De stora stålverkens tid inleds

Den inlösenssumma om 800 miljoner kronor som Grängesbergsbolaget erhöll för ägarandelen i LKAB satte igång en frenetisk investeringsverksamhet och förändrade på lång sikt även förutsättningarna för hela den svenska stålindustrin.

När Grängesbergsbolaget satte sina expansionsplaner i verket åren 1957–58 hade den svenska stålindustrin redan genomgått en omfattande utbyggnad sedan slutet av 1940-talet. Produktionsvolymen för svensk stålindustri tredubblades fram till mitten av 1960-talet. I ett internationellt perspektiv var den svenska stålindustrins tillväxt exceptionellt stark. Bara Japan, Australien och Italien hade en större produktionsökning under perioden 1950 till 1965.

Sverige var nettoimportör av stål under denna period, men den kapacitetsutbyggnad som genomfördes gjorde att skillnaden mellan import och export nästan hade suddats ut vid 1960-talets mitt. Rent värdemässigt, i kronor räknat, var exporten då betydligt större än importen, eftersom svenska företag levererade stål av högre förädlingsgrad. De stora exportländerna var, som för så många andra industrigrenar, Västtyskland, Storbritannien och de övriga nordiska länderna.

Den svenska stålindustrin omfattade ett brett spektrum av företag, däribland månghundraåriga traditionella bruksföretag som Sandvik, Boxholm, Uddeholm, Surahammar och Fagersta, vilka inte sällan hade integrerade produktionskedjor med egen skog, vattenkraft, gruvor och ofta även jordbruk inom företaget och där verksamheterna således var mycket diversifierade. Ett antal av dessa bruksföretag kunde från och med 1960-talet inrikta sin verksamhet på högförädlat stål, så kallat specialstål. Produkter var bland annat rostfritt stål, verktygsstål och stål till en annan av svensk industris paradgrenar, kullager. En del av företagen, med Sandvik som det kanske främsta exemplet, blev världsledande inom sin nisch (verktygsstål) och klarade sig igenom industrikriserna på 1970-talet och därefter mycket tack vare fokuseringen på några få produkter. Andra, till exempel värmländska Uddeholm, fortsatte att vara diversifierade och tvingades till stora nedskärningar från och med 1970-talet.

Vi ska här koncentrera oss på de stora handelsstålverkens utveckling – Oxelösunds Järnverk och Domnarvets Jernverk. De producerade framför allt grovplåt, tunnplåt, armeringsjärn, balk och räls, även om gränsen mot ovan nämnda specialstål inte var knivskarp. Dessa storskaliga industriprojekt var i ett internationellt perspektiv tidstypiska. Utan de möjligheter till internationell avsättning som öppnades under efterkrigsdecennierna hade dessa – för svenska förhållanden – industriella jätteprojekt inte kommit till stånd.

De två privata stålverken kompletterades av en tredje stor aktör, det statliga Norrbottens Jernverk (NJA) i Luleå. NJA byggdes ut till ett integrerat stålverk under perioden 1946 till 1958, inte minst som en del av de offentliga investeringarna i industrins utveckling i Norrland, med andra ord en regionalpolitisk satsning. Avsikten var att anläggningarna i Luleå skulle utnyttja och vidareförädla Kirunamalmen istället för att den exporterades, och produktionen av ordinärt stål skulle bidra till minskad import och förbättrad handelsbalans. De riktigt tunga investeringarna och kapacitetsökningarna gjordes dock först på 1960-talet, och NJA blev juvelen i det 1969 bildade Statsföretag AB.

De tre bolagen – NJA, Oxelösunds Järnverk och Domnarvet – är också intressanta eftersom de representerar olika kategorier av ägare, dels staten (NJA), dels det privata näringslivet. Egentligen kan man göra ytterligare en kategorisering av ägarna till Oxelösunds Järnverk respektive Domnarvet. Både Oxelösunds Järnverk, som ägdes av Grängesbergsbolaget som i sin tur var knutet till Skandinavbanksfären, och Domnarvet, som ingick i Stora Kopparberg- och Wallenbergsfären, var alltså en del av någon av stora banksfärerna eller bank- och industrinätverken som är så typiska för det svenska näringslivet. Men medan Grängesbergsbolaget var ett klassiskt exempel på ett direktörsstyrt konglomerat utan någon enskild dominerande ägare, hade Wallenbergsfären i familjen Wallenberg och de ägarstiftelser som satts upp en tydlig ägarrepresentant som ofta och gärna utövade sin ägarmakt, och det tydligt och direkt. I ett senare avsnitt beskrivs banksfärernas inflytande över svenskt näringsliv under denna period närmare.

