta kextillverkningen till fabriker i Riga, Lettland.
– – –
Text: Andreas Utterström. Redaktionell bearbetning av Anders Sjöman.
– – –
Denna text ingår i ”ENTREPRENÖRER UNDER 150 ÅR”, ett samarbetsprojekt med IVA ENTREPRENÖRSAKADEMIN.
– – –
Mer att läsa
- Ingrid Arensberg, ”Göteborgs Kex 1888–1988” (Göteborgs kex, 1988)
Dela med dig av dina tankar