De tog Nintendo NES till Sverige

”Att träffa Hiroshi Yamauchi var som att möta kejsaren. När han talade lyssnade man.” Owe Bergsten kommer aldrig att glömma sitt första möte med Nintendos vd, som i 50 år styrde familjeföretaget med järnhand och som var lika respekterad som föraktad av omvärlden.

Det var januari 1987 och videospelskonsolen NES hade släppts i Sverige fem månader tidigare, men försäljningen tog inte riktigt fart. Så Yamauchi skulle förklara för Owe Bergsten (f.1950) och hans kollega Lars Jarhamn (f.1950) hur de skulle bli framgångsrika. Hans svar var enkelt: ”Släpp Super Mario Bros.”

Exakt sex år tidigare, 1981, stod Owe framför ett skyltfönster till en fotoaffär i Singapore. Flyget hem till Göteborg skulle gå bara några timmar senare och de LCD-spel som låg i fönstret såg ut att vara ett perfekt tidsfördriv på en så lång resa.
— Jag gick in och köpte det som hette Fire, och spelade oavbrutet
hela flygresan hem. Jag hade aldrig upplevt någonting liknande.

Fire ingick i en serie LCD-spel som fått samlingsnamnet Game & Watch och tillverkades av Nintendo. Hemma i Sverige drev Owe företaget Bergsala, som var på jakt efter intressanta produkter att importera till Sverige, och han bestämde sig för att undersöka det där spelet närmare.
— Redan dagen därpå ringde jag till den japanska handels-organisationen i Stockholm och frågade vad det här Nintendo var för ett bolag. De förklarade att företaget hade sitt huvudkontor i Kyoto och gav mig ett telexnummer.
— Vi hade fått vår första telexmaskin bara någon vecka tidigare så jag skrev till Nintendo omedelbart, och förklarade att Bergsala var intresserade av att köpa deras spel och sälja dem i Sverige.

Tjatar sig till att få köpa

De tre första telexen Owe skickade fick inte ens några svar. Den fjärde gången förklarade Nintendo vänligt men bestämt att de inte var intresserade av att sälja några spel till Bergsala, eftersom de redan hade en svensk agent som hette Alga.
— Nintendo ville sätta punkt där, men jag gav mig inte. Jag fick veta att Alga inte var intresserade av att köpa in Game & Watch till Sverige och skickade nya telex till Kyoto. Till slut lät de oss beställa 250 spel, med förutsättningen att vi skickade pengar i förskott.

Den första Game & Watch-sändningen var snudd på omöjligatt sälja.
— Vi tyckte att vi hade en helt fantastisk produkt och inbillade oss att hela leksaksbranschen skulle stå med öppna armar och välkomna oss. Men alla bara skakade på huvudet.

God råd blir dyrbara

Bergsalas och Nintendos relation hade mycket väl kunnat ta slut där. Men samma sommar fick Owe besök från Hongkong och i vännens packning fanns Parachute, Nintendos första Game & Watch med färgbakgrund och widescreenskärm.
— Vilket spel! Jag blev helt knäckt och tänkte att de här produkterna är ju bara för bra för att inte finnas i Sverige. Jag förstod att nu måste jag åka till Japan.

Nya telex skickades, den här gången med önskemål om att besöka Nintendo, och de svarade att herr Bergsten var hjärtligt välkommen till deras exportkontor i Tokyo.
— Jag var lättad över att det gick så enkelt den här gången. Det var nästan så att jag började ana oråd, för tidigare hade ju Nintendo knappt ens velat svara på mina frågor. Jag hade aldrig varit i Japan, men hört att deras sätt att göra affärer var väldigt annorlunda, så jag ringde en affärsbekant för att fråga om råd. Han lovade att hjälpa mig och förklarade att det framför allt var fyra saker jag borde känna till.
— För det första skulle jag aldrig få träffa rätt person direkt. Alla japanska företag har en så kallad grindvakt, vars funktion egentligen bara är att vara trevlig och tacka för besöket och sedan säga att de inte är intresserade.
— Redan här insåg jag hur rätt han hade.

Nintendos huvudkontor låg ju i Kyoto, men mitt möte skulle äga rum i Tokyo, på ett litet kontor som jag senare förstod bara fanns där för att man skulle slippa besökare i Kyoto.
— Hans andra råd var att jag skulle se till att bli utbjuden på lunch, eller ännu hellre middag. Exakt vad man skulle göra för att bli utbjuden förstod jag inte, men det var så han sade.
— Och så fick jag för allt i världen inte tjata. Jag skulle glömma det västerländska sättet att göra affärer och absolut inte räkna upp mina ärenden punkt för punkt som vi gärna gör här. Väder och vind och Sverige med isbjörnar på gatorna kunde jag däremot prata precis hur mycket som helst om.
— Det fjärde och sista han sade var att jag skulle ha med mig en
present. ”Och det ska inte vara någon jävla dalahäst.”