Utbyggnaden av Oxelösunds Järnverk var alltså möjlig tack vare statens inlösen av LKAB. Investeringen i Oxelösunds Järnverk var också Grängesbergsbolaget enskilt största investering. Under åren 1957–1965 investerades omkring 600 miljoner kronor i anläggningen samt ytterligare 50 miljoner kronor i utbyggnaden av hamnen i Oxelösund. Precis som NJA i Luleå var Oxelösunds Järnverk beläget vid kusten, och därmed förenklades tillförseln av råvaror som malm och kol samt uttransporten av de färdiga stålprodukterna. Tidigare var det viktigare att ha geografisk närhet till råvaran, i Sveriges fall malmen, och därför låg också huvuddelen av de svenska järn- och stålverken i inlandet. Trenden med kustanlagda stålverk var tydlig i hela världen från och med 1950-talet när de internationella varu- och handelsflödena underlättades och fartygsflottorna snabbt byggdes ut.

Oxelösunds Järnverk var ett exempel på en integrerad produktions- och värdekedja. Malmen från Grängesbergsbolagets egna gruvor i Grängesberg och Stråssa levererade huvuddelen av malmråvaran. Den egna fartygsflottan transporterade in råvaror och ut färdiga produkter. De tekniska utmaningarna med Oxelösunds Järnverk var dock stora. Den så kallade LD-processen, där syrgas (och inte som tidigare vanlig luft) tillfördes, var det tekniska genombrott som möjliggjorde massproduktion av högklassiskt stål i stora så kallade konvertrar – jättelika, tippbara ugnar för att uttrycka det på enklaste vis. Ett problem var dock att LD-processen krävde fosforfattig malm, inte fosforrik som Grängesbergsmalmen. Lösningen fanns dock hos en inhemsk konkurrent, på Domnarvet där Bo Kalling utvecklade en något modifierad LD-process, den så kallade Kaldoprocessen, där det var möjligt att blanda olika typer av malm.

Oxelösunds Järnverks huvudprodukt var grovplåt, som i första hand beställdes av fartygsvarv i Sverige och runtom i världen. Om vi ser till Grängesbergsbolagets historia som malmproducent och malmtransportör, och de dåvarande ambitionerna på att bygga ut den egna fartygsflottan, var det tydligt att bolaget hade ambitioner om att skapa integrerade produktionskedjor.

Domnarvets Jernverk, med säte i Borlänge och således med geografisk närhet till de otaliga gruvorna i Bergslagen, ingick i industrikonglomeratet Stora Kopparberg, som i sin tur var en central del i Wallenbergsfärens svenska bank- och industriimperium. Stora Kopparberg gjorde kontinuerligt under efterkrigsperioden, ända fram till mitten av 1970-talet, omfattande investeringar i Domnarvet. Syftet var, precis som i fallet med Oxelösunds Järnverk, att skapa integrerade produktionsprocesser, från malm till slutprodukt.

Stora Kopparberg såg med ett betydande mått av avundsjuka på Grängesbergsbolagets enorma finansiella möjligheter till nyinvesteringar i moderna anläggningar och ny teknik. Utan tvekan var det en form av kapprustning mellan Domnarvet och Stora Kopparberg å ena sidan och Oxelösunds Järnverk och Grängesbergsbolaget å den andra. Kapacitetsökningen inom den svenska stålindustrin blev också betydande, och det skapades tusentals jobb på mindre orter runtom i landet. Konkurrensen och kapplöpningen mellan Domnarvet och Oxelösunds Järnverk anses däremot, i efterhand och med resultatet av 1970-talets stålkris för handen, inte ha haft något större inslag av industriell logik. Domnarvet och Oxelösunds Järnverk kunde, och borde, ha haft ett mer utökat samarbete, framför allt kring tekniska lösningar för att utnyttja den fosforrika svenska malmen, men Domnarvets mer diversifierade tillverkning kunde också ha kompletterat Oxelösunds produktion av grovplåt. I slutet av 1970-talet slogs Domnarvet, Oxelösunds Järnverk och NJA samman till det nybildade Svenskt Stål AB (SSAB), i vilket den svenska staten var huvudägare.

Författare: Tom Petersson

Tom Petersson är docent i ekonomisk historia vid Uppsala universitet. Avsnittet är hämtat ur boken Det svenska näringslivets historia 1864–2014, del III: 1945–1965 Samhälle och näringsliv med gemensamma mål. Boken har getts ut genom ett samarbete mellan Dialogos Förlag och Centrum för Näringslivshistoria.

Dela med dig av dina tankar