Försenat flyg ställer till det

Owe Bergsten packade sin väska, inklusive ett dyrt och inslaget kristallfat, och gav sig av, men redan i Köpenhamn uppstod problem. Flyget som skulle ta honom till Japan var inställt och det fanns ingen ny flight förrän dagen därpå.
— Det här förstörde hela min plan. Efter det jag lärt mig om japanska företags grindvakter hade jag tänkt att mötet i Tokyo på torsdagen skulle leda till att jag fick åka till Kyoto på fredagen för att ha det riktiga mötet, så att säga. Men nu blev jag ett helt dygn försenad. Jag var inte ens säker på att det skulle bli något möte alls.

Väl framme i Tokyo ringde Owe till Nintendos exportkontor för att be om ursäkt för förseningen och försöka boka om sitt möte. Men han möttes av en telefonsvarare, och när han testade huvudkontoret i Kyoto var det samma sak där.
— Jag förstod inte vad telefonsvararmeddelandet sade så jag gick till hotellreceptionen och bad dem att ringa mina nummer och översätta till engelska.
— Det är japansk helgdag idag, förklarade receptionisten. Inget av Nintendos kontor är öppna.

Owe Bergsten hade missat sin chans. Han var inbokad på ett plan från Japan redan på söndagen och eftersom han köpt billigast möjliga biljett var den allt annat än ombokningsbar. Han skulle tvingas åka hem utan att ha växlat ett ord med någon på Nintendo, inte ens grindvakten.

— Där stod jag i Tokyo, helt ensam, och insåg att allt var på väg att gå åt skogen. Jag var allt annat än framåt på den här tiden, men i ren desperation började jag rusa runt bland flygbolagen för att försöka senarelägga min hemresa. Det skulle bara inte få sluta på det här sättet, det var för viktigt för mig.

Till slut gick Japan Airlines med på att boka in Owe på ett flyg från Osaka på tisdagen veckan därpå. Det gav honom åtminstone måndagen, en arbetsdag, att försöka komma i kontakt med Nintendo. Nu fanns ingen tid att spilla. Det var lika bra att åka direkt till huvudkontoret i Kyoto.

Räddar mötet i sista stund

Det hade hunnit bli söndagkväll när Owe Bergsten kom fram till den forna huvudstaden och tog in på Kyoto Tower Hotel. Måndagen som följde skulle bli en av de viktigaste dagarna i hans liv, men när han somnade på söndagen visste han fortfarande inte om Nintendo ens skulle ta emot honom.
— Nästa morgon ringde jag min telexkontakt, Todori, och förklarade att mitt flyg hade blivit försenat och bad om ursäkt för det inställda mötet men sade att nu var jag i Kyoto och jag ville träffa honom. Jag vet inte om han tyckte synd om mig eller om jag helt enkelt överrumplade honom, men han sade okej.
— Jag tog en taxi till Nintendo och vårt möte hann knappt börja förrän jag gick på om hur mycket Bergsala trodde på Nintendos produkter och hur gärna vi ville sälja dem i Sverige och Norden och helst hela Europa, när jag plötsligt kom på vad min kompis hade sagt om japanska affärsmöten. Jag hade antagligen redan gått över gränsen och Todori verkade ärligt talat inte särskilt intresserad av något samarbete.
— Nu hade jag inget att förlora, så jag bytte ämne helt tvärt och började berätta om Sverige. Todori verkade mer intresserad av mitt hemland än mina affärsärenden och jag pratade på tills det närmade sig lunchtid, då han plötsligt sade att vi borde äta lunch ihop. Men just som jag trodde att allt var på väg att ordna upp sig ändrade han sig. ”Det finns inga bra lunchresturanger här”, sade han. ”Jag bjuder dig på middag i kväll istället.”

Owe Bergsten hade passerat grindvakten, tagit sig till rätt kontor och förhoppningsvis inte tjatat för mycket. Senare samma kväll hämtade Todori upp honom utanför hotellet. — Vi åt mat och drack kaffe och småpratade om allt möjligt i vad som måste varit flera timmar. Jag tror knappt att vi nämnde det jag egentligen kommit dit för under hela kvällen. Det hade blivit sent när han skjutsade tillbaka mig till hotellet och jag tackade honom så hemskt mycket för att han tagit emot mig. Sedan lämnade jag över min present. — Han öppnade paketet, tittade förtjust på fatet och frågade om det var kristall. Och det var det ju. Vi klev ur bilen och precis när jag skulle gå sade han: ”Okej, du får Sverige”.

Upp som en sol…

Nintendo levererade aldrig mindre än 10 000 exemplar av sina spel så det första Bergsala fick göra när Owe kom hem till Sverige var att övertyga en bank om att bolaget behövde en miljon kronor för att kunna rulla igång den här verksamheten.
— Vi fick igenom vår affär och efter en trög start kom genombrottet när Ur & Penn köpte 6000 spel på ett bräde. Det första Ur & Penn gjorde var att sänka priset till 169 kronor. Och då sade det bara pang. Mellan oktober och nyår 1981 lyckades vi få in 30 000 spel och sålde rubbet.

Bergsala marknadsförde spelen med annonser i kvällstidningarna, men egentligen behövdes inte det.
— Hade en unge på skolgården ett spel så ville alla andra också ha det. Ryktet om Game & Watch spred sig som en löpeld.

Under våren 1982 fortsatte försäljningen att öka, men samtidigt översvämmades marknaden av billiga Hongkong-kopior och butikerna tyckte att Bergsalas spel var för dyra.
— I juni åkte vi till Japan för att prata med Nintendo om de höga priserna, men i stället för att börja förhandla med oss visade de sina första multiscreen-spel. Jag trodde inte mina ögon när jag såg Donkey Kong.
— Den sensommaren var en av de bästa tiderna i mitt liv. Vi åkte runt Sverige och visade Donkey Kong och alla älskade det. Och försäljningen den hösten var helt otrolig. Till en butik som beställde 60 exemplar kunde vi leverera ett. Så hög var efterfrågan.

Totalt sålde Bergsala två miljoner Game & Watch-spel. Men sommaren 1983 fick allt ett abrupt slut.
— Från att ha sålt 250 000 spel i månaden sålde vi plötsligt ingenting. Det tog tvärstopp. Fenomenet Game & Watch dog ungefär samtidigt som den konsolindustri Atari byggt upp kraschade, och de general-agenter Nintendo hade försvann.
— Ingen trodde att Nintendo hade någonting mer att ge. Jag resonerade likadant. En så genial produkt som Game & Watch skapar man bara en gång.
— Men då visade de mig Famicom.

Från Famicom till NES

Till skillnad från Nintendos andra samarbetspartners trodde Bergsala stenhårt på spelkonsolen Famicom.
— Jag minns så väl när vi fick hem den första maskinen till kontoret i Kungsbacka. Folk slutade att gå på lunch. De kom in tidigare till jobbet och ville inte gå hem på kvällarna. Vi kunde verkligen inte sluta spela.

På en av sina resor till Kyoto fick Owe se videospelet Super Mario Bros. Han var en av de första i världen som spelade det.
— Ska jag vara helt ärlig tyckte jag att det verkade sådär. Men
när jag tog med det hem till Sverige förstod jag vilken genomslagskraft det skulle ha.
— Under två år försökte vi få Nintendo att lansera Famicom utanför Japan. Men resten av Europa var helt ointresserade. Atari hade förstört allting, marknaden var slaktad.
— Men 1985 sade Nintendo plötsligt okej. Om vi kunde beställa
20 000 maskiner skulle de anpassa konsolen till PAL-systemet och låta oss lansera den i Norden. Allting var klart och vi skulle precis göra vår beställning när de ändrade sig igen. De ville testa USA först, och höll på att designa NES-modellen för den amerikanska marknaden.
— Så här i efterhand är det en fascinerande tanke, att vi var så nära. Tänk om vi hade fått en helt unik nordisk Famicom. Men självklart gjorde Nintendo rätt i att vänta.

Det skulle ta ytterligare ett år innan NES kom till Sverige, men den 1 september 1986 blev den svenska lanseringen först i Europa.

Och från den dagen byggdes en svensk Nintendokultur värdig den japanska, med Nintendoklubben som grund och 200 000 sålda exemplar av Super Mario Bros 3 som absoluta höjdpunkt. Med tiden fick Kungsbacka till och med en gata uppkallad efter Nintendos spelikon.
— Hiroshi Yamauchi hade förstås rätt. Han kallade Super Mario Bros
för isbrytaren och från den dagen vi släppte spelet i Sverige har ingenting varit sig likt.

Författare: Tobias Bjarneby

Dela med dig av dina tankar